Ett ovanligt sportlov

Åter ett sportlov har nått sin ända. Det började med snöstorm och innesittande, förutom en livsfarlig hämtning av barn som blivit strandad p.g.a. inställda bussar. Snön brydde jag mig mindre om än vanligt, eftersom min senaste skidtur resulterade i en bruten handled som satt mitt skidåkande på paus. 

Däremot har jag skaffat mig en ny fritidsaktivitet: Att promenera minst en timme om dagen och lyssna på ljudbok. Då spelar det mindre roll var jag går, eftersom läsning är trevligt och alltså lika gärna kan göras längs landsvägarna i hemområdet som hemma i soffan. Nu håller jag på med Ensam i Berlin av Hans Fallada. Uppläst av Reine Brynolfsson. Redan på twosday, den 22/2-22, var jag ute igen, efter stormen, i det vackra vintervädret.

Sen blev det krig. Vad ska man säga om det? Putins vansinnesdröm om ett Storryssland, som han tror har funnits, hade fått stanna på tryggt avstånd från verkligheten i hans pojkrum, om han bara hade varit så dum i huvudet som han borde ha varit. Han spelar inte ens dum, som hans anhängare i USA gör. Trump tror förmodligen inte alls på Putin egentligen, han är bara emot. Emot vad som helst. Biden skulle kunna säga att två plus två är fyra och Trump skulle vara emot, och hävda att det var en konspiration av etablissemanget, fast han vet att han har fel men gör det för att vinna röster.

Förutom Trump kan inte Putin få medhåll av någon. Ingen annan vinner på ett Storryssland. Han har inte ens någon populistisk ideologi, som kommunism, eller nazism, eller ens antisemitism, i åtanke att sprida, bara ett stort Ryssland. Undrar hur galen han kan bli, hur långt han kan gå innan han blir stoppad.

Den sport vi har ägnat sportlovet åt har mest varit e-sport, men det heter sportlov och inte idrottslov, så varför röra sig mer än man behöver? På torsdagen rörde vi oss dock en del: Till Mars, ned i gruvhistoriken och in i diverse dataspelsvärldar. Fysiskt dock bara till Stockholm och Tekniska muséet. 

Angående Marsresor känns det mest som ett stort misstag, ett sätt att sopa de problem vi har ställt till med på jorden under mattan. Det är kanske möjligt att åka till Mars, kolonisera det och bosätta sig där, men just nu verkar det mer osannolikt än att lösa klimatkrisen. Märkligt är att det finns människor som tycker att det verkar för svårt att bosätta sig i Antarktis och Sahara, och därför föreslår Mars som utväg.

Vi tittade också på förbättrade kroppar, möjligheter till inplantat som ger större fördelar än min inopererade titanplatta i handleden. Det konstigaste är att folk redan har inopererade chip som de kan betala med ute på stan. Visst, man behöver inte oroa sig för att tappa bort betalkortet, så det skulle kanske passa mig, men jag skulle föredra ett armband av något slag i så fall.

Så var mina reflexioner färdiga denna sista dag på sportlovet. Ett sportlov utan möjlighet till skidåkning, och med rapporter om en galen diktator som oprovocerat startar anfallskrig mot ett grannland. I morgon är det arbetsdag igen. Och Vasaloppsvecka. Och bara sex veckor till påsklovet.

De sovande trygghetsnarkomanerna

I dag vill jag göra ett tankeexperiment om hur människor skulle kunna ändra tankemönster i energifrågan. Jag vill använda orden "sovande" och "trygghetsnarkoman" på ett annat sätt än en del världsfrånvända penningstinna människor gör. Man är ingen sovande trygghetsnarkoman om man har kämpat sig blodig för rättvisa löner och allmän sjukförsäkring och därmed räknar med att kunna överleva ekonomisk, socialt och hälsomässigt på samma gång.

Däremot är man en sovande trygghetsnarkoman om man tror att el kommer bara man trycker på knappen. Det gör det inte. Kärnkraftsel kommer när man delar atomer för att koka vatten, vattenel kommer när forsen går genom turbinen och vindel kommer när det blåser. Har man inte dessa energikällor, eller någon liknande, kommer det ingen el.

En kärnkraftsmotståndare kallade kärnkraft för "ett komplicerat sätt att koka vatten". Eller hur! När det bara är att sätta på spisen, eller? Men det stämmer att kraftverk är ganska komplicerade sätt att få turbiner att snurra så att de genererar el. Till exempel när tillgången på energikällan varierar.

Tänk om gemene man kunde ta mer eget ansvar för sin tillgång till el, precis som vi uppmanas att ta eget ansvar för vår tillgång på sjukvård, pension, och andra socialförsäkringar. De kunde uppmanas att hitta verktyg för att anpassa sin elanvändning till tillgången. 

