Ofta tycker jag mig se att överklassen i Sverige ges någon sorts "horan och madonnan" - position bland oss vanliga dödliga. Dels är de elaka, dryga och omoraliska utsugare, dels är de upphöjda till skyarna i någon sorts guldglänsande sagovärld som alla vill efterlikna.
Senast på tapeten var överklassafarin och den efterföljande debatten om rikemansbarnen som inte vågar säga att de bor i Saltsjöbaden. Men hallå, testa att säga att du bor i Hallunda nästa gång, och se vilka kommentarer du får! Kanske du rentav har kommenterat någons boende själv någon gång? Inget barn kan hjälpa var han eller hon bor, men problemet med att bli besvärad av att folk frågar är långtifrån enbart överklassens problem.
Jag minns själv känslan av befrielse när mina föräldrar hade flyttat från betongslummen till det ultimata medelsvenssonradhuset. Jag kunde plötsligt, i alla sammanhang säga "de bor i Viksjö, i Hummelmora" utan att få konstiga blickar eller överslätande, krystade kommentarer om hur fint det var med utsikten mot ängen mellan järnvägen och E18.
När jag läste etnologi i början av 90-talet åkte vi en gång ut till Hallunda för att studera folket där. Vi stod på en parkering och fick oss en guidning i billigt byggande av vår lärare. Sedan intervjuade vi några boende i området. Studier om underklassen finns det gott om.
Men utöver det finns det även några böcker om överklassen. Båda skulle kunna beskriva den särskiljande kulturen och synliggöra skillnaderna. Det kan användas i ett gott syfte, till förståelse och respekt för andra människor. Men det är mest böckerna om underklassen som har detta fokus. Böcker om överklassen tenderar både att reta upp mer, och att vilja ge små frestande smakprov på överklassens guldglans åt oss vanliga människor. Kanske för att överklassen knappast har någon anledning till att vilja bli förstådda och utveckla gemenskap med andra samhällsklasser?
Många i medelklassen är ändå relativt okunniga om överklassens existens. En del tror sig till och med själva tillhöra den, bara för att de tycker sig ha anammat deras normer. Det kanske skrämmer överklassen, vem vet? Därför känns det säkert som en trygghet för dem när kungen, Lundsberg och deras boende ifrågasätts. Vi när klassgränsen från båda håll. Kritiken från blodtörstiga medelsvenssons, som inte vill något hellre än att se dem falla, kanske är överklassens största bekräftelse på att de fortfarande betraktas som litet annorlunda i gemene mans ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar