I debatt i TV häromdagen diskuterade bl.a. Lars Wilks om rätten att bränna koranen. Han hävdade att det är en del av yttrandefriheten, och att det var rätt av Terry Jones att använda sig av denna manifestation. Rent juridiskt sett kan man ju inte invända: Det är inte olagligt att bränna böcker och det är tack och lov inte olagligt att kritisera en religion. Men handlingen ger ändå en lukt av bränt människokött ifrån sig. Yttrandefrihet är inte bara en rätt, utan även ett ansvar.
Bokbål är bland de starkaste symboliska handlingarna som existerar. Visst kan det användas, för mycket hårda, tydliga manifestationer i exceptionella fall. Att bränna böcker mot en religion i största allmänhet däremot, det gör man inte om man respekterar normala demokratiska idéer som den om alla människors lika värde.
Lyckligtvis verkar Lars Wilks vara ganska ensam om sina extrema åsikter. Och de är väl begripliga efter alla påhopp han har fått efter rondellhundsdebatten också. Världens alla ledare har fördömt bokbålet, och det är bra. Det är självklart att det är ännu värre att döda andra människor som hämnd för bokbålet, men två fel gör inte ett rätt.
Obesitas
Nu vill jag skriva om bantningsindustrin. Både om dem som vill tjäna pengar på osunda kroppsideal och dem som vill tjäna pengar på osunda bantningsmetoder för dem som verkligen behöver gå ner i vikt. Dessutom vill jag skriva om skillnaden mellan dem.
Förut var det oftast de osunda kroppsidealen som diskuterades. Veckorevyns artiklar om att lära sig trivas med sin kropp följs av bantningstips för dem som vill gå ner några få kilon. "Mulliga modeller" i övre spannet för normalvikt visar glatt upp hur de "kan se snygga ut" med hjälp av korsetter. Alla mår illa av sånt. Dessutom mår alla illa av alla metoder som utlovas som mirakelmetoder, och pulverproducenter som tjänar grova pengar på bantningsmedel som bara ger tillfällig viktnedgång.
Nu har det kommit till nya saker att debattera: Kraftigt överviktiga som går ner i vikt som TV-underhållning, och gastric bypass-operationer.
Osunda kroppsideal handlar framför allt om skammen som läggs på överviktiga, att det betyder misslyckande och brist på självkontroll. Det handlar om att många människor tror att de blir lyckliga bara de blir smalare. Att vara smal är ett bevis för att man är lyckad, en självförtroendekick.
Men i regel tror jag att det är tvärtom: Är man överviktig och olycklig är man oftare överviktig för att man är olycklig än olycklig för att man är överviktig. Det här visades i kalla fakta i förra veckan, om personer som hade gjort gastric bypass-operation. Programmet var litet väl negativt om gastric bypass. Jag tror inte att det är operationerna i sig som det är fel på, utan att det ses som en lösning för alla. Men en människa som är överviktig för att han eller hon är olycklig och tröstäter skall inte bypass-opereras, utan behandlas mot sina psykiska problem, för de kommer inte att försvinna med gastric bypass-operationen.
Sunda kroppsideal är när man inser att det inte är ett tecken på misslyckande och dålig karaktär att vara överviktig, utan en sjukdom som alla andra. Det är farligt att väga för mycket, och är övervikten det enda problemet, då kan naturligtvis en operation hjälpa. Men det finns nog även andra metoder som kan hjälpa. Om skammen runt fetma kunde försvinna skulle det vara lättare att söka hjälp i tid. Det kanske bara behövs några få KBT-pass eller liknande, innan det går alldeles överstyr.
Men istället så göms det undan. Ingen vågar säga något. Det anses vara en förolämpning att tala om för någon att den väger för mycket. Varför är det så? Det är ju inte någon förolämpning att tala om för någon att den har fått diabetes eller någon annan medicinsk åkomma. T.o.m. många psykiska sjukdomar börjar leta sig upp från skamträsket. Är det inte dags att uppgradera övervikt till en sjukdom man kan tala öppet om och som det går att behandla?
Och så har vi TV-underhållningen. Där vacklar jag nu. Vill man så kan man tolka det som oetisk underhållningsindustri som utnyttjar människor för att tjäna pengar, men jag tror att det faktiskt avdramatiserar människors inställning till fetma.
Du är vad du äter fick kritik när det gick för några år sedan, men med helt felaktiga argument. Det framställdes som om de inte ville lämna de överviktiga i fred, att det var någon sorts pekpinne mot överviktiga om att de skulle försaka livets goda.
Men jag uppfattade det precis tvärtom. Programledarna försökte verkligen visa att god mat kan vara nyttig, och att roliga aktiviteter kan ge motion. De hade inga pekpinnar alls, utan inställningen var att det spelar ingen roll hur du rör på dig, rör dig på ett sätt som du uppskattar, ät mat du gillar, njut av livet.
Samma avslappnade stämning har väl inte Biggest Loser, metoden att gå ner i vikt snabbt genom att överträna är inte sund. Men det kanske kan visa människor att det inte är skamligt att vara överviktig. Här har vi TV-stjärnor med grav övervikt, och de tävlar i att blir av med den i ett nöjesprogram på bästa sändningstid. De visas upp helt ogenerat, och programmet visar att de inte är låsta i en för tjock kropp. De är samma personer även när 50 kg har bantats bort, fast mycket sundare och med mycket mindre risk för sjukdomar.
Förut var det oftast de osunda kroppsidealen som diskuterades. Veckorevyns artiklar om att lära sig trivas med sin kropp följs av bantningstips för dem som vill gå ner några få kilon. "Mulliga modeller" i övre spannet för normalvikt visar glatt upp hur de "kan se snygga ut" med hjälp av korsetter. Alla mår illa av sånt. Dessutom mår alla illa av alla metoder som utlovas som mirakelmetoder, och pulverproducenter som tjänar grova pengar på bantningsmedel som bara ger tillfällig viktnedgång.
Nu har det kommit till nya saker att debattera: Kraftigt överviktiga som går ner i vikt som TV-underhållning, och gastric bypass-operationer.
Osunda kroppsideal handlar framför allt om skammen som läggs på överviktiga, att det betyder misslyckande och brist på självkontroll. Det handlar om att många människor tror att de blir lyckliga bara de blir smalare. Att vara smal är ett bevis för att man är lyckad, en självförtroendekick.
Men i regel tror jag att det är tvärtom: Är man överviktig och olycklig är man oftare överviktig för att man är olycklig än olycklig för att man är överviktig. Det här visades i kalla fakta i förra veckan, om personer som hade gjort gastric bypass-operation. Programmet var litet väl negativt om gastric bypass. Jag tror inte att det är operationerna i sig som det är fel på, utan att det ses som en lösning för alla. Men en människa som är överviktig för att han eller hon är olycklig och tröstäter skall inte bypass-opereras, utan behandlas mot sina psykiska problem, för de kommer inte att försvinna med gastric bypass-operationen.
Sunda kroppsideal är när man inser att det inte är ett tecken på misslyckande och dålig karaktär att vara överviktig, utan en sjukdom som alla andra. Det är farligt att väga för mycket, och är övervikten det enda problemet, då kan naturligtvis en operation hjälpa. Men det finns nog även andra metoder som kan hjälpa. Om skammen runt fetma kunde försvinna skulle det vara lättare att söka hjälp i tid. Det kanske bara behövs några få KBT-pass eller liknande, innan det går alldeles överstyr.
Men istället så göms det undan. Ingen vågar säga något. Det anses vara en förolämpning att tala om för någon att den väger för mycket. Varför är det så? Det är ju inte någon förolämpning att tala om för någon att den har fått diabetes eller någon annan medicinsk åkomma. T.o.m. många psykiska sjukdomar börjar leta sig upp från skamträsket. Är det inte dags att uppgradera övervikt till en sjukdom man kan tala öppet om och som det går att behandla?
Och så har vi TV-underhållningen. Där vacklar jag nu. Vill man så kan man tolka det som oetisk underhållningsindustri som utnyttjar människor för att tjäna pengar, men jag tror att det faktiskt avdramatiserar människors inställning till fetma.
Du är vad du äter fick kritik när det gick för några år sedan, men med helt felaktiga argument. Det framställdes som om de inte ville lämna de överviktiga i fred, att det var någon sorts pekpinne mot överviktiga om att de skulle försaka livets goda.
Men jag uppfattade det precis tvärtom. Programledarna försökte verkligen visa att god mat kan vara nyttig, och att roliga aktiviteter kan ge motion. De hade inga pekpinnar alls, utan inställningen var att det spelar ingen roll hur du rör på dig, rör dig på ett sätt som du uppskattar, ät mat du gillar, njut av livet.
Samma avslappnade stämning har väl inte Biggest Loser, metoden att gå ner i vikt snabbt genom att överträna är inte sund. Men det kanske kan visa människor att det inte är skamligt att vara överviktig. Här har vi TV-stjärnor med grav övervikt, och de tävlar i att blir av med den i ett nöjesprogram på bästa sändningstid. De visas upp helt ogenerat, och programmet visar att de inte är låsta i en för tjock kropp. De är samma personer även när 50 kg har bantats bort, fast mycket sundare och med mycket mindre risk för sjukdomar.
Jaha, nu kommer epidemierna härja.
Svininfluensavaccinet har alltså haft två följder.
1) Det har gett en massa barn narkolepsi.
2) Det har räddat livet på en massa människor.
Jobbigt och tragiskt med en bra och en dålig följd av ett vaccin, vad skall vi då välja?
Hur är det med andra kända vacciner? Om vi t.ex. tar MPR-vaccinet, så har det också en bra och en dålig följd:
1) Det har räddat livet på många miljoner människor över hela världen.
2) Vissa får feber i några dagar efter vaccineringen.
VAD skall vi välja?
Jag blir upprörd och ledsen över de barn som har fått narkolepsi av svininflensavaccinet. Som de ser ut nu så var det stort misstag att vaccinera dem, eftersom de till skillnad från vuxna sällan dör av svininfluensan. Ibland gör forskarna fel. Då blir det stora tidningsrubriker.
Men oftast gör de rätt, men det uppmärksammas ju inte, så det fattar inte en del människor. Allt som "etablissemanget" säger tolkas som ett sätt att lura människorna, vad nu "etablissemanget" skulle ha för intresse av det. Myten om MPR och autism hänger sig fast som ett envist plåster, trots att det är helt klarlagt att den penningkåta parasiten Andrew Wakefield fuskade med resultaten för sin egen ekonomiska vinnings skull.
De flesta människor fattar att narkolepsirapporten skall tolkas som en rapport om narkolepsi hos barn orsakat av pandremix. Men tyvärr har jag redan sett ospecificerade "vaccin är farligt"-övertolkningar av det. Människor är ologiska, men som tur är många människor medvetna om det och kan ta till sig forskning ändå, trots att deras känslor säger ifrån.
1) Det har gett en massa barn narkolepsi.
2) Det har räddat livet på en massa människor.
Jobbigt och tragiskt med en bra och en dålig följd av ett vaccin, vad skall vi då välja?
Hur är det med andra kända vacciner? Om vi t.ex. tar MPR-vaccinet, så har det också en bra och en dålig följd:
1) Det har räddat livet på många miljoner människor över hela världen.
2) Vissa får feber i några dagar efter vaccineringen.
VAD skall vi välja?
Jag blir upprörd och ledsen över de barn som har fått narkolepsi av svininflensavaccinet. Som de ser ut nu så var det stort misstag att vaccinera dem, eftersom de till skillnad från vuxna sällan dör av svininfluensan. Ibland gör forskarna fel. Då blir det stora tidningsrubriker.
Men oftast gör de rätt, men det uppmärksammas ju inte, så det fattar inte en del människor. Allt som "etablissemanget" säger tolkas som ett sätt att lura människorna, vad nu "etablissemanget" skulle ha för intresse av det. Myten om MPR och autism hänger sig fast som ett envist plåster, trots att det är helt klarlagt att den penningkåta parasiten Andrew Wakefield fuskade med resultaten för sin egen ekonomiska vinnings skull.
De flesta människor fattar att narkolepsirapporten skall tolkas som en rapport om narkolepsi hos barn orsakat av pandremix. Men tyvärr har jag redan sett ospecificerade "vaccin är farligt"-övertolkningar av det. Människor är ologiska, men som tur är många människor medvetna om det och kan ta till sig forskning ändå, trots att deras känslor säger ifrån.
Earth Hour är väl en mysig demonstration
Det är klart att Earth Hour inte räddar klimatet, det är det väl ändå ingen som tror? Nej, den är till för reflektion, för att människor skall tänka på miljön, klimatet och energibesparing litet mer. Och visst är det mysigt att demonstrera, att tillsammans med andra kämpa för en bättre värld, på något diffust sätt. Det var faktiskt demonstrationerna på första maj som jag saknade mest när jag övergav socialismen. Att få åka till stan med mamma och pappa, köpa glass och leka i parken medan de lyssnade på gubbar som pratade. Och som ung Uppsalastudent de där lagom bakfyllepromenaderna efter valborgsfestligheterna.
Likadant är det med Earth Hour. Vad passar bättre en lördagkväll än att samlas med familjen runt några levande ljus? Eller passa på att natta barnen och berätta sagor i mörkret innan långfilmen på TV?
Och visst kan vi kämpa litet utanför Earth Hour också! Vi köper lågenergilampor och byter till bergvärme. WWF uppmuntrar fabriker att satsa på energibesparing och påverkar politiker att satsa på miljön. Det är bra. Men hur seriösa är vi? Utför Earth Hour mellan 7.30 och 8.30 på morgonen en vardag, och se vad som händer när ljusen släcks vid frukostborden och alla tunnelbanor i hela världen står still mitt i rusningstrafiken. Det kommer inte heller att rädda världen, men vi får i alla fall se hur många som menar allvar.
Jag får samma känsla inför energibesparing som inför Earth Hour: Bara det inte inverkar på vårt dagliga liv, så gör vi vad som helst. Bara det inte inverkar på det liv som vi lever här i västvärlden.
Och det vet vi ju att det inte inverkar på hottentotternas liv, de som lever i lerhyddor i Afrika och mal säd för hand. De har ju ändå ingen el och inget rent vatten, inte ens till sina sjukstugor. Vi förändrar oss inte, de förändrar sig inte, då kan vi ju spara jättemycket el med framtidens teknik.
Inget ont om Earth Hour. Den får oss uppenbarligen att reflektera och debattera, vilket är det enda som i slutänden, i vissa fall, kan leda till handling. Den ger sådana som jag ett hum om hur långt ifrån verkligheten vi befinner oss.
Likadant är det med Earth Hour. Vad passar bättre en lördagkväll än att samlas med familjen runt några levande ljus? Eller passa på att natta barnen och berätta sagor i mörkret innan långfilmen på TV?
Och visst kan vi kämpa litet utanför Earth Hour också! Vi köper lågenergilampor och byter till bergvärme. WWF uppmuntrar fabriker att satsa på energibesparing och påverkar politiker att satsa på miljön. Det är bra. Men hur seriösa är vi? Utför Earth Hour mellan 7.30 och 8.30 på morgonen en vardag, och se vad som händer när ljusen släcks vid frukostborden och alla tunnelbanor i hela världen står still mitt i rusningstrafiken. Det kommer inte heller att rädda världen, men vi får i alla fall se hur många som menar allvar.
Jag får samma känsla inför energibesparing som inför Earth Hour: Bara det inte inverkar på vårt dagliga liv, så gör vi vad som helst. Bara det inte inverkar på det liv som vi lever här i västvärlden.
Och det vet vi ju att det inte inverkar på hottentotternas liv, de som lever i lerhyddor i Afrika och mal säd för hand. De har ju ändå ingen el och inget rent vatten, inte ens till sina sjukstugor. Vi förändrar oss inte, de förändrar sig inte, då kan vi ju spara jättemycket el med framtidens teknik.
Inget ont om Earth Hour. Den får oss uppenbarligen att reflektera och debattera, vilket är det enda som i slutänden, i vissa fall, kan leda till handling. Den ger sådana som jag ett hum om hur långt ifrån verkligheten vi befinner oss.
Strålande kärna
 |
| En papperssvala för Japans katastrofdrabbade, insamling på Stora Torget i Uppsala i går |
Det är intressant att se hur den rätt ovanliga, men ändå alltför spridda, fobin för strålning av alla de slag kan göra de drabbade helt blockerade i en sån här situation. Det är klart att de som vägrar äta mikrouppvärmd mat för att den har utsatts för strålning blir skräckslagna när det läcker från ett kärnkraftverk. Fast normalt vet ju folk att den enda strålning som faktiskt har skadat de flesta av oss vid något tillfälle är den som kommer från solen, och den fortsätter vi att frivilligt maximera vår exponering för.
Jag tillhör dem vars spontana, litet naiva, reaktion på olyckan i Fukushima var fascination över att kärnkraftverket över huvud taget står kvar, hur stabila kärnkraftverk det går att bygga. Kärnkraften kanske inte är så farlig ändå?
Sen finns det ju mängder av bloggar som hävdar att det är fler som har ramlat ner från taket när de skall montera solceller än som har dött av kärnkraft räknat per energienhet. Det stämmer förmodligen att det är färre som har dött av kärnkraft än av de flesta andra energikällor hittills, Tjernobyl inräknat. Kärnkraft är en oerhört säker energikälla när den fungerar, och jag tycker att vi har sett några exempel nu på att den är relativt säker även när den inte fungerar.
Men det stora problemet är att den kärnkraft vi använder nu har potential att döda människor i tiotusentals år till. Det har inte sol- och vindkraft. Däremot kan man nog räkna med liknande långtidseffekter för kol och olja. Så frågan kvarstår hur många liv de båda farliga energikällorna har skördat per terrawattimme i en avlägsen framtid, när kärnkraftsavfallet har sönderfallit och oljan återbildats långt nere i jordlagren.