Jag menar inte att vi ska ha ständiga strömavbrott för att elen inte räcker till, för anledningen till att det händer är att folk tror att elen än obegränsad, och då överbelastas systemet om man inte har väldigt mycket el att tillgå. Jag menar att folk ska förstå att elen är begränsad.

En politiker i en valstuga för ett antal val sen skrattade lättjefullt åt tanken:

- Tänk om vi bara kunde tvätta när det blåser.

Ja, tänk om! 

Vad gör vi då? 

Väntar med att tvätta tills det blåser kanske? Man kan handtvätta strumpor och underkläder i vattnet från sin stora lagringstank, och byxor och tröja kan man säkert ha en dag till.

Tänk er en blåsig dag, då alla människor tänker: Vad bra, nu ska jag passa på att tvätta! Det är en framgång jämfört med för hundra år sen, när folk handtvättade allt. Redan på den tiden, och för ännu längre sen, fanns vindkraftverk, t.ex. väderkvarnar. Vad gjorde folk då när de inte kunde mala säden för att det inte blåste? Jag tror inte att vindstilla dagar var huvudorsaken till hungersnöd och svältkatastrofer.

Just tvätten var ett så bra exempel, för det hör till det som faktiskt kan vänta en dag eller två. Det finns viktigare saker som inte kan vänta. Koppla kärnkraften till dem, så kan vi koppla in tvättmaskiner, löpband och brödrostar till vindkraftverken. Då får vi vissa dagar missa förmånen att svettas ner rena kläder när vi tar en löprunda i skogen innan vi går hem och käkar kalla mackor med kärnkraftskylt smör.

Oroligheterna i USA - kuppförsök eller fascism?

 När jag häromdagen satt uppe mitt i natten och tittade på Rapports extrasändningar med anledning av "oroligheterna i USA" var det med en viss surrealistisk känsla. Nog för att jänkarna kan vara aggressiva med sina vapenlagar och skydda sig själv-inställning, men "oroligheter" är definitivt inget som de till vardags brukar ägna sig åt. Massdemonstrationer hör inte riktigt hemma i individens förlovade land.

Ordet kuppförsök har förekommit i sammanhanget, men de flesta menar att ett kuppförsök måste vara lite mer planerat och ha mer väldefinierade krav än detta. Gränserna är dock otydliga för när en stormning (eller vad det nu ska kallas) övergår till ett kuppförsök. Kravet kan ju ändå anses vara att Trump ska fortsätta vara president, och hade de lyckats hade det onekligen varit en statskupp. Det som talar emot kuppförsök var mest att de inte hade en chans i världen att lyckas eftersom aktionen var för oorganiserad.

Samtidigt är det intressant att se hur människor själva kan driva vidare det som en politiker har satt igång. Paralleller finns med det gamla amerikanska experimentet "The third wave", som filmerna "The wave" och "Die Welle" bygger på. Där upptäcker läraren att rörelsen snart lever sitt eget liv, eleverna tar saken i egna händer och läraren tappar kontrollen. En riktig blivande diktator skulle bara kunna rida på vågen och ta över makten utan att behöva göra annat än att utnyttja situationen till sin fördel. 

Det finns nog liknande situationer i historien där en del av militären och polisen har gått med på demonstranternas sida, som skulle kunna kallas kuppförsök. Är det att ge demonstranterna för stor politisk betydelse att kalla stormningen av kongressen för kuppförsök? Eller är det att bagatellisera händelsen att inte kalla det så? De flesta är överens om att upploppen är ett tecken på hur skör demokratin är, och jag vill bara tillägga att den stora folkmassa som hjälper betydande politiker att genomföra statskupper inte behöver vara mindre galna än de som stormade kongressen. Nyttiga idioter brukar de vanligtvis kallas.

Jenny Nordberg i dagens SvD kallar upploppen för fascism, samtidigt som hon avfärdar kuppförsöksbegreppet. Hon hänvisar till Erik Bergins fråga om att vara republikan innebär att tro mer på Trump än på demokratin. Om fascism definieras som en ideologi där en stark ledare förhärligar nationen som en organisk enhet med en "folksjäl", så ligger det kanske något i det, förutsatt att Trump och hans anhängare verkligen tror mer på Trump än på demokratin. Men att dra fram fascismkortet i tid och otid verkar inte heller särskilt konstruktivt.

Den viktigaste frågan, slutligen, är ändå hur man gör världens folk medvetna om skillnaden mellan att göra uppror mot ett demokratiskt samhälle och en diktatur. Skillnaden mellan att vilja störta en ledare som inte har tillsatts genom folkviljan och att vilja gå emot folkviljan. Hur insyn i valprocesserna, yttrandefrihet och politisk frihet gör att man kan vara säker på att det verkligen är folkviljan som har fått råda.

