Dagens rubrik är ett stycke vardagsfilosofi av en 7-åring, om hennes framtida karriär som kaninuppfödare. Ett inslag i Landet runt igår handlade om kaninkött som ett vettigt köttalternativ, miljövänligt eftersom de inte släpper ut växthusgaser på samma sätt som exempelvis kor, men kontroversiellt eftersom en del människor inte vill äta kaniner för att de är så söta... Och nu pratar jag inte ens om 7-åringar som blir vegetarianer i ett par veckor innan de har accepterat den nya skolkunskapen att det kött de äter kommer från djur, utan om vuxna människor som tycks ha levt med skygglapparna på hela livet.
En sedvanlig stenåldersförklaring gavs till att vi är så negativa till kaninkött, att våra gener eller nåt hindrar oss från att äta det vi inte är vana vid från det vi är barn, eftersom vi inte vet om det är farligt eller ej. Men jag är litet skeptisk till stenåldern. Då tror jag i så fall mer på förklaringen att vårt samhälle har delat upp världen i å ena sidan djur, å andra sidan färdigpackat kött, styckat till oigenkännlighet, i varudiskarna, och att folk faktiskt har svårt att förstå kopplingen känsolmässigt, trots att varenda kotte naturligtvis vet med förnuftet.
Jag fick låna en bok från några bekanta häromveckan, som heter "De goda djuren", en pedagogisk 70-talsbok som klart och koncist förklarar för barnen varifrån kött kommer. "Innan man kan äta grisarna måste man döda dem och dela upp dem i mindre bitar" informerar boken. Att det låter så groteskt tror jag beror på just ovanstående, att kopplingen mellan gris och fläskkotlett inte riktigt kommer spontant.
Samma förklaring har jag till att jag studsade när min dotter krasst konstaterade att "Kaninbarnen behöver sin mamma när de är små, men sen när de har blivit stora, då klarar de sig själva, och då kan jag döda henne och äta upp henne." Dessutom presenteras inte kaniner för barn som kött, utan som söta gosedjur. Men pratar man litet med barnen, innan de har hunnit skaffa sig fördomar om vilka djur som är söta och vilka man äter, så blir kaninkött åtminstone inte mer konstigt än griskött.
Jag har träffat många människor som äter kött, men som aldrig skulle kunna tänka sig att slakta djur själva, eftersom de tycker det är så hemskt att döda levande varelser. Jag tycker att det är litet sorgligt. Att vi har förlorat kontakten med naturen är visserligen också ett slentrianuttryck som kan användas litet hur som helst, men i det här fallet känns det rätt relevant. Veganerna skulle aldrig kunna använda sitt stridsrop "Kött är döda djur" om de inte trodde att folk har svårt att koppla ihop kött och djur. Annars blir det ju bara konstigt: Ja, och sallad är växter...
Miljömässigt ser jag fram emot odlat kött. Om det blir ett mer effektivt sätt att producera muskelvävnad än att gå via ett helt djur, så är jag väldigt positivt inställd. Annars är blåmusslor bra, de renar haven från övergödande näringsämnen. Och så kan vi väl satsa litet på att få in kaniner bland de djur som räknas som ätbara. De behöver mer kärlek än potatisen i trädgårdslandet, så de kanske inte riktigt passar alla hobbysjälvhushållare, men de kräver betydligt mindre betesmarker än naturbetande kor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar