Det finns vissa tillfällen då jag inte kan låta bli att lägga mig i Svenska kyrkans förehavanden. Jag anser mig ha samma rätt till det som jag har att kommentera andra religioner och politiska partier. Så även denna gång, på Balingsta församlings nationaldagsfirande i år.
Vi var ett gäng entusiastiska bybor som begav oss med processionen till ruinen av tegelkyrkan för att hylla de demokratiska värderingar, jämlikhet och jämställdhet som råder i Sverige i dag. Att kyrkan arrangerar saken får man liksom ta i en liten by där ett konkurrerande icke-konfessionellt firande skulle omintetgöra underlaget för något firande alls. Att det sjungs psalmer får man följdaktligen också ta. Men ska man behöva ta att f.d. psalmer, som rensats ut p.g.a. deras stockkonservativa värderingar, som verkligen inte motsvarar dagens rådande idéer i vare sig Svenska kyrkan eller landet Sverige, sjungs?
Jag förstår inte vurmen för Fädernas kyrka. Jag förstår absolut idén om en samlande kraft och en kyrka som omfamnar hela folket, även om jag inte står för den själv, men det är inte vad som uttrycks i texten. Texten är istället splittrande, och ställer infödda-utlänningar, manligt-kvinnligt, Sverige-andra länder i motsatsförhållanden, med en uppmaning om att föra beväpnad kamp tillsammans med vår konung för att bevara de första leden ovan, i syfte att försvara territoriet, oavsett innehåll.
Den kontroversielle prästen som tog upp den på en konfirmation förra året försvarade sig med att texten är gammalmodig, men det är texten i Den blomstertid nu kommer, för att inte tala om Längtan till landet (Vintern rasat, alltså), också, vilket visar att gammalmodig text inte är liktydigt med så utpräglat mossiga värderingar som Fädernas kyrka förmedlar.
Pratet om att Sverigedemokraterna använder namnet till sitt kyrkopolitiska program tycker jag däremot inte hör till saken. Hade psalmen varit värd att sjungas hade jag tyckt att den borde sjungas för att visa att de inte har ensamrätt på den, liksom de inte har ensamrätt på flaggan. Men den är inte värd att sjungas, så för min del kan de gärna få ta den, men jag gillar inte guilt by association-argumentet mot dem som gillar den utan att vara sverigedemokrater.
Däremot togs den bort av en anledning, som är densamma som att sverigedemokraterna nu benämner sitt kyrkopolitiska program så. En anledning som liknar den ungkyrkliga rörelsens arbete för att ena svenska folket i kyrkan i början av 1900-talet. Jag tror inte att en liknande rörelse som bildades idag skulle ha samma nationalromantiska drag, och hade den funnits kvar levande och aktiv hade den säkert ändrat inställning på vissa punkter. Jag tror att det är fullt möjligt att även en sådan rörelse hade gjort sig av med psalmen i takt med att tider och idéer förändras.
Stolt eller inte över att vara kvinna
Jag är kvinna. Det är inget jag har valt eller kämpat för att kunna bli. Det bara blev så när en spermie laddad med en x-kromosom hann före en dito med en y-kromosom till mammas ägg för 44 år sen. Vad är det att vara stolt över?
Jag är stolt över många saker som jag har gjort i mitt liv. Jag är stolt över att jag har gett mina barn den kärlek och omvårdnad de behöver för att växa upp till bra människor. Jag är stolt över att vara en hyfsat bra person själv. Jag är stolt över att ha skrivit en doktorsavhandling som jag skall försvara om tre veckor. Jag är stolt över att kunna spela fiol tillräckligt bra för att tillföra något till spelmanslaget. Jag är stolt över de jobb jag har haft som har bidragit till att samhället fungerar. Jag är stolt över att ha fått jordgubbar och potatis att växa i trädgårdslandet. Det är prestationer som är värda att vara stolt över!
Men att vara kvinna, det är inget jag har presterat. Så varför ska jag vara stolt?
Min känsla av att kvinnlig stolthet handlar om särartstänkande kan jag inte skaka av mig. Jag kan bara tolka det som att kvinnor ska vara stolta över att sköta hushållet och serva make och barn och inte gapa efter mer, eller att ha ett för samhället nödvändigt, men lågavlönat jobb, helst på nätterna när barnen sover så att de kan ta hand om dem på dagarna. För det är viktigt, eller hur?
Kvinnor ska enligt särartssynen uppvärdera de kvinnliga sysslorna som att sticka och sy. Det är klart att man kan vara stolt över att ha stickat något, det är jag. Det är inget fel med att sticka, det kan gärna uppvärderas.
Saken är bara den, att det är inte kvinnligt. Inte objektivt sett. Att vara stolt över en stickning och uppvärdera stickning är inte detsamma, och ska inte likställas med att vara stolt över och uppvärdera kvinnlighet. Det är begränsande för båda könen.
Jag är stolt över många saker som jag har gjort i mitt liv. Jag är stolt över att jag har gett mina barn den kärlek och omvårdnad de behöver för att växa upp till bra människor. Jag är stolt över att vara en hyfsat bra person själv. Jag är stolt över att ha skrivit en doktorsavhandling som jag skall försvara om tre veckor. Jag är stolt över att kunna spela fiol tillräckligt bra för att tillföra något till spelmanslaget. Jag är stolt över de jobb jag har haft som har bidragit till att samhället fungerar. Jag är stolt över att ha fått jordgubbar och potatis att växa i trädgårdslandet. Det är prestationer som är värda att vara stolt över!
Men att vara kvinna, det är inget jag har presterat. Så varför ska jag vara stolt?
Min känsla av att kvinnlig stolthet handlar om särartstänkande kan jag inte skaka av mig. Jag kan bara tolka det som att kvinnor ska vara stolta över att sköta hushållet och serva make och barn och inte gapa efter mer, eller att ha ett för samhället nödvändigt, men lågavlönat jobb, helst på nätterna när barnen sover så att de kan ta hand om dem på dagarna. För det är viktigt, eller hur?
Kvinnor ska enligt särartssynen uppvärdera de kvinnliga sysslorna som att sticka och sy. Det är klart att man kan vara stolt över att ha stickat något, det är jag. Det är inget fel med att sticka, det kan gärna uppvärderas.
Saken är bara den, att det är inte kvinnligt. Inte objektivt sett. Att vara stolt över en stickning och uppvärdera stickning är inte detsamma, och ska inte likställas med att vara stolt över och uppvärdera kvinnlighet. Det är begränsande för båda könen.
Äganderätt, demokrati och allemansrätt
Det finns ett litet fåtal högljudda individer som vill avskaffa allemansrätten. Debatten börjar ofta på en rätt ytlig nivå om nedskräpning och förstörelse och organiserade grupper som tjänar pengar på andras mark. Mycket av sakerna i den här kategorin är redan förbjudet och det som inte är det kunde regleras bättre, och det vet egentligen alla så det är konstigt att det tas upp så ofta.
Vidare kommer exempel på övertolkningar av strandskyddet som leder till att markägaren inte får ställa en hopfällbar trädgårdsstol närmare än 100 meter från stranden. Det kan ju tyckas som onödigt paragrafrytteri, men att det enda alternativet skulle vara markägarens fulla rätt att efter tycke och smak sätta upp taggtråd, förbudsskyltar och övervakningskameror för att hålla allmänheten ute är en av de falskaste dikotomierna jag har hört.
Nu börjar de intressanta ideologiska diskussionerna bli relevanta. De som handlar om vad äganderätt är och vad demokrati är. Ofta verkar de mest hetlevrade motståndarna synnerligen omedvetna om grunderna till privat ägande, vad äganderätt är och vem som har gett dem den rätten. Privat äganderätt är ingen självklarhet, men i en modern liberal demokrati är den ett viktigt inslag som alla vill värna om. Även de flesta mest inbitna flumvänsterkommunistfascister är emot totalt avskaffande av äganderätten.
Men vem ger dig den rätten? En del filosofer har definierat naturrättslig äganderätt till sådant vi har format och bearbetat själva. Tillverkar jag ett föremål så är föremålet alltså mitt. Liknande kan även tillämpas på mark, i bemärkelsen brukar jag marken så är den min. Men på grund av att det här inte innefattar obrukad mark, hävdvunnet brukande, och hinder för allmänheten att börja bruka en obrukad markplätt och därmed tillskansa sig den, så är naturrätten väldigt svår att tillämpa för markägande.
Vi behöver alltså en annan definition för äganderätt. Jag kommer på två:
1) Den socialistiska, där de onda kapitalisterna/feodalherrarna/makthavarna har roffat åt sig mark som borde vara gemensam
2) Den liberala, där vi alla fria individer genom demokratiska val stiftar lagar som ger enskilda personer rätt att nyttja markområden enligt de regler som vi bestämmer.
Jag antar att få markägare tycker sig ha roffat åt sig mark. Däremot finns det nog många som tycker att staten har roffat åt sig makten över den mark som borde vara deras. Jag ställer mig alltid frågande till hur de motiverar sin naturliga privata rätt till marken. Att motivera naturlig gemensam rätt till marken är betydligt enklare, även för vilken övertygad liberal och antisocialist som helst.
Den liberala ståndpunkten ger däremot rätt till olika åsikter. Det vet de flesta som argumenterar om hur allemansrätten och den privata äganderätten borde stå i förhållande till varandra. Men fler av dem som ger sig in i debatten borde ta reda på den här grundläggande förutsättningen först. Då kunde motståndarna börja försöka övertyga mig om att jag borde ge dem oinskränkt makt över sina ägor, istället för att hävda att de redan borde ha det av någon anledning som de inte ens vet själva.
Vidare kommer exempel på övertolkningar av strandskyddet som leder till att markägaren inte får ställa en hopfällbar trädgårdsstol närmare än 100 meter från stranden. Det kan ju tyckas som onödigt paragrafrytteri, men att det enda alternativet skulle vara markägarens fulla rätt att efter tycke och smak sätta upp taggtråd, förbudsskyltar och övervakningskameror för att hålla allmänheten ute är en av de falskaste dikotomierna jag har hört.
Nu börjar de intressanta ideologiska diskussionerna bli relevanta. De som handlar om vad äganderätt är och vad demokrati är. Ofta verkar de mest hetlevrade motståndarna synnerligen omedvetna om grunderna till privat ägande, vad äganderätt är och vem som har gett dem den rätten. Privat äganderätt är ingen självklarhet, men i en modern liberal demokrati är den ett viktigt inslag som alla vill värna om. Även de flesta mest inbitna flumvänsterkommunistfascister är emot totalt avskaffande av äganderätten.
Men vem ger dig den rätten? En del filosofer har definierat naturrättslig äganderätt till sådant vi har format och bearbetat själva. Tillverkar jag ett föremål så är föremålet alltså mitt. Liknande kan även tillämpas på mark, i bemärkelsen brukar jag marken så är den min. Men på grund av att det här inte innefattar obrukad mark, hävdvunnet brukande, och hinder för allmänheten att börja bruka en obrukad markplätt och därmed tillskansa sig den, så är naturrätten väldigt svår att tillämpa för markägande.
Vi behöver alltså en annan definition för äganderätt. Jag kommer på två:
1) Den socialistiska, där de onda kapitalisterna/feodalherrarna/makthavarna har roffat åt sig mark som borde vara gemensam
2) Den liberala, där vi alla fria individer genom demokratiska val stiftar lagar som ger enskilda personer rätt att nyttja markområden enligt de regler som vi bestämmer.
Jag antar att få markägare tycker sig ha roffat åt sig mark. Däremot finns det nog många som tycker att staten har roffat åt sig makten över den mark som borde vara deras. Jag ställer mig alltid frågande till hur de motiverar sin naturliga privata rätt till marken. Att motivera naturlig gemensam rätt till marken är betydligt enklare, även för vilken övertygad liberal och antisocialist som helst.
Den liberala ståndpunkten ger däremot rätt till olika åsikter. Det vet de flesta som argumenterar om hur allemansrätten och den privata äganderätten borde stå i förhållande till varandra. Men fler av dem som ger sig in i debatten borde ta reda på den här grundläggande förutsättningen först. Då kunde motståndarna börja försöka övertyga mig om att jag borde ge dem oinskränkt makt över sina ägor, istället för att hävda att de redan borde ha det av någon anledning som de inte ens vet själva.
Jämställdhet och könssegregerade sällskap
Återigen är jag inblandad i en debatt om jämställdhet och kvinnligt och manligt. Denna gång var upprinnelsen en diskussion om frimurarorden, en i mina ögon rätt harmlös organisation utom när det gäller en enda sak, som egentligen är rent åt skogen förskräckligt fruktansvärd. Dock är det inte deras fel, utan ett allmänt samhällsfenomen, som är svårt att ta till sig om man dissekerar det, och ofta misstänker jag faktiskt att det är därför folk låter bli att fundera på det.
Tänk er för en liten stund att det fanns en förening som stängde ute svarta människor av tradition. de förklarade sig med att alla raser visst är lika mycket värda, att det finns separata föreningar för svarta som de kan gå med i om de vill, och att det är bra om svarta och vita kan umgås åtskiljda ibland, för vi har ju så olika bakgrund och erfarenheter. Och alla föreningar måste ju få lov att finnas i ett demokratiskt samhälle!
Jag hittar inte ens på. I Odd Fellow var svarta utestängda in på 1950-talet. I Sydafrika rådde apartheid till 1994, minns ni det? Det är 19 år sen. Går det att vara mot rasism om man är för rassegregerade föreningar? Går det att vara för jämställdhet om man är för könssegregerade föreningar?
Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skall alla människor behandlas lika, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, funktionshinder o.s.v. Följaktligen är det sedan 19 år tillbaka helt otänkbart för vilken förening som helst i den demokratiska delen av världen att stänga ute folk p.g.a. hudfärg, sexuell läggning och funktionshinder. Men det är helt självklart att det skall gå att stänga ute folk p.g.a. kön.
Tänk er t.ex. att endast män fick spela fotboll och endast kvinnor fick spela handboll. De fick inte veta varandras regler eller gå på varandras matcher. Om någon kvinna ville spela fotboll, eller man ville spela handboll, så blev de kallade bittra och missunsamma, och ombedda att hålla sig till sin sport om det nu var så intressant för dem. Precis så fungerar de könssegregerade sällskapen.
I frimurarordens begynnelse så fanns det faktiskt även kvinnor, så diskussionen är inte precis ny. Att man då valde att utestänga dem vet jag inte vad det berodde på, men synen på kvinnor var litet annorlunda då jämfört med nu. Att man idag väljer att bevara en tradition som härstammar från 1700-talet, då kvinnor i princip ansågs vara förfelade män, och hänvisa till samma tradition, är skrämmande.
Rotary tog in kvinnor till slut. Det blev ganska snart en självklarhet att de får vara med. Odd fellow har gjort tvärtom, reglerat segregationen fram till sista graderna, då det plötsligt är tillåtet att gå på varandras möten. Frimurarna har inte gjort något alls. Vad finns det som hindrar dem, som inte hindrade Rotary? Och om det skulle förändras, hur lång tid skulle det egentligen dröja innan folk tycker det är lika skrattretande med könssegregerade frimurarloger, som de nu tycker om könssegregerade Rotaryföreningar? Min gissning är ungefär 19. Dagar.
Tänk er för en liten stund att det fanns en förening som stängde ute svarta människor av tradition. de förklarade sig med att alla raser visst är lika mycket värda, att det finns separata föreningar för svarta som de kan gå med i om de vill, och att det är bra om svarta och vita kan umgås åtskiljda ibland, för vi har ju så olika bakgrund och erfarenheter. Och alla föreningar måste ju få lov att finnas i ett demokratiskt samhälle!
Jag hittar inte ens på. I Odd Fellow var svarta utestängda in på 1950-talet. I Sydafrika rådde apartheid till 1994, minns ni det? Det är 19 år sen. Går det att vara mot rasism om man är för rassegregerade föreningar? Går det att vara för jämställdhet om man är för könssegregerade föreningar?
Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skall alla människor behandlas lika, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, funktionshinder o.s.v. Följaktligen är det sedan 19 år tillbaka helt otänkbart för vilken förening som helst i den demokratiska delen av världen att stänga ute folk p.g.a. hudfärg, sexuell läggning och funktionshinder. Men det är helt självklart att det skall gå att stänga ute folk p.g.a. kön.
Tänk er t.ex. att endast män fick spela fotboll och endast kvinnor fick spela handboll. De fick inte veta varandras regler eller gå på varandras matcher. Om någon kvinna ville spela fotboll, eller man ville spela handboll, så blev de kallade bittra och missunsamma, och ombedda att hålla sig till sin sport om det nu var så intressant för dem. Precis så fungerar de könssegregerade sällskapen.
I frimurarordens begynnelse så fanns det faktiskt även kvinnor, så diskussionen är inte precis ny. Att man då valde att utestänga dem vet jag inte vad det berodde på, men synen på kvinnor var litet annorlunda då jämfört med nu. Att man idag väljer att bevara en tradition som härstammar från 1700-talet, då kvinnor i princip ansågs vara förfelade män, och hänvisa till samma tradition, är skrämmande.
Rotary tog in kvinnor till slut. Det blev ganska snart en självklarhet att de får vara med. Odd fellow har gjort tvärtom, reglerat segregationen fram till sista graderna, då det plötsligt är tillåtet att gå på varandras möten. Frimurarna har inte gjort något alls. Vad finns det som hindrar dem, som inte hindrade Rotary? Och om det skulle förändras, hur lång tid skulle det egentligen dröja innan folk tycker det är lika skrattretande med könssegregerade frimurarloger, som de nu tycker om könssegregerade Rotaryföreningar? Min gissning är ungefär 19. Dagar.
Föräldraskapets religiösa dilemman
Ibland verkar det som att de som är mest positiva till skolavslutningar i kyrkan är de som är minst intresserade av kyrkan. De som är intresserade nog att ha en uppfattning, dvs ateister och seriöst kristna, tycks påfallande ofta vara eniga om det paradoxala med icke-konfessionella avslutningar i kyrkan, även om det sker från helt olika utgångspunkter.
Jag vill inte vara en sån där förälder som bråkar och mailar så fort saker och ting inte passar. Men till årets julavslutning höll jag nästan på att göra det. Slutklämmen var visserligen fint tänkt, att vissa saker får vara litet obekväma för oss andra så länge det finns folk som tycker att människor är olika värda på grund av sin hudfärg. Men innan...
För det första tog vår julavslutningstalare, prästen, upp pepparkakshistorien som om den vore sann. Men den var ju ett misstag! En tioåring hade missuppfattat en lärare och dragit förhastade slutsatser om varför läraren inte hade tänkt sig några pepparkaksgubbar i luciatåget i år. Sverigedemokraterna och deras gelikar var genast på och spred detta runt hela internet, och tyvärr hoppade vanliga medelsvenssons, som vår församlingspräst, på deras tåg. Prästen fortsatte sedan med så pinsamma skämt om "white christmas" och liknande att det gick kalla kårar längs ryggraden.
För det andra är det oerhört otaktiskt att som präst, inbjuden att tala på en skolavslutning, ta upp diskussionen om huruvida skolavslutningar skall hållas i kyrkan eller ej, på en skolavslutning. Dessutom hjälpte han till att sprida ytterligare en lögn, den att förr i världen var det så självklart att de hölls i kyrkan. Det har aldrig varit självklart! Ända sedan skolavslutningar i kyrkan började bli vanligt på 1980-talet så har den här debatten funnits.
Vad är det då som är så farligt med kyrkan? Personligen tycker jag: Ingenting. Jag går dit ibland, eftersom även jag är en människa med "andliga behov". Jag känner en viss tillfredställelse av litet verklighetsflykt, och att låtas dras med i och inspireras av fantastiska fantasivärldar. Som att gå på teater eller läsa en bok.
Det är det som gör det så oproblematiskt med luciafirande och julpyssel i skolan. Berättelserna runt dessa traditioner framställs som sagor. Lika mycket som påskkärringar och hustomtar och annat som tillhör gammal folktro. Skulle någon vilja uppmärksamma en annan religions eller kulturs legender och högtider kring dessa så vore det jättespännande, så länge ingen framställer det som historiska fakta.
Men frågan är vad kyrkan har med just skolavslutningar att göra. Det finns ingen gammal legend om skolavslutningar som man kan berätta om och spela draman om. Den koppling mellan skolan och kyrkan som finns är en bit av historien som väl de allra flesta, religiösa som icke-religiösa, är ense om att det bör vara historia och inget annat. Visst kan prästen tala om sommaren, men det kan rektorn göra lika bra. För sommaren är en årstid och ingen saga.
Det finns ju de som tror att legenderna är på riktigt. Det är i sig inget fel i det, men det skall vara ett medvetet val och baserat på en väl underbyggd livsfilosofi. Och särskilt barn kan ha svårt för att skilja på det som är konkret verklighet och det som är förtröstan och tro. Stat och kommun skall inte framställa det som är förtröstan och tro som konkret verklighet.
Kompromissen att använda kyrkolokalen men inte ha några kristna inslag känns riktigt konstig, såvida det inte är för att skolan saknar en annan tillräckligt stor lokal. En präst i Linköping svarade enligt uppgift en gång i tiden på kravet att bygga ut kyrkan för att det var så trångt på skolavslutningarna: "Det gör vi den dagen det är trångt på en högmässa." Ett blogginlägg som jag har letat febrilt efter men inte hittar igen börjar ungefär så här och avslutar med: "Ni är välkomna till kyrkan vid andra tillfällen, men då är det tydligen inte lika intressant."
Jag vill inte vara en sån där förälder som bråkar och mailar så fort saker och ting inte passar. Men till årets julavslutning höll jag nästan på att göra det. Slutklämmen var visserligen fint tänkt, att vissa saker får vara litet obekväma för oss andra så länge det finns folk som tycker att människor är olika värda på grund av sin hudfärg. Men innan...
För det första tog vår julavslutningstalare, prästen, upp pepparkakshistorien som om den vore sann. Men den var ju ett misstag! En tioåring hade missuppfattat en lärare och dragit förhastade slutsatser om varför läraren inte hade tänkt sig några pepparkaksgubbar i luciatåget i år. Sverigedemokraterna och deras gelikar var genast på och spred detta runt hela internet, och tyvärr hoppade vanliga medelsvenssons, som vår församlingspräst, på deras tåg. Prästen fortsatte sedan med så pinsamma skämt om "white christmas" och liknande att det gick kalla kårar längs ryggraden.
För det andra är det oerhört otaktiskt att som präst, inbjuden att tala på en skolavslutning, ta upp diskussionen om huruvida skolavslutningar skall hållas i kyrkan eller ej, på en skolavslutning. Dessutom hjälpte han till att sprida ytterligare en lögn, den att förr i världen var det så självklart att de hölls i kyrkan. Det har aldrig varit självklart! Ända sedan skolavslutningar i kyrkan började bli vanligt på 1980-talet så har den här debatten funnits.
Vad är det då som är så farligt med kyrkan? Personligen tycker jag: Ingenting. Jag går dit ibland, eftersom även jag är en människa med "andliga behov". Jag känner en viss tillfredställelse av litet verklighetsflykt, och att låtas dras med i och inspireras av fantastiska fantasivärldar. Som att gå på teater eller läsa en bok.
Det är det som gör det så oproblematiskt med luciafirande och julpyssel i skolan. Berättelserna runt dessa traditioner framställs som sagor. Lika mycket som påskkärringar och hustomtar och annat som tillhör gammal folktro. Skulle någon vilja uppmärksamma en annan religions eller kulturs legender och högtider kring dessa så vore det jättespännande, så länge ingen framställer det som historiska fakta.
Men frågan är vad kyrkan har med just skolavslutningar att göra. Det finns ingen gammal legend om skolavslutningar som man kan berätta om och spela draman om. Den koppling mellan skolan och kyrkan som finns är en bit av historien som väl de allra flesta, religiösa som icke-religiösa, är ense om att det bör vara historia och inget annat. Visst kan prästen tala om sommaren, men det kan rektorn göra lika bra. För sommaren är en årstid och ingen saga.
Det finns ju de som tror att legenderna är på riktigt. Det är i sig inget fel i det, men det skall vara ett medvetet val och baserat på en väl underbyggd livsfilosofi. Och särskilt barn kan ha svårt för att skilja på det som är konkret verklighet och det som är förtröstan och tro. Stat och kommun skall inte framställa det som är förtröstan och tro som konkret verklighet.
Kompromissen att använda kyrkolokalen men inte ha några kristna inslag känns riktigt konstig, såvida det inte är för att skolan saknar en annan tillräckligt stor lokal. En präst i Linköping svarade enligt uppgift en gång i tiden på kravet att bygga ut kyrkan för att det var så trångt på skolavslutningarna: "Det gör vi den dagen det är trångt på en högmässa." Ett blogginlägg som jag har letat febrilt efter men inte hittar igen börjar ungefär så här och avslutar med: "Ni är välkomna till kyrkan vid andra tillfällen, men då är det tydligen inte lika intressant."
Illusionen om kropp-och-själ-dualismen
I diskussioner med religiösa dyker ofta frågor om generna upp. Alla har ju hört att våra gener bara vill föröka sig, eller hur? En vanlig, men tyvärr felaktig, slutsats av detta är att våra gener, om de inte hindrades av något annat, skulle driva i synnerhet män att knulla runt helt ohämmat för att så sin vildhavre i största möjliga mängd för största möjliga avkomma.
Resonemanget håller inte av minst två anledningar. För det första är vi däggdjur och föder outvecklade ungar, som kräver stor omsorg under många år för att ha en chans att överleva. För att män skall kunna säkra sina geners spridning behövs mer än att se till att äggen befruktas. De behöver försäkra sig om att avkomman blir ordentligt omhändertagen också. Innan de knullar måste de därför se till att göra det med en kvinna som är villig att hjälpa honom med den uppgiften och därmed att föra generna vidare. Det vill kvinnorna med all säkerhet inte om barnen är resultatet av någon av en rad våldtäkter begångna av varenda man de träffar. Ohämmad sex leder således inte till största möjliga avkomma.
Som regel våldtar inte djur varandra. Det finns förmodligen enstaka störda individer bland lejon och älgar och så vidare, liksom bland människor, men normalt sett så blir det inget om den ena parten inte vill. Det gäller att visa upp sig, visa hur stark och bra man är, för att bli vald som kärlekspartner. Så även bland människor. Vi visar våra bästa sidor för vår tilltänkta partner, för att denne skall välja just mig. Det har inte mer med religiösa regler att göra för människor än för andra djur. Det är helt enkelt sociala spelregler som har utvecklats för att det är fördelaktigt för artens överlevnad.
För det andra, och det viktigaste, så bygger resonemanget på ett felaktigt antagande om genernas relation till moral och socialt samspel. Den här föreställningen om genernas egenskaper är härledd ur de religiösa dogmerna, genom att sätta dem i en kropp-och-själ-motsatsställning för att definiera hur generna fungerar. Det här antagandet utesluter på förhand att socialt samspel och etik hör till de kroppsliga funktionerna, och tar för givet att det finns någon sorts "själ", skild från fysiologin, som hyser dessa, och som stävjar genernas vilda strävan efter ett ociviliserat beteende.
I själva verket finns det inget som tyder på att generna skulle koda för "ociviliserat" beteende. Tvärtom föds vi med förutsättningar för att socialiseras, så vi kan uppträda på ett moraliskt godtagbart och socialt accepterat sätt i relationer med andra människor. Det går utmärkt att förklara de mest "förfinade" mänskliga beteenden, god moral och även ett strikt iakttagande av religiösa dogmer, med biologi.
Visst har även det här synsättet sin motsvarighet till teodicé-problemet, men jag ser det inte som ett dugg svårare att förklara hur sex miljarder känslostyrda individer, utvecklade för att se till familjens behov, men inte för att tänka på folk på andra sidan jordklotet, kan misslyckas med att gemensamt bygga en bra värld, än att förklara hur en allvetande och allsmäktig Gud kan misslyckas med det.
Varje gång jag försöker förstå mig på hur religiösa människor tänker stöter jag på något stadium i diskussionen på fenomenet att de börjar besvara mina frågor med kryptiska påståenden om att det inte behövs några svar, för de kommer ändå alltid att tro på Gud vad jag än säger. Skillnaden mellan fundamentalister och liberalt troende är bara var i resonemanget det här dyker upp. Hos fundamentalister börjar det redan när jag frågar hur de kan veta att Bibeln är bokstavligt sann, hos de mest liberala kan jag komma ända till frågan om hur de tänker sig egenskaperna hos en Gud som existerar för dem som tror, men inte för ateister.
En del skulle kanske göra den har bakutsparken vid mitt inlägg om att generna inte kan skiljas från moralen, men långt ifrån alla. Om man nu tror på att vetenskap inte motsäger tro kan det nog tänkas en smidig tanke om att Gud har skapat våra gener och att även de är goda. Därför slutar jag här den här gången. Religion kan med litet fritt tolkande hålla för nästan all kritik. Den kritik den inte håller för drämmer jag inte till med just nu, för husfridens skull.
Resonemanget håller inte av minst två anledningar. För det första är vi däggdjur och föder outvecklade ungar, som kräver stor omsorg under många år för att ha en chans att överleva. För att män skall kunna säkra sina geners spridning behövs mer än att se till att äggen befruktas. De behöver försäkra sig om att avkomman blir ordentligt omhändertagen också. Innan de knullar måste de därför se till att göra det med en kvinna som är villig att hjälpa honom med den uppgiften och därmed att föra generna vidare. Det vill kvinnorna med all säkerhet inte om barnen är resultatet av någon av en rad våldtäkter begångna av varenda man de träffar. Ohämmad sex leder således inte till största möjliga avkomma.
Som regel våldtar inte djur varandra. Det finns förmodligen enstaka störda individer bland lejon och älgar och så vidare, liksom bland människor, men normalt sett så blir det inget om den ena parten inte vill. Det gäller att visa upp sig, visa hur stark och bra man är, för att bli vald som kärlekspartner. Så även bland människor. Vi visar våra bästa sidor för vår tilltänkta partner, för att denne skall välja just mig. Det har inte mer med religiösa regler att göra för människor än för andra djur. Det är helt enkelt sociala spelregler som har utvecklats för att det är fördelaktigt för artens överlevnad.
För det andra, och det viktigaste, så bygger resonemanget på ett felaktigt antagande om genernas relation till moral och socialt samspel. Den här föreställningen om genernas egenskaper är härledd ur de religiösa dogmerna, genom att sätta dem i en kropp-och-själ-motsatsställning för att definiera hur generna fungerar. Det här antagandet utesluter på förhand att socialt samspel och etik hör till de kroppsliga funktionerna, och tar för givet att det finns någon sorts "själ", skild från fysiologin, som hyser dessa, och som stävjar genernas vilda strävan efter ett ociviliserat beteende.
I själva verket finns det inget som tyder på att generna skulle koda för "ociviliserat" beteende. Tvärtom föds vi med förutsättningar för att socialiseras, så vi kan uppträda på ett moraliskt godtagbart och socialt accepterat sätt i relationer med andra människor. Det går utmärkt att förklara de mest "förfinade" mänskliga beteenden, god moral och även ett strikt iakttagande av religiösa dogmer, med biologi.
Visst har även det här synsättet sin motsvarighet till teodicé-problemet, men jag ser det inte som ett dugg svårare att förklara hur sex miljarder känslostyrda individer, utvecklade för att se till familjens behov, men inte för att tänka på folk på andra sidan jordklotet, kan misslyckas med att gemensamt bygga en bra värld, än att förklara hur en allvetande och allsmäktig Gud kan misslyckas med det.
Varje gång jag försöker förstå mig på hur religiösa människor tänker stöter jag på något stadium i diskussionen på fenomenet att de börjar besvara mina frågor med kryptiska påståenden om att det inte behövs några svar, för de kommer ändå alltid att tro på Gud vad jag än säger. Skillnaden mellan fundamentalister och liberalt troende är bara var i resonemanget det här dyker upp. Hos fundamentalister börjar det redan när jag frågar hur de kan veta att Bibeln är bokstavligt sann, hos de mest liberala kan jag komma ända till frågan om hur de tänker sig egenskaperna hos en Gud som existerar för dem som tror, men inte för ateister.
En del skulle kanske göra den har bakutsparken vid mitt inlägg om att generna inte kan skiljas från moralen, men långt ifrån alla. Om man nu tror på att vetenskap inte motsäger tro kan det nog tänkas en smidig tanke om att Gud har skapat våra gener och att även de är goda. Därför slutar jag här den här gången. Religion kan med litet fritt tolkande hålla för nästan all kritik. Den kritik den inte håller för drämmer jag inte till med just nu, för husfridens skull.
Jag vill bli fotbollsmamma
I dag har min son varit på sin första fotbollsträning. En granne har börjat träna barnen i byn på lördagförmiddagarna, och alla kompisar från förskolan är med. Nu gror hoppet om att få stå och heja på hans lag på framtida matcher, något jag är så länge inte har inte fått uppleva.
Äldsta dottern red när hon var yngre och var rätt bra på det. Varje vecka cyklade vi, eller åkte buss och promenerade, till stallet en bit bortom stadsgränsen. Först bara vi, sedan tillsammans med en lillasyster i mindre modell, som bebisleende charmade de övriga föräldrarna på läktarna, medan jag satt beredd med ljuddämpartutten. Så ett hopp om att få sitta på läktaren och hoppas på fina tävlingsinsatser har jag haft förr. Men skall det vara ridning så blir det inget hörbart hejande, då skall det vara tyst på läktarna.
Då har jag drömt litet om att få ha det som mina föräldrar, som varje söndageftermiddag under sommarhalvåren stod och skrek hejaramsor vid kanten av grusplanen bakom skolan. Eller varannan förresten. Varannan söndag var det ju skjutsande till bortamatcher som gällde, till andra grusplaner bakom andra skolor. Att vara fotbollsförälder är visst en hel livsstil låter det som på dem som är det. Men det känns rosenskimrande för mig just nu.
Äldsta dottern red när hon var yngre och var rätt bra på det. Varje vecka cyklade vi, eller åkte buss och promenerade, till stallet en bit bortom stadsgränsen. Först bara vi, sedan tillsammans med en lillasyster i mindre modell, som bebisleende charmade de övriga föräldrarna på läktarna, medan jag satt beredd med ljuddämpartutten. Så ett hopp om att få sitta på läktaren och hoppas på fina tävlingsinsatser har jag haft förr. Men skall det vara ridning så blir det inget hörbart hejande, då skall det vara tyst på läktarna.
Då har jag drömt litet om att få ha det som mina föräldrar, som varje söndageftermiddag under sommarhalvåren stod och skrek hejaramsor vid kanten av grusplanen bakom skolan. Eller varannan förresten. Varannan söndag var det ju skjutsande till bortamatcher som gällde, till andra grusplaner bakom andra skolor. Att vara fotbollsförälder är visst en hel livsstil låter det som på dem som är det. Men det känns rosenskimrande för mig just nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)