Leve demokratin!

Det var väl för väl att Nobels fredspris gick till en demokratiförespråkare och kämpe för demokratin. Demokratin är på tillbakagång i många länder i världen, och det behövs uppmärksammas att vi måste kämpa för att behålla den. Enligt demokratisk fredsteori krigar inte demokratier med varandra. 

Isak Svensson, professor vid Uppsala universitets institution för freds- och konfliktforskning säger:

– Det är ett pris som riktar fokuset på demokrati och på Machados arbete som en samlande figur för oppositionen. Man lyfter också sambandet mellan demokrati och fred som mycket forskning visat är mycket starkt, både mellan och inom länder.

Nu är det kanske inte ett direkt orsak-verkan-förhållande, utan snarare att stabila förhållanden i ett land är den tredje faktorn. Men jag tänker att allt ändå hör ihop. Demokrati leder till stabilitet, som leder till fred, som leder till stabilitet och så vidare. I en fullvärdig demokrati är det riskfritt att avsätta dåliga ledare. I en diktatur är det upplagt för missnöje och konflikter.

Jag ser årets fredspris som en berättigad käftsmäll åt den ledare som har orsakat en av tidernas största och mest betydande nedmonteringar av demokratin i sitt land. Han ville ha fredspriset, han fick det inte, tack och lov. Tänk om han kunde läsa in samma budskap i utnämningen som jag.

Folk talar andra språk på bussen!

Nu är det klippt! John Roslund (M), vice ordförande gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden, gråter i en debattartikel i Sydsvenskan den 1 augusti över att han har hört folk prata obegripliga språk från Mellanöstern och Balkan på bussen. Han nämner sin svärfar, som lärde sina barn att i sällskap med andra prata ett språk alla förstår, och det är klart att man gör, om man sitter vid ett middagsbord eller i andra sammanhang umgås direkt med folk som kan olika språk. 

Till skillnad från John Roslund har jag dock inte i min "det var bättre förr"- nostalgiska sagovärld lyckats förtränga alla samtal på spanska och arabiska mellan för mig okända personer på stan i de invandrartäta kvarteren där jag växte upp. Eller så växte vi upp under olika tider. På 1970/80-talen visste man tillräckligt för att förstå fördelarna med att kunna behärska olika språk i olika sammanhang.

Så vad vill han göra? Utreda modersmålsundervisningen? Jag är rädd för både hans och alla andra skattebetalares skull att en dyr och ordentlig utredning kommer att visa samma sak som alla andra likadana utredningar: Att goda kunskaper i modersmålet gynnar goda kunskaper i svenska. Men för John Roslund kanske det är viktigare att folk inte pratar sitt modersmål på bussen än att de kan svenska ordentligt?

Spöstraff till alla som talar annat än svenska på stan? Alltså precis det som hände samiska och finska barn som talade sina modersmål på skolgården på 1950-talet. Jag kan inte tycka annat än att det är en vedervärdig lösning på John Roslunds oro för att inte förstå när han tjyvlyssnar på andras samtal, men vi är inte långt därifrån nu verkar det som.

Den 11 augusti svarar han på en replik av Ulf Thylander den 7 augusti, med att kalla honom naiv, och inlägget klassisk vänsterpropaganda. Naiv kan man kalla alla, så jag har inga problem med att kalla John Roslund naiv, bara som betydelselöst skällsord sådär som han gör.

Däremot kan jag inte kalla hans inlägg klassisk högerpropaganda! Även de mest extrema högermoderater har under många år varit betydligt mer vidsynta och toleranta än så här. Detta är något annat, mycket mer oklassiskt och skrämmande.

Mellan raderna i John Roslunds inlägg står klart och tydligt rädsla för det okända, som är okänt för att man anser att kunskap om det inte är värt att ha. Sånt som föder mer rädsla och okunskap, rasism och hat. Kanske borde någon annan vara vice ordförande i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden i framtiden. Åtminstone när det gäller relationen mellan synen på kunskap och lämplighet för en förtroendepost som har med skolan att göra.