Räcker nio mil för att förespråka kärnkraft?

Jag mätte precis på kartan, jag bor nio mil från närmaste kärnkraftverk. Det är inte jättenära, men ändå närmare än 110 mil. Jag har hittills blivit utsatt för en kärnkraftsolycka, och det var inte i det närmaste verket. Jag hörde inte till de mest drabbade, bara till de nästnästnäst mest ungefär.

Samtidigt bor jag tio meter från en bilväg, och åker bil nästan lika ofta som jag sitter vid datorn i mitt ljusa och varma hus med en kopp nykokt kaffe i handen. Jag är i princip emot privatbilism. Men det är inte realistiskt, eller hur?

I dagarna lade miljöpartiet fram en motion i riksdagen om att lägga ner två kärnkraftsreaktorer inom den här mandatperioden. De hävdar att det är möjligt. Det är det nog, men är det bra? De frågar sig varför svenskarna inte reagerar på Fukushimaolyckan som i andra länder. Jag hoppas att svaret är att vi är mer rationella här.

Vi har ju sett en hel del av motståndarnas argument i dagarna, och det jag slås mest av är skräckpropagandan.

Skräckpropaganda är sällan helt felaktig, eftersom den inte brukar bygga på falsifierbara fakta, utan endast på känslor. Den använder sig ofta av luddiga formuleringar som uttnyttjar mänskliga katastrofer på ett osmakligt sätt. Som att nämna 20000 döda i samma mening som kärnkraftsolyckan i Fukushima.

Den isolerar skräckföremålets risker utan att ta hänsyn till sammanhanget. Som att omnämna uranbrytningens risker, när det inte är uranet som är riskfyllt, utan gruvbrytning i allmänhet. Oavsett om det bryts uran, järn eller neodym till vindkraftverk.

Strålningsskräcken är ett kapitel för sig. Strålning nämns ofta som läskigt för att det inte syns eller luktar eller känns, men i själva verket är det mer lättdetekterat än de flesta andra miljögifter. Det nämns också ofta att omgivningen blir förorenad längre tid vid ett kärnkraftshaveri än när t.ex. en damm brister.

Ergo: Dör man av en brusten damm, så vet man ju åtminstone att man är död. Är man strålad vet man inte om man kommer att dö eller ej, och däri ligger väl otrygghetskänslan. Samtidigt så är strålning så lättdetekterat att man vet att man blir strålad, medan man inte vet att man blir förgiftad av andra luftföroreningar, som man därmed kan ignorera.

Det skulle vara betydligt svårare att argumentera för kärnkraft om motståndarna höll sig för goda för skräckpropaganda. Det finns intressanta argument mot kärnkraft. En del handlar om ekonomin. En kärnkraftsolycka skulle inte kosta så många människoliv, men det skulle kosta enorma summor pengar, som vi kunde ha satsat på annat. Fast då kan ju förstås vän av ordning fråga sig: Vad är viktigast, människoliv eller pengar?

Avfallet är ett annat argument. Även om kärnkraften inte dödar så många nu, så kan den döda i ofattbara hundratusen år till. Men innan jag läste om de urtida naturliga kärnreaktorerna i Oklo häromdagen, så tyckte jag att det var ett starkt argument för att fortsätta med kärnkraften tills vi har förfinat tekniken med upparbetning och återanvändning av den utbrända bränslet.

Men Oklo är ett argument för att vi kan lägga ner tidigare än så, eftersom det verkar troligt att de farligaste ämnena kommer att ligga kvar på samma plats tills de har sönderfallit. Och i det fallet är det bättre med så litet avfall som möjligt.

Men argumentet: Om jag är så positiv så kan jag ju bo i närheten av en reaktor själv, vet jag inte hur jag skall hantera. Jag bor ju bara sådär litet lagom nära. Får jag vara litet lagom positiv då?