Statens eviga överlevnad

Ryktet om nyliberalismens död är betydligt överdrivet. Det är sant, men beskrivet av ytterligare en ledarskribent, som inte riktigt verkar vilja kännas vid den rätta relationen mellan privatiseringar och statens roll. Denna gång handlar det om hanteringen av Coronaviruset och Covid-19.

Det stämmer att privata läkemedelsföretag har drivit utvecklingen av vaccin, men vad händer sen? Fredrik Johansson antyder att vi inte enbart har nyliberalismen att tacka för detta, men han utvecklar det inte, så jag gör det åt honom: Hade inte några av världens stater haft ett finger med i spelet hade företagen varit tvungna att lägga ut allt vaccin på den öppna marknaden för att kunna bekosta sitt arbete. Efterfrågan är hög och priserna hade varit därefter. Resultatet hade blivit att endast människor med pengar hade kunnat köpa vaccin. Att många får tillgång till det har vi staten att tacka för. 

Hade inte efterfrågan varit hög så hade de inte kunnat tillverka vaccinet alls. Det gäller faktiskt en del andra mediciner. Att det över huvud taget finns mediciner som främst behövs i fattiga delar av världen kan vi definitivt inte tacka nyliberalismen för.

Instinktivt hakade jag upp mig på ett ord i artikeln. Ett av de ord, som tillsammans med "försvinna" (inget försvinner, allt sprids, ändrar form eller reagerar) är förbjudet i mitt högstadie-NO-klassrum är "bättre". Det är F på mina elevers uppsatser om de bara skriver "bättre" och inte skriver vad de syftar på. Så jag frågar den gode, vuxne Fredrik Johansson: Vad syftar du på när du hävdar att 90-talets privatiseringar har gjort Sverige till ett "bättre" land?

Nyliberalismen är inte ond, men det är inte staten heller. De behöver varandra. Utan varandra dör de. Ett till perspektiv på den utslitna frasen: Tillsammans är vi starkare.

Nu är jag trött på Covid-19-alarmismen!

Det här inlägget kan jag egentligen inte lägga ut på internet, för jag skulle bli lynchad, utmobbad och anklagad för att vara en hjärtlös psykopat som inte bryr mig om andra, om någon läste det. Jag chansar på att lägga ut det i min blogg, som ändå ingen läser.

I flera månader har vi varit grupptryckta att inte röra oss ur fläcken, ta rekommendationerna om en dödlig, extremt smittsam pandemi på allvar, och till varje pris rädda varje liv vi kan. Samhällen stänger ner, ekonomin störtdyker, bara för att så många som möjligt av jordens befolkning ska överleva.

Men allvarligt. Miljoner människor dör av smutsigt vatten, obefintlig mödravård, aids, miljöförstöring och allt möjligt varje år och ingen bryr sig. Klimatförändringarna håller på att leda till jordens sjätte undergång, men folk flyger lättsinnigt till Thailand och äter kilovis med kött i veckan, för att de vill, kött är gott och Sverige är kallt.

Nu har 4000 personer i Sverige dött i Covid-19. Samtidigt är dödstalen bara 2500 fler än medelvärdet för den här perioden under de senaste fem åren. Det betyder att 1500 färre har dött av andra orsaker. Nu har jag inte orkat kolla hur stora variationerna är normalt sett, bara konstaterat, att antingen gömmer sig både Covid-19 och andra döda i bruset, eller så är båda förändringarna signifikanta.

Dessutom har hela överdödligheten gällt folk över 65 år. Under den åldersgruppen är det alltså ingen överdödlighet alls. 121 personer under 60 år har dött i Covid-19. Istället har runt 121 personer under 60 år överlevt, som skulle ha dött om vi inte hade haft Covid-19-restriktionerna.

Vill vi, så kan vi konstatera att om vi fortsätter med halvstängningen av Sverige i evigheters evighet, så kommer ett hundratal unga, friska individers liv att sparas varje år, plus 1500 äldre människors liv icke att förglömma. Kör hårt, stanna hemma och ha inte kontakt med folk. Vi minskar smittspridning av alla sjukdomar, och minskar dödstalen. Eller åtminstone ökar medellivslängden.

Och vi måste ju skydda de äldre. De värnlösa stackarna som vi måste ta hand om. Om man har den synen på äldre människor alltså. Men förutom de få dementa på äldreboendena är de flesta över 65 år fullt kapabla att ta hand om sig själva. De är inga som måste skyddas av oss under 65 år. Den här naiviseringen av gamla gör mig illamående.

