Alarmism och rationalitet

Ska vi styras av känslor och hörsägen eller av forskning och experters råd? Ofta har denna fråga varit aktuell och den ena anklagar den andra för att vara naiv, alarmistisk, känslostyrd och dum. I klimatdebatten är det de som lyssnar på forskningen som ofta beskylls vara rädda, alarmistiska och vilja ta till för drastiska åtgärder.

När det gäller Corona är det precis tvärtom. Ledande epidemologer förklarar forskningsläget för oss: Det finns inga skäl att stänga skolorna. Ta det lugnt, tvätta händerna och lev som vanligt! Men i det här fallet anklagas de som tror på dem för att vara naiva och för fega för att våga gå emot strömmen.

Det finns i vissa fall en styrka i att våga gå mot strömmen. Men var strömmen går tycks inte alla vara medvetna om. Svenska politiker som går emot alla de övriga europeiska ländernas beslut, det är väl de som egentligen går mot strömmen. Strömmen i det här fallet är de politiker och tyckare ute bland folket som är skiträdda och tror att alla kommer att dö om vi inte stänger ner hela samhället nu nu nu.

Det största skillnaden mellan klimatdebatten och corona är att vi är väldigt säkra på vad som händer med klimatet, medan vi inte vet ett jota om corona och vilka åtgärder som ger vilka konsekvenser. Ändå tar folk i hela världen till åtgärder mot corona som vi inte anser oss kunna ta till mot klimatförändringarna eftersom det skulle påverka världsekonomin för mycket.

Om man är klimatalarmist om man vill ta till en tiondel av coronarestriktionsliknande åtgärder för att rädda klimatet, varför kallas man inte tio gånger så mycket coronaalarmist om man är för stängning av samhället för att hindra smittspridning då?

Moderna tider

En sak som slog mig när vi gick in i 20-talet var att så många, av olika åldrar, associerade till 1920-talet. Det var inte alls så när vi gick in i 10-talet eller 00-talet, och definitivt inte när vi gick in i 1980- eller 1990-talet, att vi skulle ha tänkt på ett århundrade tidigare.

Jag har en idé om att det var på 1920-talet som den moderna tiden började. Vi har massor av dokumentation från den tiden, bilder, filmer, som gör att det syns mer än årtiondena innan.

1900-talet är helt klart mänsklighetens största århundrade hittills. Det var då jordens befolkningstillväxt skenade. En ganska stor andel av alla människor som någonsin fötts (uppgifter förekommer om 5-10%) lever nu. (Se t.ex. https://www.svd.se/historien-satte-fart-nar-vi-inte-dog-som-flugor) Och andelen blir inte mindre. Befolkningen har nästan dubblerats sedan 1970.

Men vad är det mer som är så fascinerande med 1900-talet? Ta kulturen. Det finns tre årtionden på 1900-talet som jag har uppfattat det som litet speciellt att ha varit med om, speciellt om man var ung på den tiden: 1920-talet, 1950-talet och 1980-talet. Det är 30 år emellan varje, och något litet speciellt hände varje gång.

På 1920-talet menar jag alltså att den moderna tiden började, för vi har mer koll på vad som hände från den tiden än innan. På 1950-talet kom begreppet ungdom. Barn blev inte längre vuxna direkt, utan slussades ut i vuxenlivet genom ett limbo, med lite mindre ansvar och mer möjligheter att förverkliga sig själva på fler sätt. På 1980-talet sägs den moderna tiden ha gått över i den postmoderna, vad nu det betyder. Det var väl då vi började misstänka att utvecklingen hade en gräns, samtidigt som vi pressade gränsen till det yttersta och levde livets glada dagar utan det dåliga samvete som tynger oss nu.

Jag var ung på 1980-talet, och jag tror att framtidstron var större då. Visserligen hängde hotet från kalla kriget och deras kärnvapen fortfarande över oss, men det tog ju också slut sen. När jag gick de sista åren i skolan sades det fortfarande att det inte spelade någon roll vad man läste på universitetet, för med en utbildning fick man alltid ett bra jobb. Vilket slutade stämma ungefär när vi var klara med våra utbildningar.

1900-talet blir kanske det största århundradet för mänskligheten någonsin. Synd bara att vi inte tänkte mer på den föränderliga framtiden då.