Vår konung fyller år. I år igen. På självaste valborgsmässoafton igen. De som vill fira honom behöver således inte framstå som hopplöst bakåtsträvande monarkister, utan kan festa och glamma till hans ära, skickligt dolda av alla som firar vårens ankomst. De som brukar gå på den traditionella sillunchen som jag brukar gå på inväntar årets stora höjdpunkt: Jag, den sanna, progressiva republikanen ställer mig upp och sjunger Kungssångens alla verser. Förr brukade jag köra med Internationalen. Men i mina nya, mer konservativt lagda kretsar uppskattas Kungssången bättre, och jag gillar att stå i centrum för att jag kan suspekta sånger, som hyllar politiska och feodala monarker, utantill.
Fast jag gillar egentligen kungen. Det är ju inte hans fel att han är kung, och att han är hjärntvättad från födseln att monarkin är ett bra system borde väl vara ställt utom all rimlig tvivel. Det är inte bara nackdelar med monarkin heller. Den enande symboliken, även genom ett förlegad statsskick som gör skillnad på folk och folk, kan faktiskt vara på både gott och ont. I alla fall i fredstid, då vi både kan samla alla svenskar, nya som gamla, under samma paroll, och betona att vi alla undersåtar av Konungariket Sverige är lika ovärdiga statschefsämbetet. Och om det blir krig funkar vilken folkkär diktator som helst, så då kan vi lika bra utnyttja kungen som någon annan.
Det blir lika dyrt att avskaffa monarkin som att ha den kvar. Jag tror t o m att det skulle bli dyrare. Det är dyrt med demokrati. Val kostar enorma summor pengar för oss skattebetalare, så man skulle ju kunna fråga sig om det är värt det. Och sen undrar jag om folk verkligen kan styra en stat. De kan inte ens styra företag, det sköts ju bäst av dem som är experter och vill satsa pengar. Vi borde väl göra detsamma med staten: Sälj ut den och tilldela folk röster efter hur mycket de är villiga att betala, så blir det bara de mest engagerade, kloka och kunniga som är med och styr. Och så de som har ärvt mest pengar förstås.
För att återgå till kungen, så skulle han nog inte få mindre makt, utan snarare mer, om han slutade vara kung i statens tjänst. Kung skulle han betrakta sig som, och bli betraktad som, ändå. Det blir ju inga giljotiner på Stortorget, precis, utan hela kungahuset skulle vara kvar, fortsätta att uppvaktas av Svensk Damtidning och göra reklam för Sverige. Många av deras fina saker, inklusive deras modesta sommarstuga på Öland, är deras privata, och de kan säkert åberopa besittningsrätt på slotten de bor på. De skulle dessutom slippa ha en massa krav på politisk korrekthet på sig. Nåja, om de vill behålla sin popularitet kanske det är bäst att fortsätta hålla koll på vad folk vill höra.
Vad folk vill höra kan ju förändras. Förut var det ju rätt allmänt att kungen hade en viss frihet att göra bort sig, eftersom journalisterna visste att folk inte ville läsa om sånt, och därför inte skrev om det. Men det kanske har ändrats. "Den ofrivillige monarken" innehöll förmodligen inget sprängstoff alls, men det intressanta med den var att den verkade öppna för ett visst intresse för att leta efter kungliga skandaler. Kungens reaktion i jaktstugan verkade insiktsfull. Han svarade bra, men såg lite bekymrad ut. Det såg ut som att han tänkte "skit, nu får jag börja passa mig, som mina kolleger på kontinenten".
Jag har egentligen inga bra argument mot monarkin, förutom principen att det är ganska märkligt med att det högsta ämbetet i en modern demokratisk stat går i arv. Jag tycker det är litet ironiskt att kungen tycker att det är kortegerna med häst och vagn som är ganska märkliga. Undrar om han någonsin tänker så om sig själv också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar