Statens eviga överlevnad

Ryktet om nyliberalismens död är betydligt överdrivet. Det är sant, men beskrivet av ytterligare en ledarskribent, som inte riktigt verkar vilja kännas vid den rätta relationen mellan privatiseringar och statens roll. Denna gång handlar det om hanteringen av Coronaviruset och Covid-19.

Det stämmer att privata läkemedelsföretag har drivit utvecklingen av vaccin, men vad händer sen? Fredrik Johansson antyder att vi inte enbart har nyliberalismen att tacka för detta, men han utvecklar det inte, så jag gör det åt honom: Hade inte några av världens stater haft ett finger med i spelet hade företagen varit tvungna att lägga ut allt vaccin på den öppna marknaden för att kunna bekosta sitt arbete. Efterfrågan är hög och priserna hade varit därefter. Resultatet hade blivit att endast människor med pengar hade kunnat köpa vaccin. Att många får tillgång till det har vi staten att tacka för. 

Hade inte efterfrågan varit hög så hade de inte kunnat tillverka vaccinet alls. Det gäller faktiskt en del andra mediciner. Att det över huvud taget finns mediciner som främst behövs i fattiga delar av världen kan vi definitivt inte tacka nyliberalismen för.

Instinktivt hakade jag upp mig på ett ord i artikeln. Ett av de ord, som tillsammans med "försvinna" (inget försvinner, allt sprids, ändrar form eller reagerar) är förbjudet i mitt högstadie-NO-klassrum är "bättre". Det är F på mina elevers uppsatser om de bara skriver "bättre" och inte skriver vad de syftar på. Så jag frågar den gode, vuxne Fredrik Johansson: Vad syftar du på när du hävdar att 90-talets privatiseringar har gjort Sverige till ett "bättre" land?

Nyliberalismen är inte ond, men det är inte staten heller. De behöver varandra. Utan varandra dör de. Ett till perspektiv på den utslitna frasen: Tillsammans är vi starkare.

Nu är jag trött på Covid-19-alarmismen!

Det här inlägget kan jag egentligen inte lägga ut på internet, för jag skulle bli lynchad, utmobbad och anklagad för att vara en hjärtlös psykopat som inte bryr mig om andra, om någon läste det. Jag chansar på att lägga ut det i min blogg, som ändå ingen läser.

I flera månader har vi varit grupptryckta att inte röra oss ur fläcken, ta rekommendationerna om en dödlig, extremt smittsam pandemi på allvar, och till varje pris rädda varje liv vi kan. Samhällen stänger ner, ekonomin störtdyker, bara för att så många som möjligt av jordens befolkning ska överleva.

Men allvarligt. Miljoner människor dör av smutsigt vatten, obefintlig mödravård, aids, miljöförstöring och allt möjligt varje år och ingen bryr sig. Klimatförändringarna håller på att leda till jordens sjätte undergång, men folk flyger lättsinnigt till Thailand och äter kilovis med kött i veckan, för att de vill, kött är gott och Sverige är kallt.

Nu har 4000 personer i Sverige dött i Covid-19. Samtidigt är dödstalen bara 2500 fler än medelvärdet för den här perioden under de senaste fem åren. Det betyder att 1500 färre har dött av andra orsaker. Nu har jag inte orkat kolla hur stora variationerna är normalt sett, bara konstaterat, att antingen gömmer sig både Covid-19 och andra döda i bruset, eller så är båda förändringarna signifikanta.

Dessutom har hela överdödligheten gällt folk över 65 år. Under den åldersgruppen är det alltså ingen överdödlighet alls. 121 personer under 60 år har dött i Covid-19. Istället har runt 121 personer under 60 år överlevt, som skulle ha dött om vi inte hade haft Covid-19-restriktionerna.

Vill vi, så kan vi konstatera att om vi fortsätter med halvstängningen av Sverige i evigheters evighet, så kommer ett hundratal unga, friska individers liv att sparas varje år, plus 1500 äldre människors liv icke att förglömma. Kör hårt, stanna hemma och ha inte kontakt med folk. Vi minskar smittspridning av alla sjukdomar, och minskar dödstalen. Eller åtminstone ökar medellivslängden.

Och vi måste ju skydda de äldre. De värnlösa stackarna som vi måste ta hand om. Om man har den synen på äldre människor alltså. Men förutom de få dementa på äldreboendena är de flesta över 65 år fullt kapabla att ta hand om sig själva. De är inga som måste skyddas av oss under 65 år. Den här naiviseringen av gamla gör mig illamående.

Så vad vill jag säga? Bara kräkas ut litet trötthet på en kraftigt uppblåst problem, som förmodligen skulle ha kunnat döljas i bruset av alla andra problem med vår livsstil på jorden. Som att massindustrialiserad boskapshållning både ger miljöproblem och sprider sjukdomar och att luftföroreningar ger lungproblem som både dödar direkt och gör oss mer känsliga för luftvägssjukdomar.

Coronapandemin är nog mest ett konkret, hanterbart problem att hänga upp all vår livsstilsångest på.

________________________
Källor:
scb.se
socialstyrelsen.se

Alarmism och rationalitet

Ska vi styras av känslor och hörsägen eller av forskning och experters råd? Ofta har denna fråga varit aktuell och den ena anklagar den andra för att vara naiv, alarmistisk, känslostyrd och dum. I klimatdebatten är det de som lyssnar på forskningen som ofta beskylls vara rädda, alarmistiska och vilja ta till för drastiska åtgärder.

När det gäller Corona är det precis tvärtom. Ledande epidemologer förklarar forskningsläget för oss: Det finns inga skäl att stänga skolorna. Ta det lugnt, tvätta händerna och lev som vanligt! Men i det här fallet anklagas de som tror på dem för att vara naiva och för fega för att våga gå emot strömmen.

Det finns i vissa fall en styrka i att våga gå mot strömmen. Men var strömmen går tycks inte alla vara medvetna om. Svenska politiker som går emot alla de övriga europeiska ländernas beslut, det är väl de som egentligen går mot strömmen. Strömmen i det här fallet är de politiker och tyckare ute bland folket som är skiträdda och tror att alla kommer att dö om vi inte stänger ner hela samhället nu nu nu.

Det största skillnaden mellan klimatdebatten och corona är att vi är väldigt säkra på vad som händer med klimatet, medan vi inte vet ett jota om corona och vilka åtgärder som ger vilka konsekvenser. Ändå tar folk i hela världen till åtgärder mot corona som vi inte anser oss kunna ta till mot klimatförändringarna eftersom det skulle påverka världsekonomin för mycket.

Om man är klimatalarmist om man vill ta till en tiondel av coronarestriktionsliknande åtgärder för att rädda klimatet, varför kallas man inte tio gånger så mycket coronaalarmist om man är för stängning av samhället för att hindra smittspridning då?

Moderna tider

En sak som slog mig när vi gick in i 20-talet var att så många, av olika åldrar, associerade till 1920-talet. Det var inte alls så när vi gick in i 10-talet eller 00-talet, och definitivt inte när vi gick in i 1980- eller 1990-talet, att vi skulle ha tänkt på ett århundrade tidigare.

Jag har en idé om att det var på 1920-talet som den moderna tiden började. Vi har massor av dokumentation från den tiden, bilder, filmer, som gör att det syns mer än årtiondena innan.

1900-talet är helt klart mänsklighetens största århundrade hittills. Det var då jordens befolkningstillväxt skenade. En ganska stor andel av alla människor som någonsin fötts (uppgifter förekommer om 5-10%) lever nu. (Se t.ex. https://www.svd.se/historien-satte-fart-nar-vi-inte-dog-som-flugor) Och andelen blir inte mindre. Befolkningen har nästan dubblerats sedan 1970.

Men vad är det mer som är så fascinerande med 1900-talet? Ta kulturen. Det finns tre årtionden på 1900-talet som jag har uppfattat det som litet speciellt att ha varit med om, speciellt om man var ung på den tiden: 1920-talet, 1950-talet och 1980-talet. Det är 30 år emellan varje, och något litet speciellt hände varje gång.

På 1920-talet menar jag alltså att den moderna tiden började, för vi har mer koll på vad som hände från den tiden än innan. På 1950-talet kom begreppet ungdom. Barn blev inte längre vuxna direkt, utan slussades ut i vuxenlivet genom ett limbo, med lite mindre ansvar och mer möjligheter att förverkliga sig själva på fler sätt. På 1980-talet sägs den moderna tiden ha gått över i den postmoderna, vad nu det betyder. Det var väl då vi började misstänka att utvecklingen hade en gräns, samtidigt som vi pressade gränsen till det yttersta och levde livets glada dagar utan det dåliga samvete som tynger oss nu.

