Barn, vuxna och ansvar

Jag häpnar nästan dagligen över vissa s.k. liberala politikers syn på ansvar. I extremindividualismens namn definierar de ansvar som en ren egotripp, vi skall ta ansvar för oss själva, men inte för andra. Sen plockar de ut en liten del verkligheten, nämligen vårt trygghetssystem, och lämnar till oss, medan de detaljstyr resten av våra liv.

Men nu har de väl ändå gått över gränsen. Barn skall ta ansvar för sin egen skolsituation, på samma sätt som vuxna tar ansvar för sin jobbsituation.

Hur kan de missa skillnaden? Det är skolplikt i Sverige. Det innebär att alla mellan 7 och 16 år måste gå till skolan. Däremot är det inte arbetsplikt, vilket innebär att vi själva ansvarar för att vi har ett jobb, och att vi sköter det, för att vi skall kunna få lön. Men hur kan barnen avkrävas ansvaret för att uppfylla den skolplikt som de inte har bestämt själva?

Att kräva av en vuxen att ta ansvar för sin livssituation kan vara svårt nog. Som många, men uppenbarligen inte alla, vet, så lever vi inte isolerade från omvärlden. Vi kan inte ta ansvar för oss själva om inte våra medmänniskor hjälper till. Att ansvarstagande skall vara individualistiskt är absolut inget självklart.

I Sverige bestämde vi oss för länge sen för att ta ansvar för varandra. Majoriteten av den svenska befolkningen vill ha ett väl fungerande socialt och ekonomiskt skyddsnät, fria skolor och billig sjukvård, och då är det upp till oss att bestämma att det skall vara så.

Vi bestämde det för att vi är fria individer som vet själva hur vi vill ha det, och vi har vilja och förmåga att ta ansvar för varandra såväl som för oss själva. Trots detta så jobbar nu politikerna hårt för att övertyga oss om att det är någon sorts absolut sanning att ansvar är det vi tar för oss själva, inte för andra. De basunerar ut totalt intetsägande slagord som "trygghetsnarkoman" så fort vi vill tänka på någon annan än oss själva, och i gengäld få hjälp när vi behöver det.

Men det är ju enkelt: Om jag får för låg pension, för höga elpriser eller för låg a-kassa så är det mitt fel att jag valde fel pensionssparande, fel elbolag och fel karriär. Och då kan jag inte klaga på dem som jag, mot en avgift på 30% av min inkomst, har anställt att ordna det för mitt bästa. Det är ungefär som att anställa en hemhjälp för flera tusen kronor i månaden och få höra att det inte blir städat, för jag valde fel golv som inte funkar till städföretagets rengöringsmedel.

Var är vår valfrihet? När får vi bestämma vilka val vi vill göra, vad vi vill hjälpa andra med och vad vi vill ha hjälp med själva? Vi blir ju bara ålagda att göra en massa val, enligt de alternativ som politikerna noga har styrt upp och valt ut åt oss.

Därför blir det så bedrövligt att se en politiker säga att ett barn skall ta ansvar för att uppfylla en plikt som har lagts på barnet för att vi vuxna tycker att det är bäst för dem. Det är vårt ansvar att tillhandahålla en bra skola för barnet, men om barnet ändå inte vill gå dit, så är det inte barnets fel!

Om vi serverar barnet ett antal valmöjligheter, som vi ålägger dem att välja mellan, men inget passar, så är det vi som har plockat fram fel alternativ. Och det är vårt ansvar att ändra på alternativen. Att inskränka på valmöjligheterna ytterligare är ingen lösning, det är bara ett bevis för hur trång dessa "liberalers" frihetssyn egentligen är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar