Omvänd rasism

När jag var i 20-årsåldern var det poppis med märken i form av händer där det stod "Rör inte min kompis", som signalerade att man protesterade mot rasism. Märkena kostade 2 kronor, och skulle inte kosta mer, ändå fanns det människor som sålde dem för 10 kronor och tog vinsten för att sko sig på. När man inte ville köpa märken för det priset fick man ofta höra att man var rasist och: "Du vill inte köpa av mig för du gillar inte n..." (Ja de sa n-ordet.)

Samma felaktiga anklagelser om rasism hör man nu när människor protesterar mot Israels krig i Gaza genom att bua åt schlagerfestivaldeltagarna. Påståenden om att den egentliga orsaken till buandet är sångerskans etnicitet haglar fritt och utan minsta eftertanke. Visst kan jag hålla med om att hon inte borde behöva bära skulden för kriget. (Och kanske borde inte alla fina ryska artister behöva bära skulden för Ukraina-kriget heller.) Men det är fruktansvärt tröttsamt att varenda liten kritik av Israel alltid kopplas till antisemitism.

Det är precis exakt samma sak som att dra upp rasism mot asiater om någon kritiserar Kim Jong-Un!

Vi är alla människor och det finns skitstövlar och tyranner bland alla folk. Inser man inte det så har man hemfallit åt omvänd rasism som är nästan lika illa: Den gör skillnad på folk och folk! Det är inte så att vissa folk bara är "glada och musikaliska", eller att vissa folk alltid är snälla. Det är fruktansvärt nedvärderande att klumpa ihop folkgrupper till några få egenskaper och inte se alla människor som unika individer med ett eget människovärde.

Att få kritik för sin politik borde istället ses som ett bevis på att andra människor betraktar en som en jämlike. Det indikerar att man tror att personen har en förmåga till förändring. Annars skulle man inte kritisera politiken.

Dessutom är inte alla som kritiserar Hamas islamofober heller. Hoppas jag verkligen!

Demonstrationer och demokrati

I mitt förrförra inlägg uttryckte jag en stark oro, ja rentav skräck inför konsekvenserna av vissa nya lagar och tillämpningar av lagar. I podden p3 dystopia, avsnittet Slaget om klimatet, sabotage används begreppet sabotage i den gängse meningen: Stora, krigsliknande, bestående attentat med risk för många människoliv. Som att spränga en bro. Inte att sätta sig på den.

Ett annat poddavsnitt, från Konflikt, Klimataktivisterna som blev sabotörer tar upp att betydelsen verkar börja glida genom att man åtalar vanliga demonstranter för sabotage. Ska man betrakta demonstrationer som så allvarliga börjar vi verkligen närma oss diktatur. 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta (kanske mest gråta) när Tobias Andersson, sd, gör sig själv till talesman för de människor som typ fått sina liv förstörda när demonstranter satte sig på vägarna och orsakade bilköer.  Han frossar i uttrycken "grovt kriminella", och rätten till "upprättelse för brottsoffren", som om han talade om grov misshandel eller liknande. Herrejesses, om det vore så traumatiskt att stå i en bilkö skulle världen vara full av psykiska vrak.

Många personer går bananas på den där ambulansen som fick vänta några minuter (som har blivit "ambulanser" efter en kort tids ryktesspridning). Vandringssägner cirkulerar om att en person dog. Det är inte sant, men sprids i sociala media för att egga upp demonstrationsmotståndarna. Demonstranterna hade en ambulansväg, som skulle hållas fri. Det råder delade meningar om det är demonstranterna eller den häktningskåta polis som blockerade ambulansvägen som ska hållas skyldig till stoppet.

Klart att sd:are inte vill att folk demonstrerar. Om de inte ser något motstånd från folket är det ju lättare att inbilla sig att alla tycker som de. Genom att fängsla alla som protesterar mot styret blir det inga protester. Det är så det fungerar i diktaturer. "Brottslighetens allvar" handlar nog från sd:s sida mer om risken att bli ifrågasatta än om risken att polisen måste stoppa en ambulans när demonstranterna till varje pris ska bort. Och de nyttiga idioterna på sociala medier stämmer in i kören.

Zilla Hirsch på åklagarmyndigheten gör klokt i att svara på precis det som journalisterna vill ha fram: att det aldrig går att säga att man är opåverkad av den politiska debatten när man lever och verkar i ett samhälle. De har inte upplevt några påtryckningar, och det är klart att de försöker att vara opartiska, men jag tror att om vi inser att vi påverkas av omvärlden kan vi vara mer på vår vakt och ifrågasätta oss själva mer.

Demokratin, yttrandefriheten och rätten att demonstrera måste försvaras. Det går inte att säga för många gånger!

Människor som börjar tappa greppet

Det finns experter som med all rätta tilldelas en stor respekt för de goda råd de kan ge till allmänheten inom sitt kunskapsområde. Så finns det några av dessa respekterade experter som plötsligt börjar ge helt galna råd om saker långt utanför sitt kunskapsområde men ändå fortsätter att respekteras. 

En av de nya stjärnorna inom genren är Agnes Wold. Så ny är hon dock kanske inte. Det mest användbara exemplet på hennes vetenskaplighetsslarv är väl att hon tipsade folk om att det räcker att hålla andan för att inte bli Covid-smittad. Men hon säger andra saker också, som folk gillar, och då blir man ju mindre kritisk.

Det lite farliga med Agnes Wold är att hon blandar pseudovetenskap med riktigt förnuftiga resonemang, eftersom hon pratar om så många olika saker. I hennes fall gäller det alltså att vara riktigt observant och plocka russinen ur kakan med förstånd. 

Ett stort misstag av den säkert kunniga, men lika specialiserade som andra experter, tarmbaktierieforskaren är att ge sig in i barnavårdsrådvärlden. Hon har gett ut en bok som enligt många förståsigpåare "bygger på vetenskap", där hon försöker slå dem som har läst tre artiklar om barnavård, istället för hennes två, på fingrarna. I lika vanlig ordning som Anna Wahlgren och diverse andra självutnämnda föräldrarådgivare skuldbelägger hon föräldrar, mest mammor förstås, för att de gör fel med sina barn på en massa olika sätt.

Jag har läst hennes råd om amning. De är så tröttsamma att de luttrade inte bryr sig, men nyblivna, känsliga mammor kan nog skadas av dem. Det räcker inte för henne att berätta att bröstmjölksersättning är ett fullgott alternativ i rika länder med tillgång till rent vatten. Hon har dessutom det smått sadistiska behovet att påstå att amning är skadligt här, som en käftsmäll åt alla som vill amma. Hon bygger då på hela två vetenskapliga artiklar. Det finns tusentals om ämnet. De ger naturligtvis olika resultat beroende på vad man undersöker, inklusive att amning är mer hälsosamt även här. Och slagsmålet mellan ammare och flaskmatare kan därvid hållas vid liv. Så onödigt.

Jag fick inspirationen till detta blogginlägg av en betydligt mer trivial sak än den här. I ett poddavsnitt som jag lyssnade på häromdagen ges ett lysande exempel på hennes sanslösa slarv, när hon förklarade att anledningen till att ljushåriga kan få en grön nyans i håret av att bada i pool är kloret i vattnet. Så lätt att kolla upp och så fritt från tveksamheter och komplexitet. Det är kopparjoner från vattenledningar som gör håret grönt. Inte ens det klarade hon. Hon bryr sig inte och behöver inte bry sig när folk lyssnar ändå.