Jag var ung på 1980-talet, och jag tror att framtidstron var större då. Visserligen hängde hotet från kalla kriget och deras kärnvapen fortfarande över oss, men det tog ju också slut sen. När jag gick de sista åren i skolan sades det fortfarande att det inte spelade någon roll vad man läste på universitetet, för med en utbildning fick man alltid ett bra jobb. Vilket slutade stämma ungefär när vi var klara med våra utbildningar.

1900-talet blir kanske det största århundradet för mänskligheten någonsin. Synd bara att vi inte tänkte mer på den föränderliga framtiden då.

Härliga, farliga värme!

Jag upplever att det blir färre och färre som prisar värmen för varje varm sommar som går. I år har jag faktiskt bara hört några enstaka personer som tycker att sommaren är fantastiskt. De  har naturligtvis all rätt att njuta, om de i gengäld låter bli att klaga på snön inför mig i vinter.

Men alla skogsbränder som härjar, alla varningsmeddelanden som annonseras ut överst på alla nyhetssiter, rapporter om dåliga skördar och information om hur man klarar hälsan i värmen får mig att fundera på hur skört livet är och vilken skyddad verkstad vi lever i i Sverige.

Bönderna har inget foder åt djuren, skörden blir bara hälften så stor som normala år, de kommer att få nödslakta, köttpriserna kommer initialt att sjunka och sedan höjas, spannmålspriserna kommer att öka. Det stod i en tidning att vi kommer att få leva på ofrivillig LCHF-diet i höst. Bönderna går med storförlust, för att inte tala om de skogsbönder som får hela skogen förstörd.

Men ingen kommer att svälta. Ytterst få kommer att dö. Det blir inte hungersnöd, massflykt och konflikter. Inte här. När vår mat tar slut kommer vi att köpa in den bästa maten från de bönder i fattigare länder som har haft ett relativt sett bättre år än vi. De själva får klara sig på resterna med lägre näringsinnehåll.

Visst kan de få värmeälskande svenskar som finns kvar njuta av värmen, för de behöver inte oroa sig för något annat än att deras hus kanske brinner upp i en skogsbrand. Och visst är det tragiskt att bli av med huset, men det är inte livsfarligt. De har ändå så mycket onödiga prylar och kan alltid skaffa nytt av det de verkligen behöver för att överleva.

Sannolikt kommer vi att behöva ögonöppnare som denna för att förstå att vi inte kommer att vara osårbara för evigt. Man ska vara väldigt försiktig med att dra slutsatsen att just årets värme är ett tecken på klimatförändringarna, men det är i alla fall en försmak på hur det kan bli enligt de beräkningar som finns.. En dag kommer vi inte att kunna köpa in mat från fattiga länder, utan klara oss själva med halva skördar och nödslaktade djur. Om inte något drastiskt sker, och ju fler som oroar sig för värmen, desto större är mitt hopp om att det faktiskt gör det.

Bondbrudar och militärer

Jag stötte på denna nio år gamla artikel om huruvida det är vetenskap eller galenskap att forska om trumpeten som genussymbol, och tänkte filosofera litet runt temat nu sent omsider.

Jag tycker faktiskt lite synd om folk som blundar för roliga genusfrågor. De missar så mycket uppfriskande överfilosoferande och retar upp sig så mycket i onödan. Jag tänkte inleda med den bästa bondbruden i hela serien om James Bond, nämligen Kara i "Iskallt uppdrag". Hon är den enda bondbruden som varken är tuffing eller våp, utan bara en vanlig tjej med ett eget liv, och den enda som kan någonting som James Bond inte har nytta av, nämligen att spela cello.

Jag tror inte att det är bara en tillfällighet att hon spelar just cello. Det hade inte varit riktigt samma romantiska klang runt henne om hon hade spelat trumpet. OK, det går kanske inte att åka trumpetfodral i pulkabacken mot Österrikiska gränsen, men säg barytonsax då, hur romantiskt är det?

