Leve demokratin!

Det var väl för väl att Nobels fredspris gick till en demokratiförespråkare och kämpe för demokratin. Demokratin är på tillbakagång i många länder i världen, och det behövs uppmärksammas att vi måste kämpa för att behålla den. Enligt demokratisk fredsteori krigar inte demokratier med varandra. 

Isak Svensson, professor vid Uppsala universitets institution för freds- och konfliktforskning säger:

– Det är ett pris som riktar fokuset på demokrati och på Machados arbete som en samlande figur för oppositionen. Man lyfter också sambandet mellan demokrati och fred som mycket forskning visat är mycket starkt, både mellan och inom länder.

Nu är det kanske inte ett direkt orsak-verkan-förhållande, utan snarare att stabila förhållanden i ett land är den tredje faktorn. Men jag tänker att allt ändå hör ihop. Demokrati leder till stabilitet, som leder till fred, som leder till stabilitet och så vidare. I en fullvärdig demokrati är det riskfritt att avsätta dåliga ledare. I en diktatur är det upplagt för missnöje och konflikter.

Jag ser årets fredspris som en berättigad käftsmäll åt den ledare som har orsakat en av tidernas största och mest betydande nedmonteringar av demokratin i sitt land. Han ville ha fredspriset, han fick det inte, tack och lov. Tänk om han kunde läsa in samma budskap i utnämningen som jag.

Folk talar andra språk på bussen!

Nu är det klippt! John Roslund (M), vice ordförande gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden, gråter i en debattartikel i Sydsvenskan den 1 augusti över att han har hört folk prata obegripliga språk från Mellanöstern och Balkan på bussen. Han nämner sin svärfar, som lärde sina barn att i sällskap med andra prata ett språk alla förstår, och det är klart att man gör, om man sitter vid ett middagsbord eller i andra sammanhang umgås direkt med folk som kan olika språk. 

Till skillnad från John Roslund har jag dock inte i min "det var bättre förr"- nostalgiska sagovärld lyckats förtränga alla samtal på spanska och arabiska mellan för mig okända personer på stan i de invandrartäta kvarteren där jag växte upp. Eller så växte vi upp under olika tider. På 1970/80-talen visste man tillräckligt för att förstå fördelarna med att kunna behärska olika språk i olika sammanhang.

Så vad vill han göra? Utreda modersmålsundervisningen? Jag är rädd för både hans och alla andra skattebetalares skull att en dyr och ordentlig utredning kommer att visa samma sak som alla andra likadana utredningar: Att goda kunskaper i modersmålet gynnar goda kunskaper i svenska. Men för John Roslund kanske det är viktigare att folk inte pratar sitt modersmål på bussen än att de kan svenska ordentligt?

Spöstraff till alla som talar annat än svenska på stan? Alltså precis det som hände samiska och finska barn som talade sina modersmål på skolgården på 1950-talet. Jag kan inte tycka annat än att det är en vedervärdig lösning på John Roslunds oro för att inte förstå när han tjyvlyssnar på andras samtal, men vi är inte långt därifrån nu verkar det som.

Den 11 augusti svarar han på en replik av Ulf Thylander den 7 augusti, med att kalla honom naiv, och inlägget klassisk vänsterpropaganda. Naiv kan man kalla alla, så jag har inga problem med att kalla John Roslund naiv, bara som betydelselöst skällsord sådär som han gör.

Däremot kan jag inte kalla hans inlägg klassisk högerpropaganda! Även de mest extrema högermoderater har under många år varit betydligt mer vidsynta och toleranta än så här. Detta är något annat, mycket mer oklassiskt och skrämmande.

Mellan raderna i John Roslunds inlägg står klart och tydligt rädsla för det okända, som är okänt för att man anser att kunskap om det inte är värt att ha. Sånt som föder mer rädsla och okunskap, rasism och hat. Kanske borde någon annan vara vice ordförande i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden i framtiden. Åtminstone när det gäller relationen mellan synen på kunskap och lämplighet för en förtroendepost som har med skolan att göra.

Omvänd rasism

När jag var i 20-årsåldern var det poppis med märken i form av händer där det stod "Rör inte min kompis", som signalerade att man protesterade mot rasism. Märkena kostade 2 kronor, och skulle inte kosta mer, ändå fanns det människor som sålde dem för 10 kronor och tog vinsten för att sko sig på. När man inte ville köpa märken för det priset fick man ofta höra att man var rasist och: "Du vill inte köpa av mig för du gillar inte n..." (Ja de sa n-ordet.)

Samma felaktiga anklagelser om rasism hör man nu när människor protesterar mot Israels krig i Gaza genom att bua åt schlagerfestivaldeltagarna. Påståenden om att den egentliga orsaken till buandet är sångerskans etnicitet haglar fritt och utan minsta eftertanke. Visst kan jag hålla med om att hon inte borde behöva bära skulden för kriget. (Och kanske borde inte alla fina ryska artister behöva bära skulden för Ukraina-kriget heller.) Men det är fruktansvärt tröttsamt att varenda liten kritik av Israel alltid kopplas till antisemitism.

Det är precis exakt samma sak som att dra upp rasism mot asiater om någon kritiserar Kim Jong-Un!

Vi är alla människor och det finns skitstövlar och tyranner bland alla folk. Inser man inte det så har man hemfallit åt omvänd rasism som är nästan lika illa: Den gör skillnad på folk och folk! Det är inte så att vissa folk bara är "glada och musikaliska", eller att vissa folk alltid är snälla. Det är fruktansvärt nedvärderande att klumpa ihop folkgrupper till några få egenskaper och inte se alla människor som unika individer med ett eget människovärde.

Att få kritik för sin politik borde istället ses som ett bevis på att andra människor betraktar en som en jämlike. Det indikerar att man tror att personen har en förmåga till förändring. Annars skulle man inte kritisera politiken.

Dessutom är inte alla som kritiserar Hamas islamofober heller. Hoppas jag verkligen!

Demonstrationer och demokrati

I mitt förrförra inlägg uttryckte jag en stark oro, ja rentav skräck inför konsekvenserna av vissa nya lagar och tillämpningar av lagar. I podden p3 dystopia, avsnittet Slaget om klimatet, sabotage används begreppet sabotage i den gängse meningen: Stora, krigsliknande, bestående attentat med risk för många människoliv. Som att spränga en bro. Inte att sätta sig på den.

Ett annat poddavsnitt, från Konflikt, Klimataktivisterna som blev sabotörer tar upp att betydelsen verkar börja glida genom att man åtalar vanliga demonstranter för sabotage. Ska man betrakta demonstrationer som så allvarliga börjar vi verkligen närma oss diktatur. 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta (kanske mest gråta) när Tobias Andersson, sd, gör sig själv till talesman för de människor som typ fått sina liv förstörda när demonstranter satte sig på vägarna och orsakade bilköer.  Han frossar i uttrycken "grovt kriminella", och rätten till "upprättelse för brottsoffren", som om han talade om grov misshandel eller liknande. Herrejesses, om det vore så traumatiskt att stå i en bilkö skulle världen vara full av psykiska vrak.

Många personer går bananas på den där ambulansen som fick vänta några minuter (som har blivit "ambulanser" efter en kort tids ryktesspridning). Vandringssägner cirkulerar om att en person dog. Det är inte sant, men sprids i sociala media för att egga upp demonstrationsmotståndarna. Demonstranterna hade en ambulansväg, som skulle hållas fri. Det råder delade meningar om det är demonstranterna eller den häktningskåta polis som blockerade ambulansvägen som ska hållas skyldig till stoppet.

Klart att sd:are inte vill att folk demonstrerar. Om de inte ser något motstånd från folket är det ju lättare att inbilla sig att alla tycker som de. Genom att fängsla alla som protesterar mot styret blir det inga protester. Det är så det fungerar i diktaturer. "Brottslighetens allvar" handlar nog från sd:s sida mer om risken att bli ifrågasatta än om risken att polisen måste stoppa en ambulans när demonstranterna till varje pris ska bort. Och de nyttiga idioterna på sociala medier stämmer in i kören.

Zilla Hirsch på åklagarmyndigheten gör klokt i att svara på precis det som journalisterna vill ha fram: att det aldrig går att säga att man är opåverkad av den politiska debatten när man lever och verkar i ett samhälle. De anställda på åklagarmyndigheten har inte upplevt några påtryckningar, och det är klart att de försöker att vara opartiska, men jag tror att om vi liksom Zilla Hirsch inser att vi påverkas av omvärlden kan vi vara mer på vår vakt och ifrågasätta oss själva mer.

Demokratin, yttrandefriheten och rätten att demonstrera måste försvaras. Det går inte att säga för många gånger!

Människor som börjar tappa greppet

Det finns experter som med all rätta tilldelas en stor respekt för de goda råd de kan ge till allmänheten inom sitt kunskapsområde. Så finns det några av dessa respekterade experter som plötsligt börjar ge helt galna råd om saker långt utanför sitt kunskapsområde men ändå fortsätter att respekteras. 

En av de nya stjärnorna inom genren är Agnes Wold. Så ny är hon dock kanske inte. Det mest användbara exemplet på hennes vetenskaplighetsslarv är väl att hon tipsade folk om att det räcker att hålla andan för att inte bli Covid-smittad. Men hon säger andra saker också, som folk gillar, och då blir man ju mindre kritisk.

Det lite farliga med Agnes Wold är att hon blandar pseudovetenskap med riktigt förnuftiga resonemang, eftersom hon pratar om så många olika saker. I hennes fall gäller det alltså att vara riktigt observant och plocka russinen ur kakan med förstånd. 

Ett stort misstag av den säkert kunniga, men lika specialiserade som andra experter, tarmbaktierieforskaren är att ge sig in i barnavårdsrådvärlden. Hon har gett ut en bok som enligt många förståsigpåare "bygger på vetenskap", där hon försöker slå dem som har läst tre artiklar om barnavård, istället för hennes två, på fingrarna. I lika vanlig ordning som Anna Wahlgren och diverse andra självutnämnda föräldrarådgivare skuldbelägger hon föräldrar, mest mammor förstås, för att de gör fel med sina barn på en massa olika sätt.

Ta hennes råd om amning. De är så tröttsamma att de luttrade inte bryr sig, men nyblivna, känsliga mammor kan nog skadas av dem. Det räcker inte för henne att berätta att bröstmjölksersättning är ett fullgott alternativ i rika länder med tillgång till rent vatten. Hon har dessutom det smått sadistiska behovet att påstå att amning är skadligt här, vilket, förutom att vara felaktigt, är en käftsmäll åt alla som vill amma. Hon bygger det på hela två vetenskapliga artiklar! Det finns tusentals om ämnet. De ger naturligtvis olika resultat beroende på vad man undersöker, inklusive att amning är mer hälsosamt även här. Och slagsmålet mellan ammare och flaskmatare kan därvid hållas vid liv. Så onödigt.

Jag fick inspirationen till detta blogginlägg av en betydligt mer trivial sak än den här. I ett poddavsnitt som jag lyssnade på häromdagen ges ett lysande exempel på hennes sanslösa slarv, när hon förklarade att anledningen till att ljushåriga kan få en grön nyans i håret av att bada i pool är kloret i vattnet. Så lätt att kolla upp och så fritt från tveksamheter och komplexitet. Det är kopparjoner från vattenledningar som gör håret grönt. Inte ens det klarade hon. Hon bryr sig inte och behöver inte bry sig när folk lyssnar ändå. 

VAKNA FÖR FAN SVENSKA FOLK!

 Jo, jag är lite frustrerad idag. Eller rentav galet frustrerad, som märks på rubriken. Vi hamnade i en diskussion om angiverilagen i lärarrummet. Medan alla var rörande överens om att ingen någonsin skulle följa den lagen hade vi lite delade meningar om hur skrämmande förslaget är. Att lärare, läkare och samtliga andra inom offentliga sektorn skulle med straffansvar vara skyldiga att ange papperslösa flyktingar menar vissa är bara korkat. De slår sig till ro med att det är enkelt att förneka att man vetat att personen är papperslös. 

Jag ser det på ett annat sätt: Jag bor för tillfället i ett land där jag kan vara en god människa genom att följa lagen. Det ger mig en stor trygghet att veta att lagarna är till för mig, och att jag blir beskyddad av ordningsmakten. Systemet är förstås inte alltid perfekt, men principen är i alla fall den. Visst finns det tillfällen då man med gott syfte kan bryta mot lagen, med civil olydnad och demonstrationer utan tillstånd, men det är inget som inverkar på vardagslivet och jag behöver inte utföra dessa handlingar för att vara en god människa. Och framför allt är jag aldrig tvungen att utsätta andra människor för fara!

Med förslaget om angiverilagen är denna princip för första gången hotad. Jag kan för första gången i mitt liv tvingas att bryta mot lagen för att skydda andra människor. Principen att ordningsmakten står på min sida så länge jag sköter mig ställs ur spel.

Demokratin minskar i världen, så det är inte bara här det går utför. Kommer vi människor att förstå hur värdefull den är innan det är för sent?

Kaos och katastrofer

Ovädret Hans är över oss. En i raden av kaotiska händelser som inträffat denna sommar. Det började hyfsat bra, men torrt. Några befarade att sommaren skulle bli som torrsommaren 2018, när en stor del av landets skogar brann upp. Men så blev det inte.

Istället regnade det. Några veckor före min fjälltur svämmade Kebnekaise fjällstation över och pumphuset spolades bort. Nåja, jag skulle inte precis dit, men tråkigt för dem som var där och inte fick uppleva lyxen med rinnande vatten och WC i väglöst land. Jag hade blivit besviken. Min egen fjälltur blev däremot förträfflig. Förutom lite väl låga moln vissa dagar hade vi perfekt väder utan vare sig regn eller gassande sol.

Veckan efter åkte jag på scoutläger. Det blev en till härlig upplevelse. Förutom en förmiddags hällregn, då vi planerade om en heldags kanottur till en halvdags, och satt under regnskydd och pysslade fram till lunch, och en kväll när det blev blött på väg till och från ledarcaféet, så hade vi mestadels uppehåll, och några dagar rentav soligt och varmt och badväder. 

Samtidigt pågick en mindre lyckad scouttillställning, som ett par av våra scouter tyvärr hade föredragit framför vårt fina läger. Jamboreen i Sydkorea började vi få rapporter från redan de första dagarna på lägret. Där hade det hällregnat och översvämmats, så att lägerplatsen förvandlats till en decimeterdjup gyttjepöl där inga tält kunde slås upp och lägerstarten måste senareläggas. Senare hade det torkat upp och istället blivit ohälsosamt varmt så att inget annat än att sitta i skuggan och lida var möjligt. 

På bussen hem från vårt läget hörde vi fler rapporter om kaoset på Jamboreen på radion. Dåligt organiserat, ingen tvål på dassen, magsjuka, uttorkning och skytteltrafik med ambulanser mellan lägret och sjukhuset. Flera länders byar skulle evakueras redan då. Dagen efter kom tyfonvarningen som definitivt satte punkt för lägrets fortsättning. Många scouter som var där hade sett fram emot detta under hela sin scouttid, eftersom det endast ges en chans i livet att åka på ett sånt här stort internationellt Jamboree. Och många hade säkert sparat pengar i åratal eftersom det inte heller är helt gratis. Jag lider med dem. Det var ju inte så här det skulle bli.

Och nu är Hans här. Vår tomt här hemma börjar likna en sjö mer än en villatomt, men än har nog vattnet inte kommit in i krypgrunden. Värre är det i Åre, och på andra rödvarnade ställen i Sverige, där människor avråds från att gå ut, vägarna är avstängda och tåg spårar ur när banvallen spolas bort.

Det var säkert så här förr också, ibland. Men experterna säger ju att det kommer att bli vanligare med klimatförändringarna. Lika bra att vänja sig. Och att vara mer tacksam för de stunder som faktiskt blir som önskats.