Soc finns!

Jag förstår inte varför myten om att det inte går att adoptera bort barn i Sverige har så fått stor plats i antiabortdebatten. Ordföranden i Ja till livet och kristdemokraten Gunilla Gomér säger i svt västnytt (även DN) att kvinnor borde föda barnet och adoptera bort det i stället för att göra abort. Hur hade hon tänkt sig att jobba för det? Jo, hon tänkte inrätta ett adoptionscentrum för svenskfödda barn.

Men skulle det verkligen bli så att bara för det finns ett adoptionscentrum, så skulle massor av ofrivilligt gravida plötsligt komma på att adoption är en mycket bättre idé än abort? Jag tror inte det. Men istället för att fokusera på de mer kontroversiella frågorna, som möjligheten för t ex sjukvårdspersonal att påverka kvinnan att föda barnet, så påstår hon att det "inte finns" svenska adoptioner, medan många "importerar" (vilket ordval...) barn från andra länder.

Men frågar sig någon abortmotståndare någonsin varför det "inte finns" svenska adoptioner? För det första måste vi ju ta död på myten att det inte finns svenska adoptioner, för det gör det. De flesta kvinnor vet att möjligheten finns. Det är bara att kontakta soc, eller be t ex någon barnmorska att göra det, så är det klart. Men intresset är inte så stort. Jag tror att det är av samma anledning som att det inte är så populärt med surrogatmödraskap. Att bära fram och föda ett barn är påfrestande och inte helt riskfritt, så det skall till ganska mycket altruism för att göra det om man inte ens vill ha det.

Så vad tror abortmotståndarna om att så få föder och adopterar bort barnet? Om de tror att det inte går så har de fel, helt enkelt. Men så okunniga är de nog inte. Om de tror att folk inte vet att det går, så har de nog också fel, men om de vill informera dem som eventuellt har missat det, så är det ju fritt fram för dem att göra det. Men det gör de inte.

Ja till livet sysslar mest med att skrämma ofrivilligt gravida till att inte göra abort. Det gör de bl a genom att visa bilder på fosterfötter och med absurda jämförelser med koncentrationsläger, som visar att de inte ens har koll på definitionen av människovärde. Och så går det bara att googla litet på "illegal abort" så hittar man snart de riktigt läskiga bilderna, av desperata kvinnor som utför sådana och samtidigt ställer frågan om sitt eget människovärde på sin spets.

Och för er som inte tycker att illegala aborter är ett argument för fri abort kan jag ju informera att jag inte tycker att millimeterstora fötter är ett argument mot.

Visst kan man inrätta ett adoptionscentrum om svenska aborter, och visst kan man informera kvinnor om möjligheten till adoption. Ja till livet och övriga abortmotståndare är helt fria att göra det, och ingen förespråkare skulle protestera heller. Men jag tror faktiskt inte att det räcker för dem. Det här är kanske ett bra sätt att försöka se okontroversiella ut, för det är verkligen okontroversiellt både att adoptera bort barn och att vilja att möjligheten skall finnas.

Jag tror inte att det egentliga syftet med utspelet är att slå in öppna dörrar på det här sättet. Jag tror att det är ett försök till att försiktigt leda in diskussionen mot tuffare tag mot aborter. När argumenten om totalförbud i sinom tid kommer hoppas väl Gunilla Gomér att hon skall ha mjukat upp oss så pass att vi är mottagliga.