Jag har egentligen inga problem med att sex av sju är killar på min sons saxofonavslutningar och att åtta av tio är tjejer på min dotters blockflöjtsavslutningar, men jag har ofta varit nyfiken på hur det har blivit så att vissa instrument spelas mest av killar och andra av tjejer. Bleckblås och saxofon spelas mest av killar, och träblås, förutom saxofon, spelas mest av tjejer. Harpa spelas nästan bara av tjejer, och alla dragspelare i mitt spelmanslag är killar.

När det gäller militärorkestrar så är bleckblås och slagverk ganska framträdande, även om det finns en hel del träblås också. Visst finns det kvinnliga militärer, men överlag uppfattas nog militären som ganska manlig, och kanske det är därför som bleckblås och slagverk oftast spelas av män. Jag har hört duktiga kvinnliga trumpetare, så det gäller naturligtvis inte alltid, men den överväldigande majoriteten trumpetare är män och på något underligt vis känns trumpet som ett manligt instrument. Det är väl inte så märkligt att vilja ta reda på varför det är så? Det är definitivt inte galenskap, utan bara ett sätt att få reda på mer om människors uppfattningar om saker och ting.

Mycket har hänt sedan matematikern Tanja Bergkvist gick i taket över vetenskapsrådets anslag till genusforskningen om trumpeter. Hennes önskan om anslag för forskning om genusperspektiv i flervariabelanalys kanske har besannats. Efter att ha undervisat i matematik, kemi och biologi på högstadiet i ett år så har jag, med hjälp av både manliga och kvinnliga kollegor, sett en del genusproblematik som är värt att titta mer på, och som det bedrivs seriös forskning om på erkända universitet.

Ingen tycker att det är galet att utreda om pojkar och flickor har olika förutsättningar att nå höga betyg i matematik, biologi, musik, eller vilket annat skolämne som helst, p.g.a. sättet det presenteras på. Presentationer i biologiämnet har reformerats ordentligt under de senaste 20 åren, men den könsmässiga obalansen var så uppenbar att den inte gick att blunda för. Kanske är det dags att öppna ögonen även för det som det går att blunda för?

Kultur på burk.

I somras satt jag i en solig, men kall, grässlänt i Bingsjö, på den svenskaste av alla svenska musikfestivaler. Jag lyssnade på folkmusik, nämligen berikande utbyten av musikstilar från världens alla hörn. Bland det bästa var en nykomponerad låt i chilensk stil, med en svensk slinga, framförd av en gäst från Chile. Musikstilarna gifte ihop sig i ett fantastiskt arrangemang. Det är folkmusik när det är som bäst!

Idag, ett halvår senare, läste jag dagens reportage i Svenska Dagbladet om Sverigedemokraternas intellektuella grupper. De säger sig stå för de konservativa ideer som fanns vid 1900-talets början. De vill värna om nationen, en diffus ide som är så jobbig att precisera att det inte kan göras i ett 5 sidor långt reportage i en dagstidning.

Svenskhet påstås innehålla språk, kultur och religion, och det är alltså det de vill bevara. Men hur bevaras kultur? Det är en märklig självmotsägelse. Kultur, liksom den vanliga betydelsen av odling, är levande, föränderlig och behöver näring utifrån. Att försöka bevara den är som att plocka grönsaker och lägga på burk. Då håller de ett tag, men med tiden kommer de att ruttna och bli oaptitliga.

Kristendomen är ett annat viktigt inslag i deras idé om nationen. Men hur går det ihop med att stänga dörren för flyktingar? Jag hörde en berättelse om en familj som flydde från sitt land för att en maktlysten kung ville döda alla små pojkar. Tyvärr släppte Egypten inte in några flyktingar, så Jesus mördades av Herodes redan som spädbarn, och kristendomen grundades senare av några sagoberättare som hittade på allting om hans liv, förkunnelse och korsfästelse. Eller hur var det nu igen?

Sverigedemokrater får vara hur konservativa de vill, de kan vilja bevara allt precis som det är, men varför står de inte för det? Varför försöker de så envist inbilla sig själva och andra att det är någon sorts kultur de vill bevara? Att de vill kämpa för de demokratiska värderingar som finns i Sverige är helt i sin ordning, men funkar inte för dem eftersom de då måste välkomna flyktingar i samma veva. Och deras taffliga försök att flörta med hembygdsrörelserna och folkmusiken är bara skrattretande.