Rubriker blir litet fel ibland, eller litet vaga. Jag har ju fött hemma själv, och är knappast emot att möjligheterna förbättras att göra detta på ett säkrare och mer kontrollerat sätt än nu. Men om man blundar för riskerna försämrar man möjligheterna att åtgärda dem. Den riktiga studien visar att det är mindre risk för förlossningsskador hemma. Vidare verkar det som att ett av de två döda hemförlossningsbarnen kanske skulle ha överlevt på sjukhus, men att den avgörande risken inte var hemförlossningen utan att barnet föddes i vatten. Ändå förbjöds vattenfödslar bara på sjukhus efter detta. Hemma avråds det ifrån det, men avråds görs det ju i allmänhet för hemfödslar, så det är ju ingen större skillnad.
Om det är farligt med vattenfödslar råder det visserligen delade meningar om, men det är just utarbetandet av riktlinjer som det sistnämnda som jag är väldigt kritisk till. Föds barn hemma verkar det kunna gå till hur som helst, för det finns ingen kontroll. Och vården vill inte kontrollera det, för att det är osäkrare eftersom det går till hur som helst. En klassisk ond cirkel med andra ord.
Jag tycker att det är fantastiskt av Helena Lindgren att ha tagit tag i den här bortglömda delen av förlossningsvården. Alla skall självklart inte föda hemma, men för oss som vill skall det vara ett säkert vårdval, istället för ett romaniserat hippiealternativ för häxmedicinförespråkare, som det tenderar till nu. Risken att sjukvården förlorar litet av kontrollen över vilken mor som föder vilket barn borde inte heller bli större om de tar kontrollen även över hemfödslar.
Men besluten om att lägga ner små sjukhus och koncentrera allt till större specialistsjukhus leder tyvärr åt motsatt håll. Huvudfokus sägs ligga på att det då går att tillhandahålla den högsta möjliga medicinska kompetensen på varje plats. Det är klart att det alltid går att läsa in pengar mellan raderna, men resurserna är begränsade inom sjukvården, så det kanske inte är så mycket att orda om egentligen.
Frågan är hur långt man skall gå i sina centraliseringssträvanden? Var går gränsen, när ytterligheterna går från bybarnmorskor i enkla sjukstugor långt ute på landet till ett enda stort specialistsjukhus i varje land, eller ett i hela världen kanske? Bybarnmorskorna har också räddat livet på massor av barn och mödrar, men de är inte tillräckliga för svåra komplikationer. Svåra komplikationer löses bäst på det enda specialistsjukhuset, men hur långt är det rimligt att forsla lågriskföderskor mitt i det känsliga värkarbetet, bara utifall att? 5 mil? 20 mil? 100 mil?
Helena Lindgren visar ju faktiskt att komplikationerna blir färre om hemförlossning planeras, även om de senare avslutas på sjukhus. Kan man inte kombinera en lägre risk för komplikationer med en kontrollerad och planerad strategi om komplikationer skulle dyka upp? Jag skulle vilja se ett system där hemförlossningar blir ett seriöst val, med bra vård i närheten, med beredskap att ta emot hemföderskan. Jag önskar mig ett öppet samarbete mellan sjukhus och hembarnmorska, där risker och komplikationer kan rapporteras så att det kan ske en förbättring.
Det vore så mycket bättre än det smussel som sker nu, som motverkar förbättringar bara för att ingenting anses kunna förbättras. Där den enda lösningen är "lägg ner allt" så fort risker och nackdelar nämns. Vad det än gäller, så får den inställningen aldrig bli en styrande princip. Då finns det snart ingenting kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar