Val, val, val

En till lång dag av vandring mellan valstugorna är till ända. Det blir svårare för varje val att välja vilket parti jag skall rösta på. Det sägs att man tenderar att vara idealist som ung men blir mer pragmatisk som äldre, och det är nog därför yngre människor ofta står litet mer till vänster än äldre. För vänstern är bättre på ideal, högern på sakfrågor, åtminstone är det vad de lägger tyngdpunkten på i sin argumentation.

Årets uppdrag var att räta ut några frågetecken angående politiska ideologier. Det lyckades inte helt och hållet, fortfarande finns några frågetecken kvar, men så här långt kom jag i år.

1) Kollektivism kontra individualism: Socialdemokraterna jobbar för kollektivets bästa. Alva Myrdal argumenterade på sin tid för att alla barn skulle tas om hand av samhället, leva på kollektiva dagis och rentav bo i kollektiva barnsalar. Det var hennes vision om att alla skulle vara för samhällets bästa.

Liberalerna, enligt en liberal politiker jag känner, anser å sin sida att barnen är individer och att föräldrarna skall ha ansvaret för dem. Dock måste samhället ta ansvar för att de skall utvecklas bäst som individer och föräldrarna inte skall indoktrinera dem till något. Och det måste ske i förskolan och skolan.

Den ideologiska skillnaden är förvisso milsvid, men frågan är vad det blir för praktisk skillnad för föräldrar och barn? Liberalernas bakomliggande ideologi för formen garanterar inte att barnen inte utvecklas till nyttiga idioter. I det här fallet är innehållet avgörande.

Politik och samhällssyn är inte objektiv fakta och vetenskap, det är inte möjligt att pröva på det sättet. Det är vi själva som har värderat vårt samhälle som det bästa som hittills prövats och bestämt att barnen också skall leva i den traditionen. Det är en bra och önskvärd indoktrinering vi håller på med. Är det farligt att nämna det? Skulle folk verkligen vilja ha det på ett annat sätt?

2) Demokratins paradox: Individens frihet begränsas alltid av kollektivet, dessutom är det kollektivet som garanterar individens frihet, genom grundlagar och regler om mänskliga rättigheter. Men gränsen mellan individ och kollektiv kan dras precis var som helst. Jag frågade i en liberal valstuga vem som garanterar friheten och demokratin, och fick till svar att det gör de mänskliga rättigheterna. Men vem garanterar de mänskliga rättigheterna då?

Förmodligen måste många olika aspekter av grundlagar, vanliga lagar, mänskliga rättigheter och även oskriven tradition om demokrati och frihet vägas samman för att garantera varandra. Ytterst är det bara vi människor som kan garantera vår egen frihet. Vi måste lita på oss själva, det finns ingen annan art som kan fatta besluten åt oss.

3) Solidaritet: En socialdemokratisk politiker hävdade att borgarna inte förstår ordet solidaritet. Det gör de nog, men det här är ett intressant exempel på hur stark de enskilda ordens kraft är i propagandasammanhang. Det finns ett så fritt tolkningsutrymme för ord som i det vardagliga språket tycks väldefinierade, att det inte utan vidare fungerar på samma sätt i politiken som i vardagen. Positivt klingande ord börjar användas av ett eller några partier, och de definierar dem så de passar in i deras ideologi, fast de lika väl skulle ha kunnat användas av något annat parti med en betydelse som passade dem.

Solidaritet är att bry sig om varandra. Ett av många exempel på solidaritet är att tycka att det är ok att betala skatt för att få social välfärd för dem som behöver. Alla ledande politiska partier vill ha skattefinansierad social välfärd. Skillnaden ligger endast i vilka siffror de använder.

Solidaritet är inte bara politisk. Den finns även i familjen, på jobbet och i bekantskapskretsen. Men när man begränsar solidaritet till att handla om bara skatter och välfärd, då verkar det räcka med att de politiska motståndarna skall använda litet andra siffror än man själv för att anklaga dem för att ha missuppfattat begreppet.

4) Allas vilja och förmåga att jobba och skapa sig ett bra liv: Hur kan man skriva så stora ord om människans inneboende kraft och allas vilja och förmåga att arbeta, när man i nästa mening hävdar att lägre a-kassa gör folk mer benägna att söka jobb. Skulle folk som vill och kan jobba bli mer stimulerade att söka jobb om de få mindre pengar?

I frasen om allas vilja att jobba är det inte svårt att läsa in att den som inte har jobb får skylla sig själv. Den personen vill helt enkelt inte tillräckligt mycket. Moderaterna tyckte att det var elakt tolkat när jag ställde dem mot väggen med detta, men hur skall man tolka det då?

Alltför många gånger har jag hört exempel på folk som borde premieras för att de jobbar bättre än de kollegor, som inte gör sitt bästa och därför inte borde ha lika hög lön. Följande meningsutbyte ägde rum i en av alliansens valstugor:

Jag: Men gör inte alla sitt bästa utifrån de förutsättningar de har?
Politiker: Nej, jag tror inte att alla gör sitt bästa.
Jag: Men de står i partiprogrammet att ditt parti tror på det.
Politiker: ...
Jag: De kanske har problem som de behöver hjälp med.
Politiker: Men skall företaget ta det ansvaret?
Jag: Inte nödvändigtvis, det är ju därför vi har ett välfärdssystem.
Politiker: Ja, just det, det är precis så vi tycker...

De hade inte heller något svar på varför ett bidrag som är tänkt att vara mycket tillfälligt nödvändigtvis även måste vara lågt.