I inte alltför forna tider hette det att vi skulle ha sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan, och förstånd att inse skillnaden. Det verkar vara ett minne blott att få tänka så.
I veckan som gick hade vi personaldagar på jobbet. Där höll Jörgen Oom från Peakmotivation ett långt föredrag om motivation och positivt tänkande. Utöver en massa tröttsamma, stereotypa skämt om hur fega och blyga svenskar är, så fanns alla modeord med: framgångsfaktorer, teamanda, förändringsattityd. Och en flashig förkortning presenterade han för oss: RMI, Rätt Mental Inställning.
Visst är det bra att tänka positivt. Livet blir mycket trevligare, man presterar bättre och har roligare. Det är när det börjar slå över till att allt löser sig med positivt tänkande som det börjar bli fel. Du skall inte se problemen, bara möjligheterna som de ger. De enda hindren ligger hos dig, förändrar du dig så förändrar du världen.
I veckan recenserades ocskå boken "Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich i svd. Den lilla inblick i bokens handling som ges där vittnar om ett samhälle där problem inte bara skall lösas utan t o m sopas under mattan. Barbara Ehrenreich fick inte ens hjälp med sin oro för cancerdiagnosen, hon skulle bara tänka positivt.
Men positivt tänkande botar inte cancer. Det kan hjälpa en att förhålla sig till sjukdom, motgångar och annat, men det gör det inte bra. Och vi måste se problemen för att kunna göra något åt dem.
I extremfallet kan det bli en riktigt obehaglig religion av det. Men det är tillräckligt obehagligt även utan religion. Även Jörgen Oom var rätt klar i sitt budskap att motgångar är vårt eget fel. Motivationspropagandisternas problem är att det snackas mycket om förändringsvilja och "RMI", men inget alls om det praktiska. Problemet "Hur gör vi?" är ytterligare ett i mängden som skall sopas under mattan. Budskapet blir att om vi bara tänker tillräckligt positivt så behöver vi inte tänka på något annat, det kommer automatiskt. Och blir inte allt bra då, så får vi bara höra att vi måste tänka ännu mer positivt.
Under en annan motivationsdag hörde vi Ola Skinnarmo, som också talade om positivt tänkande, men som hade ett helt annat budskap till oss: Inget är omöjligt, man kan om man vill. Viljan är viktigast, men det räcker inte med bara vilja, man måste jobba hårt för det också, och tillsammans med andra.
Om man inte betonar den sista biten nog är risken stor att följderna blir helt andra än att folk blir mer motiverade att klara saker. I stället får vi ett samhällsklimat där alla är så upptagna med att själva nå framgång och lycka att de inte tänker på andra. Individualism, konkurrens, alla slagord vävs samman, och de redan besuttna behöver inte vara rädda för att en samlad grupp människor en dag kommer och ställer krav.
Det var en gång för länge sen i ett land långt borta
Jag minns en reklamsnutt för Posten från början av 90-talet. Den föreställde en prinsessa som kysste en groda, och pang, så förvandlades hon också till en groda. Tänk om det var så i verkligheten, vilken kris för monarkin! Jag menar, vilken liten tjej har inte kysst en groda för att testa? Det gäller nog även prinsessor.
Och vilken liten tjej har inte läst i sagorna och undrat om det finns prinsessor i verkligheten, och i så fall hur de ser ut och vad de är för några väsen? Min egen dotter frågade mig en dag: "Mamma, finns det prinsessor på riktigt?" Jag svarade att det finns det visst det, det finns prinsessor på mindre än tio mils avstånd från oss och inte alls bara för länge sen långt borta. Jag googlade litet efter bilder som jag visade dottern, men en vanlig tjej i vanliga kläder med det vanliga namnet Victoria verkade inte imponera.
Litet senare gjorde således dottern ett nytt försök: "Mamma, det här är en prinsessa i Italien" sa hon och visade en docka. "Finns det prinsessor i Italien?" Hon tyckte uppenbarligen att Italien lät långt borta och trodde väl att prinsessorna där skulle ha litet högre klass än de alltför vardagliga svenska. Men, nej, det finns inga prinsessor i Italien. Jag kunde inte komma på så många prinsessor alls i länder långt borta. Det finns några borta i Asien, men annars finns de flesta prinsessor i länder rätt nära oss.
Och något tredje gången gillt med verkliga prinsessor blev det inte. Nästa gång hon visade upp sin docka sa hon nöjt: "Mamma, det här är en prinsessa, men inte en sån som Victoria som finns på riktigt, utan en sagoprinsessa." Så fick hon som hon ville. Det sägs att verkligheten överträffar dikten, men det stämmer tydligen inte jämt.
Och vilken liten tjej har inte läst i sagorna och undrat om det finns prinsessor i verkligheten, och i så fall hur de ser ut och vad de är för några väsen? Min egen dotter frågade mig en dag: "Mamma, finns det prinsessor på riktigt?" Jag svarade att det finns det visst det, det finns prinsessor på mindre än tio mils avstånd från oss och inte alls bara för länge sen långt borta. Jag googlade litet efter bilder som jag visade dottern, men en vanlig tjej i vanliga kläder med det vanliga namnet Victoria verkade inte imponera.
Litet senare gjorde således dottern ett nytt försök: "Mamma, det här är en prinsessa i Italien" sa hon och visade en docka. "Finns det prinsessor i Italien?" Hon tyckte uppenbarligen att Italien lät långt borta och trodde väl att prinsessorna där skulle ha litet högre klass än de alltför vardagliga svenska. Men, nej, det finns inga prinsessor i Italien. Jag kunde inte komma på så många prinsessor alls i länder långt borta. Det finns några borta i Asien, men annars finns de flesta prinsessor i länder rätt nära oss.
Och något tredje gången gillt med verkliga prinsessor blev det inte. Nästa gång hon visade upp sin docka sa hon nöjt: "Mamma, det här är en prinsessa, men inte en sån som Victoria som finns på riktigt, utan en sagoprinsessa." Så fick hon som hon ville. Det sägs att verkligheten överträffar dikten, men det stämmer tydligen inte jämt.
Skall det snöa ända till 2012 nu?
Hur mycket snö finns det egentligen? Jo, ja vi vet att världshaven är stora och att Gud kunde ösa en syndaflod som täckte hela jorden ur dem, men det var 40 dagar och 40 nätter det handlade om då, nu är det två år kvar till Ragnarök. Det blir 830 dagar och 830 nätter det. För visst måste det vara Fimbullvintern? Så mycket snö och temperaturdykningar på under 50 minusgrader, alldeles lagom till Mayakalenderns slut. Allt stämmer.
Fast jag såg i och för sig att det var NASA:s fel. De hade visst provskjutit nya vapen utanför Norge och orsakat ett hål i rumtiden som slängde oss tillbaka till extrema temperaturer. USA leker Gud! Det behövs inte ens några muterade neutriner som kan agera som mikrovågor och värma upp jordens innandöme, som i "2012", för att jorden skall gå under nu!
Och jag har ett problem till: Jag kollade just och min kalender går ut redan 2011! Sista dagen i min nyinköpta Lilla Prestige-insats till filofaxen är den 9 januari 2011. Varför måste min värld gå under redan då när alla andra får leva ett år till?
Fast jag såg i och för sig att det var NASA:s fel. De hade visst provskjutit nya vapen utanför Norge och orsakat ett hål i rumtiden som slängde oss tillbaka till extrema temperaturer. USA leker Gud! Det behövs inte ens några muterade neutriner som kan agera som mikrovågor och värma upp jordens innandöme, som i "2012", för att jorden skall gå under nu!
Och jag har ett problem till: Jag kollade just och min kalender går ut redan 2011! Sista dagen i min nyinköpta Lilla Prestige-insats till filofaxen är den 9 januari 2011. Varför måste min värld gå under redan då när alla andra får leva ett år till?
EFIT 16/12-09 (Eller egentligen NEFIT, Nästan Ett Kort I Timmen)
Så här såg min dag den 16 december 2009 ut.
8:43 Julskyltningen i Sundsvalls centrum
9:46 Julmys med personalmöte
10:39 Efter julklappsutdelning och långt personalmöte. (Det är en ekologisk tvål i mitt paket, för er som är nyfikna.)
11:47 Förberedelse inför morgondagens studiebesök för högstadieelever.
12:48 Lunchpromenad
13:52 Utsikten från mitt fönster.
15:20 Fika (och litet slarv med fotograferingen).
16:17 Vår masspektrometer som vi döpte till Mårran, för hon är läskig och ingen vill vara med henne men hon menar egentligen inget illa. (Vi jobbade hela eftermiddagen med den, så det hade bara blivit ett kort till på samma motiv om jag hade hållit mig till ett i timmen.)
17:56 Så göra vi när vi tvättar våra kläder
19:05 Så göra vi när vi hänger våra kläder
19:58 Så göra vi när vi till puben går.
21:09 Min kompis och min öl.
8:43 Julskyltningen i Sundsvalls centrum
9:46 Julmys med personalmöte
10:39 Efter julklappsutdelning och långt personalmöte. (Det är en ekologisk tvål i mitt paket, för er som är nyfikna.)
11:47 Förberedelse inför morgondagens studiebesök för högstadieelever.
12:48 Lunchpromenad
13:52 Utsikten från mitt fönster.
15:20 Fika (och litet slarv med fotograferingen).
16:17 Vår masspektrometer som vi döpte till Mårran, för hon är läskig och ingen vill vara med henne men hon menar egentligen inget illa. (Vi jobbade hela eftermiddagen med den, så det hade bara blivit ett kort till på samma motiv om jag hade hållit mig till ett i timmen.)
17:56 Så göra vi när vi tvättar våra kläder
19:05 Så göra vi när vi hänger våra kläder
19:58 Så göra vi när vi till puben går.
21:09 Min kompis och min öl.
Fyllda tankar
Så är jag på väg från Sundsvall hem till Uppsala för helgen. Med tåg. Det är nog rätt vanligt bland riktiga reseälskare att tycka att tåget är det optimala sättet att resa. Spåret går så rakt igenom allt, mitt inne i skogen, mitt in i städer, på ett helt annat sätt än vägar som ofta går litet runtom allt det roliga och vackra. Resan får ett egenvärde, tänk nattåget till Abisko, med restaurangbesök och öl i Bistron, medan utsikten förändras med tiden.
Tåget är bra till så mycket. När jag åkte pendeltåg till skolan i gymnasiet kom jag snabbt på hur lätt det var att plugga på tåget. Jag vet inte varför, men jag tror att det hade med det jämna surrandet från motorer och småprat runtomkring att göra, inga plötsliga ljud, som knappnålar som faller i ett tyst bibliotek, som stör. Jag brukade t.o.m. ta en extra tur till ändstationen och tillbaka om jag hade mycket läxor.
På båtar passar också resan-är-målet-klyschan rätt bra, även om jag tillhör dem som inte gärna åker på dygnskryssning med Finlandsbåtarna. Jag vill hellre ta en 36-timmarskryssning och se på stan i så fall. Finlandsbåtarna kallas förresten Sverigebåtarna i Finland. Konstigt, va, eller kanske inte.
I motsats till det är flyget knappt något sätt att resa alls. Jo, det är litet mysigt när det lyfter, liksom dunsen när hjulen slår i landningsbanan, men däremellan har det inget större värde som resupplevelse.
Fast ett litet värde har det ändå. Det är litet hisnande att flyga över Grönlands is, norra Canadas skogar och Sibiriens tundra och tänka att de platser jag ser har kanske ingen människa någon satt sin fot på. Men jag lär ju knappast vara ensam om att ha flugit över det, så känslan är nog mer spännande än verkligheten.
Även en minnesvärd natt har jag varit med om, på väg till Florens. Det var på hösten, mörkt och molnigt när vi lyfte från Arlanda. Men efter en stund fick vi syn på ett glittrande spindelnät av ljus som bredde ut sig nedanför oss. Det var Berlin som var så strålande vackert från luften.
Bilresor har en helt egen sorts charm, och det är ju att man gör som man vill. Vill man åka in i skogen så kan man, vill man åka in i städer så kan man. Men avvägningen är hela tiden om man vill färdas eller vara, ressätt eller resmål.
Pratar vi bilar kommer mina tankar osökt in på bilsäkerhet. I fikarummet idag pratade vi om hur bilsäkerheten förändrats de senaste 30 åren Hur det började med att det tillverkades speciella skydd att sätta mellan stolarna i framsätet så att de som satt i bak inte skulle åka emellan vid en krock. Undrar hur stor skillnaden var.
Jag drar mig till minnes en bilresa till vårt sommarställe i början av 1970-talet. Vi ägde ingen bil då så i vanliga fall åkte vi tåg eller buss, men det här året hade vi lyxat till det för oss och hyrt en bil. Försök nu föreställa er i tankarna hur det såg ut: Mamma och pappa satt i framsätet, iklädda bilhjälmar, rutiga med skärm, finns att beskåda i vissa 50-talsfilmer. Vi barn satt i baksätet, obältade, med skridskohjälmar på huvudet. Huruvida mamma och pappa hade bilbälte minns jag inte, men hjälmarna var väl säkerhetstänkande nog?
På våra bilsemstrar runtom i Europa på 1980-talet hade vi vuxit från hjälmarna, men inte riktigt förstått vikten av bilbälte i baksätet än. Det år det skulle införas i vår familj var det inte utan protester, men tänkt nu, det var synd om oss. Sitta fastspända utan att kunna busa runt och inte ens ha någon laptop att titta på DVD i! Vi måste ha varit den mest förlorade generationen.
Men nu sitter jag på tåget med laptopen, och DVD-filmerna i beredskap, jag har Forrest Gump och Life of Brian att välja mellan. Jag hade kunnat ansluta mig till det trådlösa nätverket, men så långt har inte utvecklingen gått att det är gratis i andra klass, och jag är faktiskt halvsmålänning, så jag nöjer mig med att skriva texten och klistra in den i bloggen i kväll.
Tåget är bra till så mycket. När jag åkte pendeltåg till skolan i gymnasiet kom jag snabbt på hur lätt det var att plugga på tåget. Jag vet inte varför, men jag tror att det hade med det jämna surrandet från motorer och småprat runtomkring att göra, inga plötsliga ljud, som knappnålar som faller i ett tyst bibliotek, som stör. Jag brukade t.o.m. ta en extra tur till ändstationen och tillbaka om jag hade mycket läxor.
På båtar passar också resan-är-målet-klyschan rätt bra, även om jag tillhör dem som inte gärna åker på dygnskryssning med Finlandsbåtarna. Jag vill hellre ta en 36-timmarskryssning och se på stan i så fall. Finlandsbåtarna kallas förresten Sverigebåtarna i Finland. Konstigt, va, eller kanske inte.
I motsats till det är flyget knappt något sätt att resa alls. Jo, det är litet mysigt när det lyfter, liksom dunsen när hjulen slår i landningsbanan, men däremellan har det inget större värde som resupplevelse.
Fast ett litet värde har det ändå. Det är litet hisnande att flyga över Grönlands is, norra Canadas skogar och Sibiriens tundra och tänka att de platser jag ser har kanske ingen människa någon satt sin fot på. Men jag lär ju knappast vara ensam om att ha flugit över det, så känslan är nog mer spännande än verkligheten.
Även en minnesvärd natt har jag varit med om, på väg till Florens. Det var på hösten, mörkt och molnigt när vi lyfte från Arlanda. Men efter en stund fick vi syn på ett glittrande spindelnät av ljus som bredde ut sig nedanför oss. Det var Berlin som var så strålande vackert från luften.
Bilresor har en helt egen sorts charm, och det är ju att man gör som man vill. Vill man åka in i skogen så kan man, vill man åka in i städer så kan man. Men avvägningen är hela tiden om man vill färdas eller vara, ressätt eller resmål.
Pratar vi bilar kommer mina tankar osökt in på bilsäkerhet. I fikarummet idag pratade vi om hur bilsäkerheten förändrats de senaste 30 åren Hur det började med att det tillverkades speciella skydd att sätta mellan stolarna i framsätet så att de som satt i bak inte skulle åka emellan vid en krock. Undrar hur stor skillnaden var.
Jag drar mig till minnes en bilresa till vårt sommarställe i början av 1970-talet. Vi ägde ingen bil då så i vanliga fall åkte vi tåg eller buss, men det här året hade vi lyxat till det för oss och hyrt en bil. Försök nu föreställa er i tankarna hur det såg ut: Mamma och pappa satt i framsätet, iklädda bilhjälmar, rutiga med skärm, finns att beskåda i vissa 50-talsfilmer. Vi barn satt i baksätet, obältade, med skridskohjälmar på huvudet. Huruvida mamma och pappa hade bilbälte minns jag inte, men hjälmarna var väl säkerhetstänkande nog?
På våra bilsemstrar runtom i Europa på 1980-talet hade vi vuxit från hjälmarna, men inte riktigt förstått vikten av bilbälte i baksätet än. Det år det skulle införas i vår familj var det inte utan protester, men tänkt nu, det var synd om oss. Sitta fastspända utan att kunna busa runt och inte ens ha någon laptop att titta på DVD i! Vi måste ha varit den mest förlorade generationen.
Men nu sitter jag på tåget med laptopen, och DVD-filmerna i beredskap, jag har Forrest Gump och Life of Brian att välja mellan. Jag hade kunnat ansluta mig till det trådlösa nätverket, men så långt har inte utvecklingen gått att det är gratis i andra klass, och jag är faktiskt halvsmålänning, så jag nöjer mig med att skriva texten och klistra in den i bloggen i kväll.
Jul, jul, strålande jul
Det lider mot jul, och sannolikt haglar frågorna som vanligt tätt, från dig och din omgivning, till dig och din omgivning: Varför firar vi jul? Behövs så många och dyra julklappar? Borde vi inte ha det enkelt i år? Skall vi tänka på Jesus eller på släkten, eller kanske på de fattiga, de där med de kokande grytorna, eller hur det nu var?
Det är intressant att man ifrågasätter en trevlig fest på det här sättet. Är det vår asketiska hållning till fest och glam: Skall vi verkligen ha trevligt, inte skall väl vi...
Eller är det vår inbillningssjuka som får oss att tro att omvärlden kräver att vi skall bete oss på ett visst sätt: Men barnen vill ju så gärna ha julklappar, och de blir nog gladare för dyra saker tror jag. Och svärmor måste ha julbord, annars kommer hela året bli förstört för henne. Det blir ju litet stressigt, men det är ju så på julen, alla skall vara glada (utom jag då, som skall vara alla till lags.)
Dessutom är det väl varken maten eller julklapparna som dikterar villkoren under julafton, är de inte bara utfyllnad i väntan på Kalle, i väntan på Karl-Bertil, och i väntan på Svensson Svensson? Om vi bara håller oss till svt, vilket jag föredrar just nu i alla fall, annars blir det riktigt jobbigt.
På julafton förra året, ungefär vid den tiden då alla andra såg på TV (vilken tid då, hela dagen?) roade jag mig med att göra ett "mitt livs novell-typ-test" om min syn på julen. Frågorna visade sig vara komplett omöjliga att svara på, eftersom allt verkade gå ut på att man antingen skiter i julen, eller anstränger sig hårt för att köpa så dyra julklappar som möjligt. Dessutom, vill man inte köpa, köpa, köpa, så klassas man som egoist, och vill helst av allt ha, ha, ha. Är de månne sponsrade av köpmännen för att hjälpa till att sätta agendan för julen som enbart klapparnas?
Ärligt, hur många har den inställningen? De som jag känner som säger att det är roligast att ge, de som anstränger sig hårdast för att hitta passande julklappar till allt och alla, är också de som blir surast när de inte får så mycket som de förväntat sig.
Jag tänkte försöka mig på jättejobbet att besvara alla dessa frågor som jag ställde i första stycket, utifrån mitt perspektiv.
Varför firar vi jul?
Svar: Varför bry sig om varför? Debatten om vi firar till åminnelse av Jesus födelse, eller för att de kristna bytte ut en gammal hednisk midvinterfest, eller bara för att vi tycker det är så himla kul med ett släktparty mitt i vintermörkret, överskuggar ju snart det roliga. ...med att ha ett släktparty mitt i vintermörkret. End of case.
Behövs så många och så dyra julklappar?
Svar: Behövs och behövs. Behov som går utöver de mest grundläggande är alltid subjektiva. Vissa behöver många dyra julklappar för att må bra, andra mår bra ändå, eller för all del, mår dåligt i vilket fall som helst. Låt oss bestämma själva.
Borde vi inte ha det enkelt i år?
Svar: Jo, absolut! Minsta möjliga motstånd skall man alltid sträva efter. Hur själva resultatet blir beror självklart på vad som känns enklast: Att ta litet glögg och pepparkakor och mysa framför brasan, eller följa frestelsen att ha en riktigt storslagen fest med underbart frosseri och överflöd på alla sätt, eller vad som helst däremellan.
Skall vi tänka på Jesus eller på släkten, eller kanske på de fattiga, de där med de kokande grytorna, eller hur det nu var?
Svar: Tja, Jesus har väl inte så mycket med julen att göra. En högst spekulativ varelse som knappast föddes på julen om han ens föddes alls har nog påverkat vår midvinterfest mindre än vi vill tro. Det finns många julsånger med förträffliga musikaliska värden, men texter om julefrid, värme i vinterkylan och ljus i vintermörkret känns betydligt mer meningsfulla och stämningsskapande än texter om bebisar och herdar. Och stall och stjärnor associerar åtminstone jag mer till ovan nämnda värme och ljus än till en förmodad höstkväll för tvåtusen år sen. Fast det beror väl på att jag har sett för många Jenny Nyström-kort där hustomten sköter om hästarna i skenet av en lykta som lyser upp snön utanför.
Släkten har inget med julen att göra heller. Men man skall fira jul med släkten är det ändå en god ide att bry sig om dem. Det blir trevligast så.
De fattiga har inte heller något att göra med julen. Men att lätta sitt samvete när man köpt alldeles för mycket julklappar och julmat, med att lägga en slant i frälsningsarmens gryta eller sätta in pengar till radiohjälpen, tror jag bidrar till en bättre julstämning. Har man gjort en aldrig så liten insats för världen så kan man slappna av bättre, och förutsättningarna ökar för att göra julen till den högtid man vill ha, utformad efter egna önskemål, hur de än må se ut.
Det är intressant att man ifrågasätter en trevlig fest på det här sättet. Är det vår asketiska hållning till fest och glam: Skall vi verkligen ha trevligt, inte skall väl vi...
Eller är det vår inbillningssjuka som får oss att tro att omvärlden kräver att vi skall bete oss på ett visst sätt: Men barnen vill ju så gärna ha julklappar, och de blir nog gladare för dyra saker tror jag. Och svärmor måste ha julbord, annars kommer hela året bli förstört för henne. Det blir ju litet stressigt, men det är ju så på julen, alla skall vara glada (utom jag då, som skall vara alla till lags.)
Dessutom är det väl varken maten eller julklapparna som dikterar villkoren under julafton, är de inte bara utfyllnad i väntan på Kalle, i väntan på Karl-Bertil, och i väntan på Svensson Svensson? Om vi bara håller oss till svt, vilket jag föredrar just nu i alla fall, annars blir det riktigt jobbigt.
På julafton förra året, ungefär vid den tiden då alla andra såg på TV (vilken tid då, hela dagen?) roade jag mig med att göra ett "mitt livs novell-typ-test" om min syn på julen. Frågorna visade sig vara komplett omöjliga att svara på, eftersom allt verkade gå ut på att man antingen skiter i julen, eller anstränger sig hårt för att köpa så dyra julklappar som möjligt. Dessutom, vill man inte köpa, köpa, köpa, så klassas man som egoist, och vill helst av allt ha, ha, ha. Är de månne sponsrade av köpmännen för att hjälpa till att sätta agendan för julen som enbart klapparnas?
Ärligt, hur många har den inställningen? De som jag känner som säger att det är roligast att ge, de som anstränger sig hårdast för att hitta passande julklappar till allt och alla, är också de som blir surast när de inte får så mycket som de förväntat sig.
Jag tänkte försöka mig på jättejobbet att besvara alla dessa frågor som jag ställde i första stycket, utifrån mitt perspektiv.
Varför firar vi jul?
Svar: Varför bry sig om varför? Debatten om vi firar till åminnelse av Jesus födelse, eller för att de kristna bytte ut en gammal hednisk midvinterfest, eller bara för att vi tycker det är så himla kul med ett släktparty mitt i vintermörkret, överskuggar ju snart det roliga. ...med att ha ett släktparty mitt i vintermörkret. End of case.
Behövs så många och så dyra julklappar?
Svar: Behövs och behövs. Behov som går utöver de mest grundläggande är alltid subjektiva. Vissa behöver många dyra julklappar för att må bra, andra mår bra ändå, eller för all del, mår dåligt i vilket fall som helst. Låt oss bestämma själva.
Borde vi inte ha det enkelt i år?
Svar: Jo, absolut! Minsta möjliga motstånd skall man alltid sträva efter. Hur själva resultatet blir beror självklart på vad som känns enklast: Att ta litet glögg och pepparkakor och mysa framför brasan, eller följa frestelsen att ha en riktigt storslagen fest med underbart frosseri och överflöd på alla sätt, eller vad som helst däremellan.
Skall vi tänka på Jesus eller på släkten, eller kanske på de fattiga, de där med de kokande grytorna, eller hur det nu var?
Svar: Tja, Jesus har väl inte så mycket med julen att göra. En högst spekulativ varelse som knappast föddes på julen om han ens föddes alls har nog påverkat vår midvinterfest mindre än vi vill tro. Det finns många julsånger med förträffliga musikaliska värden, men texter om julefrid, värme i vinterkylan och ljus i vintermörkret känns betydligt mer meningsfulla och stämningsskapande än texter om bebisar och herdar. Och stall och stjärnor associerar åtminstone jag mer till ovan nämnda värme och ljus än till en förmodad höstkväll för tvåtusen år sen. Fast det beror väl på att jag har sett för många Jenny Nyström-kort där hustomten sköter om hästarna i skenet av en lykta som lyser upp snön utanför.
Släkten har inget med julen att göra heller. Men man skall fira jul med släkten är det ändå en god ide att bry sig om dem. Det blir trevligast så.
De fattiga har inte heller något att göra med julen. Men att lätta sitt samvete när man köpt alldeles för mycket julklappar och julmat, med att lägga en slant i frälsningsarmens gryta eller sätta in pengar till radiohjälpen, tror jag bidrar till en bättre julstämning. Har man gjort en aldrig så liten insats för världen så kan man slappna av bättre, och förutsättningarna ökar för att göra julen till den högtid man vill ha, utformad efter egna önskemål, hur de än må se ut.
Vackra minareter bland alptopparna
I dag tänker jag skriva litet kort om min uppfattning om moskéer, med anledning av Schweizarnas ja till ett förbud mot bygge av minareter. Det verkar alltid enklare bland människor som vill verka politiskt korrekta att rikta kritiken något vid sidan av målet, om det handlar om saker som de inte är vana vid och därför är rädda för. Jag undrar hur Schweizarna skall formulera lagtexten. Ordet "minaret" måste ju definieras, och hur skall man göra det utan att nämna något som har med islam och muslimer att göra? Det vore något annat om man förbjöd torn med ett visst utseende eller en viss funktion rent allmänt, men det handlar ju specifikt om torn i anslutning till muslimska bönelokaler, avsedda för muslimska böneutrop.
Jag skrev en gång en uppsats om moskéer i Sverige och de argument som användes för och emot moskébyggen. Det var allt från "Islam är en avskyvärd religion" till "biltrafiken skulle störa i bostadsområdet". Det förstnämnda argumentet tänker jag inte kommentera just nu, kanske en annan dag om jag får lust. Det sistnämnda skall man nog inte tolka in för mycket i, det blir ju protester mot byggen av nya IKEA-varuhus också, så det behöver inte bero på s.k. "islamofobi".
De mest intressanta protesterna handlar om att moskéer inte passar i den svenska kulturbebyggelsen och att islam inte är en svensk religion. När jag skrev min uppsats intervjuade jag ordföranden i islamiska församlingen i Uppsala. Bara själva existensen av en sådan titel är så svenskt något kan bli. Islamiska församlingar är ett klockrent exempel på riktigt helyllesvensk föreningsverksamhet, totalt okänt i de delar av värden där islam dominerar. Vad är det som är så osvenskt?
Visst förgyller små pittoreska kyrkor det Schweiziska bergslandskapet. Det är bara ovana och rädsla som gör att pittoreska moskéer med vackra minareter inte skulle få samma effekt, om man ens skulle observera att det är en halvmåne istället för ett kors på taket.
Jag skrev en gång en uppsats om moskéer i Sverige och de argument som användes för och emot moskébyggen. Det var allt från "Islam är en avskyvärd religion" till "biltrafiken skulle störa i bostadsområdet". Det förstnämnda argumentet tänker jag inte kommentera just nu, kanske en annan dag om jag får lust. Det sistnämnda skall man nog inte tolka in för mycket i, det blir ju protester mot byggen av nya IKEA-varuhus också, så det behöver inte bero på s.k. "islamofobi".
De mest intressanta protesterna handlar om att moskéer inte passar i den svenska kulturbebyggelsen och att islam inte är en svensk religion. När jag skrev min uppsats intervjuade jag ordföranden i islamiska församlingen i Uppsala. Bara själva existensen av en sådan titel är så svenskt något kan bli. Islamiska församlingar är ett klockrent exempel på riktigt helyllesvensk föreningsverksamhet, totalt okänt i de delar av värden där islam dominerar. Vad är det som är så osvenskt?
Visst förgyller små pittoreska kyrkor det Schweiziska bergslandskapet. Det är bara ovana och rädsla som gör att pittoreska moskéer med vackra minareter inte skulle få samma effekt, om man ens skulle observera att det är en halvmåne istället för ett kors på taket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)