Tänk dig en enormt effektiv energikälla, som använde återvunnet avfall som bränsle, samtidigt som den så gott som oskadliggjorde det farligaste avfallet som finns, och bränslet räcker i 5000 år? Det sägs att det finns, på riktigt! Så vad är haken, förutom att det inte är riktigt färdigforskat på det än? Att det också är kärnkraft och därmed faller alla motståndares entusiasm? Kan vi inte kalla det "avfallsenergi" istället, så att det kan associeras litetgrann till de förnybara energikällorna, som också innehåller avfall, om än andra sorters avfall? Om vattenkraft, som oåterkalleligt förstör miljö och ekosystem i stora områden kan räknas som förnybar, så kan väl allt?
Vad är det som är förnybart egentligen? Vinden är förnybar, det är samma luft som blåser runt jorden gång på gång, och vindkraftverken kan tas ner, flyttas och återvinnas många gånger efter behov. Samma vatten kan rinna genom vattenkraftverken många gånger, men där är inte återställandet av naturen möjlig. Likaså träden som eldas som ved, kolatomerna i en del av de förbränningsprodukter som bildas kan nya träd återanvända för att växa, så i det fallet är det atomerna som står för förnybarheten. Men träden måste tas ut sparsamt så att marken hinner med att återställas mellan varven, och då räcker de inte till så mycket el.
De solstrålar som når mina solceller kan jag aldrig få igen. Jag kan få nya solstrålar i obegränsad mängd, men inte just de. Solen förnyas inte, den är densamma hela tiden, men livslängden är så lång att den inte kan betraktas som begränsad i praktiken. Solcellerna återställs dock till sin utgångspunkt gång på gång, så det är väl det som är förnybarheten. Om det inte syftar på solstrålarna på så sätt att förnybarhet i det här fallet, till skillnad från i vind- och vattenfallen, helt enkelt används som motsats till begränsning.
Olja återbildas för långsamt för att kallas förnybart. Kärnkraftsbränsle blir aldrig mer detsamma som det var, inte ens atomerna är desamma. Men nu har forskarna ändå hittat sätt att använda det en gång till, att återvinna, förnya. Men är en enda gång för få gånger för att det skall kunna definieras som förnybart, och är då ingen gång bättre än en gång?
Åsa Romsons och Lise Nordins artikel om förnybara energikällors potential är ovanligt väl vinklad idag. Den fokuserar mer på utbyggnad av sol och vindkraft, effektivisering av energianvändning och överföring, och avveckling av kärnkraften i takt med att den inte behövs än på en omedelbar nedläggning av kärnkraften. Förutom att vi inte blir av med det farliga avfallet på det sättet, så låter det också väldigt bra att kunna klara oss på förnybart om 20 år. Lika bra som att vi även kommer att vara oljeoberoende, till och med i trafiken, samtidigt.
Men om vi skall köra kärnkraften tills den inte behövs längre, så är det ändå inte mer kärnkraft deras meningsmotståndare talar om tills dess, utan lika mycket som nu. Om inte nya kärnkraftverk byggs kommer deras livslängd bli en begränsande faktor, inte bara deras nödvändighet. Även om Åsa och Lise har rätt i det de förmodligen tror, att det kommer ske ungefär samtidigt, så kommer den begränsande faktorn ändå finnas, och då borde de ha nämnt den samtidigt som de nämnde nödvändigheten.
Men att bygga nya kärnkraftverk med samma teknik som nu är kanske inte någon bra idé. Om jag skall vara riktig optimist och tro på båda artiklarna, att det går att bygga nya kraftverk som gör oss av med det gamla kärnkraftsavfallet samtidigt som vi får mer energi ur det och att den gamla kärnkraften inte behövs så länge till, så kommer jag ändå fram till slutsatsen att vi bör satsa på att bygga nya kärnkraftverk som drivs på återvunnet avfall.
Men vad skall jag kalla mig om jag är emot ny gammal kärnkraft men för ny ny?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar