I går bloggade jag om könsroller, och jag fick en kommentar som jag inte har kunnat släppa i tankarna. Kommentaren handlar om hur frustrerad jag kommer att bli när mina barn kommer hem och gråter över hur alla som vet vad könsroller är missförstår dem p.g.a. att jag inte har lärt dem det.
Jag svarade att det inte har hänt. Men efteråt kom jag på en sak som gör att jag måste ändra mig på den punkten. Kommentatorn har f-n rätt! Både jag och min dotter har gråtit över missförstånd som har uppstått p.g.a. att vi inte har förstått vår plats i samhället.
När jag var barn tog min pappa ofta med mig ut i skogen och levde friluftsliv. Vi täljde sälgpipor och metade abborre. Han gav mig hellre en fotboll än en docka i julklapp eftersom det är mycket roligare och jag uppskattade det mer. Jo, visst hade vi dockvagnar också, som vi körde rally med på gården.
Den dag jag insåg att han hade lärt mig fel var inte rolig. Jag skulle ju aldrig följa med grabbarna ut i skogen, utan sitta hemma med middagen serverad tills de kom tillbaka. Jag skulle aldrig få något nytt tält i julklapp, utan mina nyblivna släktingar efter jag hade stadgat mig i äktenskapet ville hellre pryda mig med smycken och väldoftande parfymer. Hade jag som barn skolats in i vad som förväntades av mig som kvinna, hade besvikelsen blivit mindre då? Då hade jag ju aldrig fått smak för saker som inte var till för mig p.g.a. mitt kön.
Min dotter var med om samma sak när hon var sex år och slutade förskolan. Personalen hade köpt presenter åt barnen. Pojkarna fick cyklop och snorkel, medan flickorna fick armband. Min dotter var jätteledsen, för hon ville också ha cyklop och snorkel, hon ville inte alls ha armbandet. Var det mitt fel att hon blev ledsen? Hade jag bara talat om för henne att hennes könsroll är att göra sig fin och behaga männen, medan leka och ha kul i vattnet är pojkarnas privilegium, hade hon sluppit besvikelsen då?
Visst förbannar jag samhället, för jag tycker faktiskt att det är de könsroller som begränsar oss så groteskt som är fel. Visst är det lättare att strukturera upp världen genom att placera folk i fack, och därefter fördomsfullt bestämma vad de helst vill ha. Men med tanke på ovanstående exempel, särskilt den hjärtskärande berättelsen om min dotters förskoleerfarenhet, så vill jag ställa frågan om hur mycket vi skulle ha att förlora på att behandla barn lika, att undvika att förstärka de könsrollsmässiga förväntningarna på dem.
Skulle de flickor som hellre ville ha armband ha förlorat mer på att få cyklop och snorkel än min dotter gjorde i den här situationen? Jag tror inte det, eftersom de inte skulle ha upplevt samma orättvisa, om alla hade fått samma sak.
P.S. Jag gillar att sticka och sy och laga mat också! Jag gillar inte begränsningar åt något håll!
Debatten om könsroller fortsätter i DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar