Svininfluensavaccinet har alltså haft två följder.
1) Det har gett en massa barn narkolepsi.
2) Det har räddat livet på en massa människor.
Jobbigt och tragiskt med en bra och en dålig följd av ett vaccin, vad skall vi då välja?
Hur är det med andra kända vacciner? Om vi t.ex. tar MPR-vaccinet, så har det också en bra och en dålig följd:
1) Det har räddat livet på många miljoner människor över hela världen.
2) Vissa får feber i några dagar efter vaccineringen.
VAD skall vi välja?
Jag blir upprörd och ledsen över de barn som har fått narkolepsi av svininflensavaccinet. Som de ser ut nu så var det stort misstag att vaccinera dem, eftersom de till skillnad från vuxna sällan dör av svininfluensan. Ibland gör forskarna fel. Då blir det stora tidningsrubriker.
Men oftast gör de rätt, men det uppmärksammas ju inte, så det fattar inte en del människor. Allt som "etablissemanget" säger tolkas som ett sätt att lura människorna, vad nu "etablissemanget" skulle ha för intresse av det. Myten om MPR och autism hänger sig fast som ett envist plåster, trots att det är helt klarlagt att den penningkåta parasiten Andrew Wakefield fuskade med resultaten för sin egen ekonomiska vinnings skull.
De flesta människor fattar att narkolepsirapporten skall tolkas som en rapport om narkolepsi hos barn orsakat av pandremix. Men tyvärr har jag redan sett ospecificerade "vaccin är farligt"-övertolkningar av det. Människor är ologiska, men som tur är många människor medvetna om det och kan ta till sig forskning ändå, trots att deras känslor säger ifrån.
Earth Hour är väl en mysig demonstration
Det är klart att Earth Hour inte räddar klimatet, det är det väl ändå ingen som tror? Nej, den är till för reflektion, för att människor skall tänka på miljön, klimatet och energibesparing litet mer. Och visst är det mysigt att demonstrera, att tillsammans med andra kämpa för en bättre värld, på något diffust sätt. Det var faktiskt demonstrationerna på första maj som jag saknade mest när jag övergav socialismen. Att få åka till stan med mamma och pappa, köpa glass och leka i parken medan de lyssnade på gubbar som pratade. Och som ung Uppsalastudent de där lagom bakfyllepromenaderna efter valborgsfestligheterna.
Likadant är det med Earth Hour. Vad passar bättre en lördagkväll än att samlas med familjen runt några levande ljus? Eller passa på att natta barnen och berätta sagor i mörkret innan långfilmen på TV?
Och visst kan vi kämpa litet utanför Earth Hour också! Vi köper lågenergilampor och byter till bergvärme. WWF uppmuntrar fabriker att satsa på energibesparing och påverkar politiker att satsa på miljön. Det är bra. Men hur seriösa är vi? Utför Earth Hour mellan 7.30 och 8.30 på morgonen en vardag, och se vad som händer när ljusen släcks vid frukostborden och alla tunnelbanor i hela världen står still mitt i rusningstrafiken. Det kommer inte heller att rädda världen, men vi får i alla fall se hur många som menar allvar.
Jag får samma känsla inför energibesparing som inför Earth Hour: Bara det inte inverkar på vårt dagliga liv, så gör vi vad som helst. Bara det inte inverkar på det liv som vi lever här i västvärlden.
Och det vet vi ju att det inte inverkar på hottentotternas liv, de som lever i lerhyddor i Afrika och mal säd för hand. De har ju ändå ingen el och inget rent vatten, inte ens till sina sjukstugor. Vi förändrar oss inte, de förändrar sig inte, då kan vi ju spara jättemycket el med framtidens teknik.
Inget ont om Earth Hour. Den får oss uppenbarligen att reflektera och debattera, vilket är det enda som i slutänden, i vissa fall, kan leda till handling. Den ger sådana som jag ett hum om hur långt ifrån verkligheten vi befinner oss.
Likadant är det med Earth Hour. Vad passar bättre en lördagkväll än att samlas med familjen runt några levande ljus? Eller passa på att natta barnen och berätta sagor i mörkret innan långfilmen på TV?
Och visst kan vi kämpa litet utanför Earth Hour också! Vi köper lågenergilampor och byter till bergvärme. WWF uppmuntrar fabriker att satsa på energibesparing och påverkar politiker att satsa på miljön. Det är bra. Men hur seriösa är vi? Utför Earth Hour mellan 7.30 och 8.30 på morgonen en vardag, och se vad som händer när ljusen släcks vid frukostborden och alla tunnelbanor i hela världen står still mitt i rusningstrafiken. Det kommer inte heller att rädda världen, men vi får i alla fall se hur många som menar allvar.
Jag får samma känsla inför energibesparing som inför Earth Hour: Bara det inte inverkar på vårt dagliga liv, så gör vi vad som helst. Bara det inte inverkar på det liv som vi lever här i västvärlden.
Och det vet vi ju att det inte inverkar på hottentotternas liv, de som lever i lerhyddor i Afrika och mal säd för hand. De har ju ändå ingen el och inget rent vatten, inte ens till sina sjukstugor. Vi förändrar oss inte, de förändrar sig inte, då kan vi ju spara jättemycket el med framtidens teknik.
Inget ont om Earth Hour. Den får oss uppenbarligen att reflektera och debattera, vilket är det enda som i slutänden, i vissa fall, kan leda till handling. Den ger sådana som jag ett hum om hur långt ifrån verkligheten vi befinner oss.
Strålande kärna
 |
| En papperssvala för Japans katastrofdrabbade, insamling på Stora Torget i Uppsala i går |
Det är intressant att se hur den rätt ovanliga, men ändå alltför spridda, fobin för strålning av alla de slag kan göra de drabbade helt blockerade i en sån här situation. Det är klart att de som vägrar äta mikrouppvärmd mat för att den har utsatts för strålning blir skräckslagna när det läcker från ett kärnkraftverk. Fast normalt vet ju folk att den enda strålning som faktiskt har skadat de flesta av oss vid något tillfälle är den som kommer från solen, och den fortsätter vi att frivilligt maximera vår exponering för.
Jag tillhör dem vars spontana, litet naiva, reaktion på olyckan i Fukushima var fascination över att kärnkraftverket över huvud taget står kvar, hur stabila kärnkraftverk det går att bygga. Kärnkraften kanske inte är så farlig ändå?
Sen finns det ju mängder av bloggar som hävdar att det är fler som har ramlat ner från taket när de skall montera solceller än som har dött av kärnkraft räknat per energienhet. Det stämmer förmodligen att det är färre som har dött av kärnkraft än av de flesta andra energikällor hittills, Tjernobyl inräknat. Kärnkraft är en oerhört säker energikälla när den fungerar, och jag tycker att vi har sett några exempel nu på att den är relativt säker även när den inte fungerar.
Men det stora problemet är att den kärnkraft vi använder nu har potential att döda människor i tiotusentals år till. Det har inte sol- och vindkraft. Däremot kan man nog räkna med liknande långtidseffekter för kol och olja. Så frågan kvarstår hur många liv de båda farliga energikällorna har skördat per terrawattimme i en avlägsen framtid, när kärnkraftsavfallet har sönderfallit och oljan återbildats långt nere i jordlagren.
Tills dess kan vi ju fundera på hur stor sannolikheten är för att en jättemeteorit faller ner i havet utanför Östhammar och orsakar en gigantisk tsunami som sköljer bort hela Uppland. Och huruvida våra förberedelser för att hantera en sådan katastrof bör vara mycket mer rigorösa av den anledningen att det står ett kärnkraftverk där. Jo, även jag fattar att det är större risk att Forsmarksverket havererar av någon annan anledning, men även om man bör lägga säkerhetstänkandet på en annan sannolikhetsnivå när det gäller kärnkraft, så måste ju måttet på sannolikhet gälla lika för kärnkraft och andra saker.
Självklart skall vi ha nolltolerans mot kärnkraftsolyckor, fattas bara annat! Men betyder det nödvändigtvis att vi måste avskaffa kärnkraften bara för att risken aldrig kan bli exakt noll annars? Nolltolerans mot bilolyckor betyder ju inte att avskaffa bilar, trots att det är det enda sättet att utplåna risken helt.
Fast det bästa vore om vi kunde ägna tiden åt det allra nyttigaste: Att utveckla förnyelsebara energikällor. Och gärna förfina tekniken och ta oss råd att bränna av kärnkraftsavfallet i såna där bridreaktorer först, så är vi av med det också. För även om kärnkraften förtjänar respekt och eftertanke snarare än rädsla, så är det långt ifrån den mest hållbara energikällan på lång sikt. Hoppas vi kan klara oss utan i framtiden.
Litet cynism en söndagmorgon
Innan jag tittar efter, skall jag passa på att komma med en liten gissning på vad Aftonblandet och Expressen väljer som löpsedel i dag: "Fel låt vann" eller "Dödssiffrorna stiger i Japan". Jag gissar på Japan. Tsunamis och härdsmältor borde var för sig beröra mer än den folkhemstrygga melodifestivalen som tuffar på i sina gamla spår varje år, och här har vi en katastrof där båda ödesbegreppen ingår samtidigt!
Å andra sidan kan melodifestivalens slutresultat vara överraskande nog. Som i år, när den första låten, som jag inte minns namnet på och som var så menlös så den inte ens var dålig, kom tvåa. Riktiga kalkonlåtar gillar jag bättre. Sådana bidrar med färg och liv och karaktär till melodifestivalen.
Uppdatering på kvällen: Två löpsedlar med melodifestivalen.
Känsla: Besvikelse på mänskligheten, som köper trygg och småtråkig verklighetsflykt hellre än rafflande otäcka nyheter om verkligheten.
Å andra sidan kan melodifestivalens slutresultat vara överraskande nog. Som i år, när den första låten, som jag inte minns namnet på och som var så menlös så den inte ens var dålig, kom tvåa. Riktiga kalkonlåtar gillar jag bättre. Sådana bidrar med färg och liv och karaktär till melodifestivalen.
Uppdatering på kvällen: Två löpsedlar med melodifestivalen.
Känsla: Besvikelse på mänskligheten, som köper trygg och småtråkig verklighetsflykt hellre än rafflande otäcka nyheter om verkligheten.
Hoppande och förtrollade båtar
Kan man veta riktigt säkert att ett påstående som förefaller vara orimligt är falskt? Jag tycker att man i första hand skall utgå ifrån att det folk säger är sant. Men jag är medveten om att minnet kan svika vem som helst, eller att en del människor faktiskt skarvar litet på sanningen utan att tycka att de ljuger. Och då har jag inte ens räknat med de uppsåtliga lögnarna. Om påståendet är helt uppåt väggarna enligt ens egna kunskaper och erfarenheter, vad behövs egentligen för att misstro människor?
Min son visade mig en båt igår. En båt som hette Linnéa, som han och min make hade sett samma dag. Han hävdade bestämt att den hade legat på en bestämd plats i Fyrisån nedanför Islandsfallet, men när jag såg den stod den en bit bort på motsatta sidan, vid pumphuset, och därför frågade jag sonen om han verkligen mindes rätt.
Han var övertygad. Trots att jag visade honom att isen låg tjock på ån, även på den platsen där han hävdade att båten hade stått, stod han fast vid sin åsikt. Jag frågade hur han trodde att båten kunde ha flyttat sig, och hur isen hade kunnat frysa till igen så snabbt i det milda vädret. Kan båtar hoppa? Kan de gå på isen? Under vattnet? Eller finns det rentav förtrollade båtar? För att få med min alltmer hysteriska son hem så lovade jag att vi skulle ta reda på hur båten kunde ha flyttat sig, för om han hade rätt ville jag veta hur det kunde ha gått till.
Väl hemma frågade jag maken var båten hade stått, och han var av en annan åsikt än sonen. Enligt honom hade båten stått vid pumphuset redan när han och sonen såg den. Jag ville ändå lämna möjligheten öppen för att sonen hade rätt och gick med honom för att googla på konstiga företeelser när det gällde båtar. Då protesterade maken. Hur kunde jag vara så dum att jag inte bara misstrodde sonen? Sånt man inte kan tro på kan man inte tro på.
Eller hur var det nu? Skall man inte ha ett öppet sinne? Om någon, bara för att ta ett exempel, hävdar bestämt att Gud finns och gör under, skall jag bara avfärda det för att det inte stämmer med all vett och sans? Eller skall jag försöka ta reda på den rimligaste förklaringen till deras gudsupplevelser innan jag misstror de religiösa?
Om jag frågar de religiösa verkar de flesta föga intresserade av att gå in särskilt djupt på förklaringarna, eftersom de anser att det är mer öppensinnat att acceptera att allt inte går att förklara. Men är det verkligen så? Har de inte snarare låst sig fast vid föreställningen, och stängt sitt sinne med att det är oförklarligt, punkt, nu diskuterar vi inte mer?
Googlingen gick över förväntan! Hoppande båtar fick vi träff på direkt. Snabba motorbåtar kan, om de är instabila, hoppa om de åker i full fart på öppet vatten. Det lämnar möjligheten öppen att om Linnéa är en snabb motorbåt och Fyrisån var öppen timmarna innan jag såg den, så kan den ha hoppat. Men den kan lika väl ha åkt långsamt till sitt nya ställe. Hoppande båtar förändar inte det ursprungliga problemet: Att ån var frusen. Sonen höll med om att den förklaringen verkade orimlig, så där var vi överens, och kunde avfärda den.
Båtar som åker på isen hittade vi också: Svävare! Min son blev så fascinerad att han genast lade planerna på att bli astronaut på hyllan: Han skulle bli svävarkapten när han blev stor, då skulle han köra svävare som går på isen. Men han höll med om att Linnéa inte verkade vara någon svävare, så det var ingen bra förklaring att den kunde ha gått på isen.
Sonens karriärplaner ändrades igen när vi såg ubåtarna. Ubåtskapten verkade ännu roligare än svävarkapten. Men Linnéa var nog ingen ubåt heller, så där rök den möjliga förklaringen också.
När vi så sökte på förtrollade båtar fick vi inga bra träffar. Det går ju visserligen inte att bevisa att något inte finns, så det går teoretiskt sett aldrig att bli exakt 100% säker på att förtrollade båtar inte finns, men om jag skall avgöra vad som är rimligast med hjälp av de kunskaper jag har, så drar jag slutsatsen att sonen minns fel.
Det tycker jag är att ha ett öppet sinne.
Min son visade mig en båt igår. En båt som hette Linnéa, som han och min make hade sett samma dag. Han hävdade bestämt att den hade legat på en bestämd plats i Fyrisån nedanför Islandsfallet, men när jag såg den stod den en bit bort på motsatta sidan, vid pumphuset, och därför frågade jag sonen om han verkligen mindes rätt.
 |
| Kan Linnéa ha gått här? |
Väl hemma frågade jag maken var båten hade stått, och han var av en annan åsikt än sonen. Enligt honom hade båten stått vid pumphuset redan när han och sonen såg den. Jag ville ändå lämna möjligheten öppen för att sonen hade rätt och gick med honom för att googla på konstiga företeelser när det gällde båtar. Då protesterade maken. Hur kunde jag vara så dum att jag inte bara misstrodde sonen? Sånt man inte kan tro på kan man inte tro på.
Eller hur var det nu? Skall man inte ha ett öppet sinne? Om någon, bara för att ta ett exempel, hävdar bestämt att Gud finns och gör under, skall jag bara avfärda det för att det inte stämmer med all vett och sans? Eller skall jag försöka ta reda på den rimligaste förklaringen till deras gudsupplevelser innan jag misstror de religiösa?
Om jag frågar de religiösa verkar de flesta föga intresserade av att gå in särskilt djupt på förklaringarna, eftersom de anser att det är mer öppensinnat att acceptera att allt inte går att förklara. Men är det verkligen så? Har de inte snarare låst sig fast vid föreställningen, och stängt sitt sinne med att det är oförklarligt, punkt, nu diskuterar vi inte mer?
Googlingen gick över förväntan! Hoppande båtar fick vi träff på direkt. Snabba motorbåtar kan, om de är instabila, hoppa om de åker i full fart på öppet vatten. Det lämnar möjligheten öppen att om Linnéa är en snabb motorbåt och Fyrisån var öppen timmarna innan jag såg den, så kan den ha hoppat. Men den kan lika väl ha åkt långsamt till sitt nya ställe. Hoppande båtar förändar inte det ursprungliga problemet: Att ån var frusen. Sonen höll med om att den förklaringen verkade orimlig, så där var vi överens, och kunde avfärda den.
Båtar som åker på isen hittade vi också: Svävare! Min son blev så fascinerad att han genast lade planerna på att bli astronaut på hyllan: Han skulle bli svävarkapten när han blev stor, då skulle han köra svävare som går på isen. Men han höll med om att Linnéa inte verkade vara någon svävare, så det var ingen bra förklaring att den kunde ha gått på isen.
Sonens karriärplaner ändrades igen när vi såg ubåtarna. Ubåtskapten verkade ännu roligare än svävarkapten. Men Linnéa var nog ingen ubåt heller, så där rök den möjliga förklaringen också.
När vi så sökte på förtrollade båtar fick vi inga bra träffar. Det går ju visserligen inte att bevisa att något inte finns, så det går teoretiskt sett aldrig att bli exakt 100% säker på att förtrollade båtar inte finns, men om jag skall avgöra vad som är rimligast med hjälp av de kunskaper jag har, så drar jag slutsatsen att sonen minns fel.
Det tycker jag är att ha ett öppet sinne.
Invandrare
I dag när jag åkte buss mellan Gävle och Sundsvall hade vi sällskap av en stor grupp människor. De var alla mörkare än genomsnittssvensken och talade ett för mig obegripligt språk, och de hade mängder av packning i enorma resväskor, plastsäckar och blåa jättekassar från IKEA. De Steg av i Iggesund, och möttes upp av bilar från migrationsverket.
Jag tror att fler än jag tänkte ungefär samma tankar: Varifrån kom de, vart skulle de, vilka människoöden finns gömda bland dem?
Jag vet att jag romantiserar nu, det är nog inte så rosenskimrande att bryta upp från sitt hemland och flytta till ett okänt ställe, men ordet "invandrare" låter vackert i mina öron. Ett folk på vandring, mot nya mål.
Jag undrar hur det kommer att bli för dessa människor. Jag vill så gärna att de skall trivas i Sverige, trots höstrusket och det annalkande vintermörkret. Jag hoppas också att de inom en snar framtid, efter egen vilja och behag, kan få välja fritt om de vill stanna i sitt nya hemland eller återvända dit de kom ifrån med goda minnen av sin tid i Sverige.
Deras resa till Iggesund kan bli början på en ny era i deras släkthistoria. Barnbarnen till dem som stannar kommer bli några av de många svenskar med ett förflutet i ett annat land, som de kanske har hört berättelser om och återvänder till som turister av nyfikenhet på sin historia. Ett land som de försöker bevara de traditioner de kommer ihåg ifrån, samtidigt som de berikar och förändrar vårt eget dynamiska samhälle med influenser från deras hemland.
Jag undrar vilka berättelser de kommer att förmedla om denna resa om några generationer, de människor som steg av bussen i Iggesund en kylig höstmorgon 2010.
Jag tror att fler än jag tänkte ungefär samma tankar: Varifrån kom de, vart skulle de, vilka människoöden finns gömda bland dem?
Jag vet att jag romantiserar nu, det är nog inte så rosenskimrande att bryta upp från sitt hemland och flytta till ett okänt ställe, men ordet "invandrare" låter vackert i mina öron. Ett folk på vandring, mot nya mål.
Jag undrar hur det kommer att bli för dessa människor. Jag vill så gärna att de skall trivas i Sverige, trots höstrusket och det annalkande vintermörkret. Jag hoppas också att de inom en snar framtid, efter egen vilja och behag, kan få välja fritt om de vill stanna i sitt nya hemland eller återvända dit de kom ifrån med goda minnen av sin tid i Sverige.
Deras resa till Iggesund kan bli början på en ny era i deras släkthistoria. Barnbarnen till dem som stannar kommer bli några av de många svenskar med ett förflutet i ett annat land, som de kanske har hört berättelser om och återvänder till som turister av nyfikenhet på sin historia. Ett land som de försöker bevara de traditioner de kommer ihåg ifrån, samtidigt som de berikar och förändrar vårt eget dynamiska samhälle med influenser från deras hemland.
Jag undrar vilka berättelser de kommer att förmedla om denna resa om några generationer, de människor som steg av bussen i Iggesund en kylig höstmorgon 2010.
Dagens nyheter från gårdagen
Vi behöver mer vetenskap i kyrkorna
Jag beundrar människor som orkar fortsätta argumentera om det här. Därför tänkte jag sälla mig till dem så jag också blir beundransvärd. Egentligen borde vi väl bara ignorera det, men jag är ändå litet fascinerad av vad som driver människor till att debattera om saker som de är så pinsamt okunniga om.
Vetenskapen och Bibeln står inte på kollisionskurs med varandra. De spelar inte i samma division. Hur många gånger skall man behöva upprepa att "teori" är den högsta status något kan få inom vetenskapen, och att skapelseberättelsen definitivt inte är någon sådan teori?
De tre sista styckena är en synnerligen intressant uppradning av felaktigheter. Intressant för att jag knappt trodde det var möjligt att rada upp så många felaktigheter på så litet text.
I litet rättad form då:
Jag har inget emot att kyrkan berättar om sin syn på hur deras gud visar sig i naturen på sina gudstjänser, men att påstå att Gud måste ligga bakom Big Bang och de fysikaliska konstanterna när det blir problem med att förklara hur de uppkom är bara att flytta problemet ett steg; Hur uppkom Gud?
Ingen forskning inom kvantmekaniken och obestämbarhetsprincipen visar att vi har en fri vilja. Geologin visar inga spår som bevisligen kommer från syndafloden. Paleontologin med sina fossillager ger väldigt tunga bevis för evolutionen. Inom biologin kan man visa på att de evolutionistiska processerna slumpmässig variation och naturligt urval gott och väl räcker för att förklara alla de livets funktioner vi finner inom biosfären.
Genetiken visar att mycket av variationen hos djur och växter är förprogrammerad i DNA, vilket faktiskt är ett konkret bevis för att de uppkommit genom evolutionära processer. Mutationer sker nämligen slumpmässigt, och ligger kvar oanvänt i DNA:t tills den dagen det ger evolutionära fördelar och börjar uttryckas. Paleoantropologin och evolutionsbiologin har mängder av mellanformer som visar att det har funnits många steg i människans och apans utveckling från våra gemensamma förfäder, som alltså varken var människor eller apor.
Inom den kemin jag känner till efter 15 års studier och arbete inom området gör man inga sannolikhetsbedömningar av självständigheten i bildandet av den enklaste reproducerbara cellen. Lingvistiken säger inget om Babels torn. Hur finurlig cellens sätt att behandla information är beror på hur man definierar "finurlig".
En principiell skillnad mellan den mänskliga hjärnan och en dator är inget Gudsbevis. En principiell skillnad är att hjärnan har utvecklats planlöst genom miljarder år av evolution och datorn är utvecklad av mänskliga ingenjörer med en medveten plan. Det borde snarare motsäga att Gud har skapat hjärnan. De olika vetenskapsdisciplinerna bevisar naturligtvis inte Gud, och man får vrida informationen rätt rejält för att få de resultat man kan förvänta sig utifrån Bibelns historiebeskrivning.
Strategin hos kristendomsbekämpande ateister och humanister brukar inte alls vara att måla upp en motsatsställning mellan Bibeln och vetenskapen, eftersom de inte är jämförbara.
Men här är en mening som faktiskt är väldigt rätt: Ateister och humanister har definitivt inte monopol på vetenskapen, eftersom den är och skall vara till för alla.
Däremot har Anders Gärdeborn förnekat litet för mycket av de empiriska fakta som finns, och ändrat och övertolkat litet för mycket av teorierna för att kunna utnyttja det till att bevisa Gud på det sätt han vill.
Jag beundrar människor som orkar fortsätta argumentera om det här. Därför tänkte jag sälla mig till dem så jag också blir beundransvärd. Egentligen borde vi väl bara ignorera det, men jag är ändå litet fascinerad av vad som driver människor till att debattera om saker som de är så pinsamt okunniga om.
Vetenskapen och Bibeln står inte på kollisionskurs med varandra. De spelar inte i samma division. Hur många gånger skall man behöva upprepa att "teori" är den högsta status något kan få inom vetenskapen, och att skapelseberättelsen definitivt inte är någon sådan teori?
De tre sista styckena är en synnerligen intressant uppradning av felaktigheter. Intressant för att jag knappt trodde det var möjligt att rada upp så många felaktigheter på så litet text.
I litet rättad form då:
Jag har inget emot att kyrkan berättar om sin syn på hur deras gud visar sig i naturen på sina gudstjänser, men att påstå att Gud måste ligga bakom Big Bang och de fysikaliska konstanterna när det blir problem med att förklara hur de uppkom är bara att flytta problemet ett steg; Hur uppkom Gud?
Ingen forskning inom kvantmekaniken och obestämbarhetsprincipen visar att vi har en fri vilja. Geologin visar inga spår som bevisligen kommer från syndafloden. Paleontologin med sina fossillager ger väldigt tunga bevis för evolutionen. Inom biologin kan man visa på att de evolutionistiska processerna slumpmässig variation och naturligt urval gott och väl räcker för att förklara alla de livets funktioner vi finner inom biosfären.
Genetiken visar att mycket av variationen hos djur och växter är förprogrammerad i DNA, vilket faktiskt är ett konkret bevis för att de uppkommit genom evolutionära processer. Mutationer sker nämligen slumpmässigt, och ligger kvar oanvänt i DNA:t tills den dagen det ger evolutionära fördelar och börjar uttryckas. Paleoantropologin och evolutionsbiologin har mängder av mellanformer som visar att det har funnits många steg i människans och apans utveckling från våra gemensamma förfäder, som alltså varken var människor eller apor.
Inom den kemin jag känner till efter 15 års studier och arbete inom området gör man inga sannolikhetsbedömningar av självständigheten i bildandet av den enklaste reproducerbara cellen. Lingvistiken säger inget om Babels torn. Hur finurlig cellens sätt att behandla information är beror på hur man definierar "finurlig".
En principiell skillnad mellan den mänskliga hjärnan och en dator är inget Gudsbevis. En principiell skillnad är att hjärnan har utvecklats planlöst genom miljarder år av evolution och datorn är utvecklad av mänskliga ingenjörer med en medveten plan. Det borde snarare motsäga att Gud har skapat hjärnan. De olika vetenskapsdisciplinerna bevisar naturligtvis inte Gud, och man får vrida informationen rätt rejält för att få de resultat man kan förvänta sig utifrån Bibelns historiebeskrivning.
Strategin hos kristendomsbekämpande ateister och humanister brukar inte alls vara att måla upp en motsatsställning mellan Bibeln och vetenskapen, eftersom de inte är jämförbara.
Men här är en mening som faktiskt är väldigt rätt: Ateister och humanister har definitivt inte monopol på vetenskapen, eftersom den är och skall vara till för alla.
Däremot har Anders Gärdeborn förnekat litet för mycket av de empiriska fakta som finns, och ändrat och övertolkat litet för mycket av teorierna för att kunna utnyttja det till att bevisa Gud på det sätt han vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)