I dag har min son varit på sin första fotbollsträning. En granne har börjat träna barnen i byn på lördagförmiddagarna, och alla kompisar från förskolan är med. Nu gror hoppet om att få stå och heja på hans lag på framtida matcher, något jag är så länge inte har inte fått uppleva.
Äldsta dottern red när hon var yngre och var rätt bra på det. Varje vecka cyklade vi, eller åkte buss och promenerade, till stallet en bit bortom stadsgränsen. Först bara vi, sedan tillsammans med en lillasyster i mindre modell, som bebisleende charmade de övriga föräldrarna på läktarna, medan jag satt beredd med ljuddämpartutten. Så ett hopp om att få sitta på läktaren och hoppas på fina tävlingsinsatser har jag haft förr. Men skall det vara ridning så blir det inget hörbart hejande, då skall det vara tyst på läktarna.
Då har jag drömt litet om att få ha det som mina föräldrar, som varje söndageftermiddag under sommarhalvåren stod och skrek hejaramsor vid kanten av grusplanen bakom skolan. Eller varannan förresten. Varannan söndag var det ju skjutsande till bortamatcher som gällde, till andra grusplaner bakom andra skolor. Att vara fotbollsförälder är visst en hel livsstil låter det som på dem som är det. Men det känns rosenskimrande för mig just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar