Hur rädd ska man vara för Sverigedemokraterna?

De blev alltså Sveriges näst största parti vid valet i år. På deras hemsida står det att det inte är de, utan de andra partierna som har gjort att Sverige ser ut som det gör i dag. 

Det är alltså inte deras förtjänst att Sverige är ett av världens mest demokratiska länder, med större frihet och möjligheter för fler människor att göra vad de vill av sina liv än i de flesta länder i världen. Det erkänner de så gärna, svart på vitt!

Jag har så vitt jag kan minnas träffat på en intellektuell person som är Sverigedemokrat. Denna person är en tvättäkta fascist. Hens syn på nationens överordnade status, som ska samla den grupp av människor som rättmätigt kan räknas till nationen, är exakt det ideologiska huvuddrag som brukar känneteckna fascism. 

Det betyder inte att jag tror att en femtedel av Sveriges befolkning är fascister, verkligen inte. Frågan är om partiledningen är det och, i likhet med idolen Donald Trump, ljuger om vad de egentligen tycker för att vinna makt. 

En filosof i podden Filosofiska rummet sa i höstas: Historien upprepar sig inte. Visst kan vi titta på hur nazisterna grep makten i Tyskland på 1930-talet, men det var under helt andra förutsättningar än vi har nu, både i grundlagen och samhällssituationen. Däremot kan andra saker hända nu, som vi kan ha svårt att föreställa oss och som vi varken önskar eller förväntar oss.

I podden gav olika filosofer sin syn på vad fascism är. Partiprogrammet har enligt dem en underordnad betydelse, och det är istället myter om hur samhället efter en tid av nedgång ska återuppväckas till en diffus historisk epok, som är drivande för fascismen. Flera filosofer nämnde att fascism är våldsbejakande, och det skulle väl vara det, förutom vissa järnrörsincidenter och liknande, som räddar SD från att vara fullfjädrade fascister. Men våld behöver ju inte nödvändigtvis vara fysiskt. Alltför omfattande lagändringar på kort tid är en form av våld på ett system som hittills har varit ganska stabilt.

Faktum är att de uppfyller alla andra kriterier som nämndes: De odlar en myt om en odefinierad forntid då allt var mycket bättre än nu. Nu har samhället degenererat och de vill återgå till den utmålade forna tiden: "Make Sweden great again". De har en bestämd uppfattning om vilka som ska få ingå i denna nation, trotsar enskilda människors självuppfattning och hävdar att de som känner anknytning till flera länder och kulturer känner fel. Denna typ av överförmynderi har alltid skrämt mig. 

Vill man veta vad en människa tycker så frågar man hen. Det är mycket säkrare att hen själv vet vad hen tycker och vill än att någon annan kan gissa sig till det genom att titta på hens kön, ursprung eller religion. Men så tycker alltså inte SD, och är väldigt tydliga med det: Hallå, vi vet mer om dig än du själv, du kan inte vara lojal med flera länder för det har vi bestämt.

Det är inget fel med att älska sitt land. Jag kommer att älska Sverige så länge det är ett bra land där jag kan känna mig trygg. Men att stanna här om det blir krig och förtryck är som att stanna hos en partner som misshandlar. Jag kommer inte att vilja vara kvar för att försvara ett system som jag inte vill försvara, bara för att jag är född inom landets gränser. Den typen av nationalism är däremot något som SD står för. Även om de har blivit mer försiktiga med ord som "folksjäl" och "nedärvd essens" tyder mycket som de säger på att de betraktar nationen som någon sorts väsen.

De flesta som röstar på SD har naturligtvis ingen koll på sånt här. De har bara svalt myten om det goda homogena samhället som påstås ha funnits "förr" och att invandrarna har förstört det. Och den om möjligt ännu mer korkade myten att det är fullt reversibelt.

SD har profilerat sig som enfrågeparti för att de vinner röster på det. Men i partitoppen finns ett gäng med större kunskap och intresse än genomsnittsväljaren. Deras invandringsmotstånd kan inte rimligtvis vila på så lösa grunder.

Man ska inte måla fan på väggen men vad händer den dagen då de på allvar börjar dra in medborgarskap och göra folk statslösa? Vad händer den dagen då de bestämmer att andra kriterier än ålder ska gälla för rösträtt? Har folk blivit okänsliga mot vad det egentligen innebär, nu när de redan har börjat föreslå att dra in redan beviljade permanenta uppehållstillstånd?

Tja, vi lär halka betydligt längre ner än plats 4 på the Economists lista över demokratier i alla fall.

Buzzbuzzbuzzzz

(OBS! Detta inlägg kan innehålla spår av ironi.)

Tänk att "sakligt" och "vetenskapligt" skulle gå och bli innehållslösa buzzwords som man kallar sig själv om man vill verka lite bra. Att "kritiskt tänkande" redan är det råder det ingen tvivel om. Det kan betyda allt från att noggrant granska det man hör och ser och tänker, med en öppen beredskap att ändra sig om man märker att man har haft fel, till att helt enkelt tycka tvärtemot någon annan, och sen inbilla sig att man tänker själv, ungefär som en treåring i trotsåldern.

Det är alltså "sakligt" och "vetenskapligt" att rösta på SD. ("Helg seger! Sha-la-la-la-la!") Och vi kvinnor är känslostyrda, så därför röstar vi inte på SD ("Helg seger! Sha-la-la-la-la!" OK, en del kvinnor är visst känslostyrda.)

Jag har ett annat förslag på varför så få kvinnor röstar på SD: Ovanstående kvinnosyn. Men det är inte vetenskapligt. Så jag letade fram lite vetenskap. Och för alla som inte vet vad vetenskap är kan jag tala om att det här är vetenskap.

Vetenskapen visade ungefär det jag trodde om SD:s väljare (gäller för valet 2014):

På s. 125 står det att utbildningsnivån bland SD:s väljare är mycket lägre än för andra partier. Så att de skulle veta mer om vetenskap än genomsnittet tvivlar jag på. Visserligen kan man ha olika åsikter om vad vetenskap är i detta åsiktsfrihetens land, men det snurras till lite när det ibland påstås att de vetenskapliga institutionerna hjärntvättar folk om vad vetenskap är. Tycker man att vetenskap är bra eller dåligt när man påstår sånt? Vill man verkligen kännas vid institutioner som hjärntvättar folk?

På s. 246 visas att SD-väljare är mer ointresserade och har sämre kunskaper om politik än andra väljare. Vad ska man säga? Tja det säger ju egentligen inte emot att de skulle vara sakliga.

Ingen analys görs dock om varför färre kvinnor röstar på SD.

När jag kritiskt har granskat den vetenskapliga rapportens kapitel om varför människor röstar på SD måste jag erkänna att jag hade fel om att de inte skulle vara sakliga: 

"Huvudresultatet är dock med emfas att svenska väljare som röstar på Sverigedemokraterna i första hand åsiktsröstar. De motiveras av ett motstånd mot flyktinginvandringen och ett motstånd mot ett mångkulturellt samhälle." (Oscarsson&Holmberg, 2016, s. 257)

Att rösta på en sakfråga måste väl kunna tolkas som "sakligt", eller?

-----------------------------

Källa: Oscarsson, H och Holmberg, S, 2016, Svenska väljare, Rapport nr 29 i Statistiska centralbyråns skriftserie Valundersökningar, Wolters Kluwer, Stockholm.

Det sovande folket del 2

Med ett viss känsla av obehag efter valresultatet kan jag konstatera att jag nu bättre förstår den verkliga betydelsen av Fredrik Reinfelts boktitel "Det sovande folket". Det går inte att ta trygghet, demokrati och tryckfrihet för givet, utan vi måste hela tiden återerövra det. 

Sedan boken kom ut har tryggheten monterats ned, skolor och vårdcentraler har sålts ut till folk som är mer intresserade av pengar än av människor. Stora köpcentra har konkurrerat ut lokala butiker och gjort människor beroende av bil. En livsstil som bygger på bilåkande minskar hindren mot nedläggningar av servicen på landsbygden, och gör människor ännu mer beroende av bil och av rimliga bränslekostnader. 

Polariseringen mellan fattig och rik, landsbygd och stad, nya och gamla svenskar, och folk med och utan jobb, har befästs, och marginaliseringen av vissa grupper har motiverat dem till att bilda kriminella subkulturer, där de kan känna sig hemma.

Nu kommer nästa steg: Demokratin och tryckfriheten. Det är moderaterna som måste vakna, och se till att skydda grundlagarna bättre medan tid är. Två riksdagsbeslut med enkel majoritet räcker inte, det måste bli kvalificerad majoritet! För än så länge finns det nog moderater kvar med tillräckligt mycket vett i skallen.

Man ska inte måla fan på väggen i tid och otid. Men det är bättre att göra det en gång för mycket än en gång för lite. Så tänk tillbaka till 1980-talet och säg till ditt dåtida jag: Om 40 år har Bevara Sverige Svenskt bildat ett parti, som är Sveriges näst största parti, och förhandlar om att köpa makt i utbyte mot jobbiga och ansvarstyngda regeringsplatser.

Om ditt dåtida jag ens skulle tro att det var sant: Skulle det inte vakna då?

Klimatförnekare - det nya skällsordet

Så har det gått och blivit mode att slänga ur sig "klimatförnekare" till alla som tycker olika en själv. Jag trodde i min enfald att det handlade om sådana som förnekar att klimatet förändras, eller som visserligen inser att klimatet förändras, men förnekar att mänskliga aktiviteter har påverkat det. Men så används det inte längre. Nu är man tydligen klimatförnekare så fort man slutar flyga eller äta kött p.g.a. klimatet, eller föreslår förändringar i utsläppsregler i Sverige etc. 

Men nu blev det väl ologiskt, eller? Nej då, inte alls. Det finns en grupp som brukar omnämnas "klimatfördröjare" som har en helt annan logik. De hävdar nämligen att de som förändrar sig själva eller förändrar något i Sverige inte har insett att problemet är globalt. Men så bra att det finns folk som förstår det då: De som menar att bästa är att göra ingenting och passivt vänta på att tekniken löser det hela helt av sig själv, simsalabim, eftersom alla andra åtgärder ändå är för små.

Jag tror egentligen att vi alla är klimatförnekare om det ska användas brett. Den mänskliga hjärnan är inte kapabel att förstå omfattningen av klimatförändringarna. Några superintelligenta kanske gör det, men vi normalbegåvade kan åtminstone försöka förstå att vi inte förstår. När man går ut och säger att man har förstått vidden av klimatförändringarna vittnar det nästan alltid om att man är dum nog att inte förstå att man inte gör det.

Det värsta är att dessa människor är intelligenta nog att göra väldigt mycket skada. De påverkar folk till att tro att de ska fortsätta att leva i så mycket lyx och överflöd som de har råd med, att de gynnar teknikens framsteg och industrins omställning ju mer de konsumerar och ju mer olja de bränner av. Och det är ju precis det folk vill höra: Lev som förr, gör inga uppoffringar, det är bara symbolpolitik!

Nej inte spelar det någon roll om jag är den enda i världen som slutar flyga eller äta kött. Det finns ju sju miljarder människor på jorden som inte gör det. Och det kommer inte att förändras så länge de som har inflytande och kan påverka uppmanar folk att inte göra några förändringar i sina liv. Vi vet att det går att påverka folk och få till ganska stora förändringar. Till klimatfördröjarnas förtret går t.ex. tågbranschen på högvarv på flygets bekostnad. Jag säger inte att det är tillräckligt eller ens bra, men det visar att folk bryr sig om klimatet och kan ändra sig. Problemet är väl det, att uppmanar de inflytelserika personerna andra människor att förändra sina liv så måste de ju göra det själva, och det vill de inte.

Det är då de går ut och kallar de som gör små förändringar i sina liv för klimatförnekare. För det är det värsta ordet de kan tänka sig att miljömedvetna människor kan bli anklagade för. Och ja, visst, men det kommer att urholka hela begreppet till ett tomt icke-ord. Som att jag numera bara rycker på axlarna om någon till exempel kallar mig fascist, eftersom det säger mer om den som använder ordet än om mig. Det är ett skällsord som inte har någon anknytning till ursprungsdefinitionen. Samma sak kommer snart att hända om någon korkad klimatfördröjare kallar mig klimatförnekare. De har bara månader på sig att komma åt mig på det sättet, så det är bäst att de skyndar sig om de vill kränka mig.

Ett ovanligt sportlov

Åter ett sportlov har nått sin ända. Det började med snöstorm och innesittande, förutom en livsfarlig hämtning av barn som blivit strandad p.g.a. inställda bussar. Snön brydde jag mig mindre om än vanligt, eftersom min senaste skidtur resulterade i en bruten handled som satt mitt skidåkande på paus. 

Däremot har jag skaffat mig en ny fritidsaktivitet: Att promenera minst en timme om dagen och lyssna på ljudbok. Då spelar det mindre roll var jag går, eftersom läsning är trevligt och alltså lika gärna kan göras längs landsvägarna i hemområdet som hemma i soffan. Nu håller jag på med Ensam i Berlin av Hans Fallada. Uppläst av Reine Brynolfsson. Redan på twosday, den 22/2-22, var jag ute igen, efter stormen, i det vackra vintervädret.

Sen blev det krig. Vad ska man säga om det? Putins vansinnesdröm om ett Storryssland, som han tror har funnits, hade fått stanna på tryggt avstånd från verkligheten i hans pojkrum, om han bara hade varit så dum i huvudet som han borde ha varit. Han spelar inte ens dum, som hans anhängare i USA gör. Trump tror förmodligen inte alls på Putin egentligen, han är bara emot. Emot vad som helst. Biden skulle kunna säga att två plus två är fyra och Trump skulle vara emot, och hävda att det var en konspiration av etablissemanget, fast han vet att han har fel men gör det för att vinna röster.

Förutom Trump kan inte Putin få medhåll av någon. Ingen annan vinner på ett Storryssland. Han har inte ens någon populistisk ideologi, som kommunism, eller nazism, eller ens antisemitism, i åtanke att sprida, bara ett stort Ryssland. Undrar hur galen han kan bli, hur långt han kan gå innan han blir stoppad.

Den sport vi har ägnat sportlovet åt har mest varit e-sport, men det heter sportlov och inte idrottslov, så varför röra sig mer än man behöver? På torsdagen rörde vi oss dock en del: Till Mars, ned i gruvhistoriken och in i diverse dataspelsvärldar. Fysiskt dock bara till Stockholm och Tekniska muséet. 

Angående Marsresor känns det mest som ett stort misstag, ett sätt att sopa de problem vi har ställt till med på jorden under mattan. Det är kanske möjligt att åka till Mars, kolonisera det och bosätta sig där, men just nu verkar det mer osannolikt än att lösa klimatkrisen. Märkligt är att det finns människor som tycker att det verkar för svårt att bosätta sig i Antarktis och Sahara, och därför föreslår Mars som utväg.

Vi tittade också på förbättrade kroppar, möjligheter till inplantat som ger större fördelar än min inopererade titanplatta i handleden. Det konstigaste är att folk redan har inopererade chip som de kan betala med ute på stan. Visst, man behöver inte oroa sig för att tappa bort betalkortet, så det skulle kanske passa mig, men jag skulle föredra ett armband av något slag i så fall.

Så var mina reflexioner färdiga denna sista dag på sportlovet. Ett sportlov utan möjlighet till skidåkning, och med rapporter om en galen diktator som oprovocerat startar anfallskrig mot ett grannland. I morgon är det arbetsdag igen. Och Vasaloppsvecka. Och bara sex veckor till påsklovet.

De sovande trygghetsnarkomanerna

I dag vill jag göra ett tankeexperiment om hur människor skulle kunna ändra tankemönster i energifrågan. Jag vill använda orden "sovande" och "trygghetsnarkoman" på ett annat sätt än en del världsfrånvända penningstinna människor gör. Man är ingen sovande trygghetsnarkoman om man har kämpat sig blodig för rättvisa löner och allmän sjukförsäkring och därmed räknar med att kunna överleva ekonomisk, socialt och hälsomässigt på samma gång.

Däremot är man en sovande trygghetsnarkoman om man tror att el kommer bara man trycker på knappen. Det gör det inte. Kärnkraftsel kommer när man delar atomer för att koka vatten, vattenel kommer när forsen går genom turbinen och vindel kommer när det blåser. Har man inte dessa energikällor, eller någon liknande, kommer det ingen el.

En kärnkraftsmotståndare kallade kärnkraft för "ett komplicerat sätt att koka vatten". Eller hur! När det bara är att sätta på spisen, eller? Men det stämmer att kraftverk är ganska komplicerade sätt att få turbiner att snurra så att de genererar el. Till exempel när tillgången på energikällan varierar.

Tänk om gemene man kunde ta mer eget ansvar för sin tillgång till el, precis som vi uppmanas att ta eget ansvar för vår tillgång på sjukvård, pension, och andra socialförsäkringar. De kunde uppmanas att hitta verktyg för att anpassa sin elanvändning till tillgången. 

Jag menar inte att vi ska ha ständiga strömavbrott för att elen inte räcker till, för anledningen till att det händer är att folk tror att elen än obegränsad, och då överbelastas systemet om man inte har väldigt mycket el att tillgå. Jag menar att folk ska förstå att elen är begränsad.

En politiker i en valstuga för ett antal val sen skrattade lättjefullt åt tanken:

- Tänk om vi bara kunde tvätta när det blåser.

Ja, tänk om! 

Vad gör vi då? 

Väntar med att tvätta tills det blåser kanske? Man kan handtvätta strumpor och underkläder i vattnet från sin stora lagringstank, och byxor och tröja kan man säkert ha en dag till.

Tänk er en blåsig dag, då alla människor tänker: Vad bra, nu ska jag passa på att tvätta! Det är en framgång jämfört med för hundra år sen, när folk handtvättade allt. Redan på den tiden, och för ännu längre sen, fanns vindkraftverk, t.ex. väderkvarnar. Vad gjorde folk då när de inte kunde mala säden för att det inte blåste? Jag tror inte att vindstilla dagar var huvudorsaken till hungersnöd och svältkatastrofer.

Just tvätten var ett så bra exempel, för det hör till det som faktiskt kan vänta en dag eller två. Det finns viktigare saker som inte kan vänta. Koppla kärnkraften till dem, så kan vi koppla in tvättmaskiner, löpband och brödrostar till vindkraftverken. Då får vi vissa dagar missa förmånen att svettas ner rena kläder när vi tar en löprunda i skogen innan vi går hem och käkar kalla mackor med kärnkraftskylt smör.

Oroligheterna i USA - kuppförsök eller fascism?

 När jag häromdagen satt uppe mitt i natten och tittade på Rapports extrasändningar med anledning av "oroligheterna i USA" var det med en viss surrealistisk känsla. Nog för att jänkarna kan vara aggressiva med sina vapenlagar och skydda sig själv-inställning, men "oroligheter" är definitivt inget som de till vardags brukar ägna sig åt. Massdemonstrationer hör inte riktigt hemma i individens förlovade land.

Ordet kuppförsök har förekommit i sammanhanget, men de flesta menar att ett kuppförsök måste vara lite mer planerat och ha mer väldefinierade krav än detta. Gränserna är dock otydliga för när en stormning (eller vad det nu ska kallas) övergår till ett kuppförsök. Kravet kan ju ändå anses vara att Trump ska fortsätta vara president, och hade de lyckats hade det onekligen varit en statskupp. Det som talar emot kuppförsök var mest att de inte hade en chans i världen att lyckas eftersom aktionen var för oorganiserad.

Samtidigt är det intressant att se hur människor själva kan driva vidare det som en politiker har satt igång. Paralleller finns med det gamla amerikanska experimentet "The third wave", som filmerna "The wave" och "Die Welle" bygger på. Där upptäcker läraren att rörelsen snart lever sitt eget liv, eleverna tar saken i egna händer och läraren tappar kontrollen. En riktig blivande diktator skulle bara kunna rida på vågen och ta över makten utan att behöva göra annat än att utnyttja situationen till sin fördel. 

Det finns nog liknande situationer i historien där en del av militären och polisen har gått med på demonstranternas sida, som skulle kunna kallas kuppförsök. Är det att ge demonstranterna för stor politisk betydelse att kalla stormningen av kongressen för kuppförsök? Eller är det att bagatellisera händelsen att inte kalla det så? De flesta är överens om att upploppen är ett tecken på hur skör demokratin är, och jag vill bara tillägga att den stora folkmassa som hjälper betydande politiker att genomföra statskupper inte behöver vara mindre galna än de som stormade kongressen. Nyttiga idioter brukar de vanligtvis kallas.

Jenny Nordberg i dagens SvD kallar upploppen för fascism, samtidigt som hon avfärdar kuppförsöksbegreppet. Hon hänvisar till Erik Bergins fråga om att vara republikan innebär att tro mer på Trump än på demokratin. Om fascism definieras som en ideologi där en stark ledare förhärligar nationen som en organisk enhet med en "folksjäl", så ligger det kanske något i det, förutsatt att Trump och hans anhängare verkligen tror mer på Trump än på demokratin. Men att dra fram fascismkortet i tid och otid verkar inte heller särskilt konstruktivt.

Den viktigaste frågan, slutligen, är ändå hur man gör världens folk medvetna om skillnaden mellan att göra uppror mot ett demokratiskt samhälle och en diktatur. Skillnaden mellan att vilja störta en ledare som inte har tillsatts genom folkviljan och att vilja gå emot folkviljan. Hur insyn i valprocesserna, yttrandefrihet och politisk frihet gör att man kan vara säker på att det verkligen är folkviljan som har fått råda.