Så vad vill jag säga? Bara kräkas ut litet trötthet på en kraftigt uppblåst problem, som förmodligen skulle ha kunnat döljas i bruset av alla andra problem med vår livsstil på jorden. Som att massindustrialiserad boskapshållning både ger miljöproblem och sprider sjukdomar och att luftföroreningar ger lungproblem som både dödar direkt och gör oss mer känsliga för luftvägssjukdomar.

Coronapandemin är nog mest ett konkret, hanterbart problem att hänga upp all vår livsstilsångest på.

________________________
Källor:
scb.se
socialstyrelsen.se

Alarmism och rationalitet

Ska vi styras av känslor och hörsägen eller av forskning och experters råd? Ofta har denna fråga varit aktuell och den ena anklagar den andra för att vara naiv, alarmistisk, känslostyrd och dum. I klimatdebatten är det de som lyssnar på forskningen som ofta beskylls vara rädda, alarmistiska och vilja ta till för drastiska åtgärder.

När det gäller Corona är det precis tvärtom. Ledande epidemologer förklarar forskningsläget för oss: Det finns inga skäl att stänga skolorna. Ta det lugnt, tvätta händerna och lev som vanligt! Men i det här fallet anklagas de som tror på dem för att vara naiva och för fega för att våga gå emot strömmen.

Det finns i vissa fall en styrka i att våga gå mot strömmen. Men var strömmen går tycks inte alla vara medvetna om. Svenska politiker som går emot alla de övriga europeiska ländernas beslut, det är väl de som egentligen går mot strömmen. Strömmen i det här fallet är de politiker och tyckare ute bland folket som är skiträdda och tror att alla kommer att dö om vi inte stänger ner hela samhället nu nu nu.

Det största skillnaden mellan klimatdebatten och corona är att vi är väldigt säkra på vad som händer med klimatet, medan vi inte vet ett jota om corona och vilka åtgärder som ger vilka konsekvenser. Ändå tar folk i hela världen till åtgärder mot corona som vi inte anser oss kunna ta till mot klimatförändringarna eftersom det skulle påverka världsekonomin för mycket.

Om man är klimatalarmist om man vill ta till en tiondel av coronarestriktionsliknande åtgärder för att rädda klimatet, varför kallas man inte tio gånger så mycket coronaalarmist om man är för stängning av samhället för att hindra smittspridning då?

Moderna tider

En sak som slog mig när vi gick in i 20-talet var att så många, av olika åldrar, associerade till 1920-talet. Det var inte alls så när vi gick in i 10-talet eller 00-talet, och definitivt inte när vi gick in i 1980- eller 1990-talet, att vi skulle ha tänkt på ett århundrade tidigare.

Jag har en idé om att det var på 1920-talet som den moderna tiden började. Vi har massor av dokumentation från den tiden, bilder, filmer, som gör att det syns mer än årtiondena innan.

1900-talet är helt klart mänsklighetens största århundrade hittills. Det var då jordens befolkningstillväxt skenade. En ganska stor andel av alla människor som någonsin fötts (uppgifter förekommer om 5-10%) lever nu. (Se t.ex. https://www.svd.se/historien-satte-fart-nar-vi-inte-dog-som-flugor) Och andelen blir inte mindre. Befolkningen har nästan dubblerats sedan 1970.

Men vad är det mer som är så fascinerande med 1900-talet? Ta kulturen. Det finns tre årtionden på 1900-talet som jag har uppfattat det som litet speciellt att ha varit med om, speciellt om man var ung på den tiden: 1920-talet, 1950-talet och 1980-talet. Det är 30 år emellan varje, och något litet speciellt hände varje gång.

På 1920-talet menar jag alltså att den moderna tiden började, för vi har mer koll på vad som hände från den tiden än innan. På 1950-talet kom begreppet ungdom. Barn blev inte längre vuxna direkt, utan slussades ut i vuxenlivet genom ett limbo, med lite mindre ansvar och mer möjligheter att förverkliga sig själva på fler sätt. På 1980-talet sägs den moderna tiden ha gått över i den postmoderna, vad nu det betyder. Det var väl då vi började misstänka att utvecklingen hade en gräns, samtidigt som vi pressade gränsen till det yttersta och levde livets glada dagar utan det dåliga samvete som tynger oss nu.

Jag var ung på 1980-talet, och jag tror att framtidstron var större då. Visserligen hängde hotet från kalla kriget och deras kärnvapen fortfarande över oss, men det tog ju också slut sen. När jag gick de sista åren i skolan sades det fortfarande att det inte spelade någon roll vad man läste på universitetet, för med en utbildning fick man alltid ett bra jobb. Vilket slutade stämma ungefär när vi var klara med våra utbildningar.

1900-talet blir kanske det största århundradet för mänskligheten någonsin. Synd bara att vi inte tänkte mer på den föränderliga framtiden då.