Tills dess kan vi ju fundera på hur stor sannolikheten är för att en jättemeteorit faller ner i havet utanför Östhammar och orsakar en gigantisk tsunami som sköljer bort hela Uppland. Och huruvida våra förberedelser för att hantera en sådan katastrof bör vara mycket mer rigorösa av den anledningen att det står ett kärnkraftverk där. Jo, även jag fattar att det är större risk att Forsmarksverket havererar av någon annan anledning, men även om man bör lägga säkerhetstänkandet på en annan sannolikhetsnivå när det gäller kärnkraft, så måste ju måttet på sannolikhet gälla lika för kärnkraft och andra saker.
Självklart skall vi ha nolltolerans mot kärnkraftsolyckor, fattas bara annat! Men betyder det nödvändigtvis att vi måste avskaffa kärnkraften bara för att risken aldrig kan bli exakt noll annars? Nolltolerans mot bilolyckor betyder ju inte att avskaffa bilar, trots att det är det enda sättet att utplåna risken helt.
Fast det bästa vore om vi kunde ägna tiden åt det allra nyttigaste: Att utveckla förnyelsebara energikällor. Och gärna förfina tekniken och ta oss råd att bränna av kärnkraftsavfallet i såna där bridreaktorer först, så är vi av med det också. För även om kärnkraften förtjänar respekt och eftertanke snarare än rädsla, så är det långt ifrån den mest hållbara energikällan på lång sikt. Hoppas vi kan klara oss utan i framtiden.
Litet cynism en söndagmorgon
Innan jag tittar efter, skall jag passa på att komma med en liten gissning på vad Aftonblandet och Expressen väljer som löpsedel i dag: "Fel låt vann" eller "Dödssiffrorna stiger i Japan". Jag gissar på Japan. Tsunamis och härdsmältor borde var för sig beröra mer än den folkhemstrygga melodifestivalen som tuffar på i sina gamla spår varje år, och här har vi en katastrof där båda ödesbegreppen ingår samtidigt!
Å andra sidan kan melodifestivalens slutresultat vara överraskande nog. Som i år, när den första låten, som jag inte minns namnet på och som var så menlös så den inte ens var dålig, kom tvåa. Riktiga kalkonlåtar gillar jag bättre. Sådana bidrar med färg och liv och karaktär till melodifestivalen.
Uppdatering på kvällen: Två löpsedlar med melodifestivalen.
Känsla: Besvikelse på mänskligheten, som köper trygg och småtråkig verklighetsflykt hellre än rafflande otäcka nyheter om verkligheten.
Å andra sidan kan melodifestivalens slutresultat vara överraskande nog. Som i år, när den första låten, som jag inte minns namnet på och som var så menlös så den inte ens var dålig, kom tvåa. Riktiga kalkonlåtar gillar jag bättre. Sådana bidrar med färg och liv och karaktär till melodifestivalen.
Uppdatering på kvällen: Två löpsedlar med melodifestivalen.
Känsla: Besvikelse på mänskligheten, som köper trygg och småtråkig verklighetsflykt hellre än rafflande otäcka nyheter om verkligheten.
Hoppande och förtrollade båtar
Kan man veta riktigt säkert att ett påstående som förefaller vara orimligt är falskt? Jag tycker att man i första hand skall utgå ifrån att det folk säger är sant. Men jag är medveten om att minnet kan svika vem som helst, eller att en del människor faktiskt skarvar litet på sanningen utan att tycka att de ljuger. Och då har jag inte ens räknat med de uppsåtliga lögnarna. Om påståendet är helt uppåt väggarna enligt ens egna kunskaper och erfarenheter, vad behövs egentligen för att misstro människor?
Min son visade mig en båt igår. En båt som hette Linnéa, som han och min make hade sett samma dag. Han hävdade bestämt att den hade legat på en bestämd plats i Fyrisån nedanför Islandsfallet, men när jag såg den stod den en bit bort på motsatta sidan, vid pumphuset, och därför frågade jag sonen om han verkligen mindes rätt.
Han var övertygad. Trots att jag visade honom att isen låg tjock på ån, även på den platsen där han hävdade att båten hade stått, stod han fast vid sin åsikt. Jag frågade hur han trodde att båten kunde ha flyttat sig, och hur isen hade kunnat frysa till igen så snabbt i det milda vädret. Kan båtar hoppa? Kan de gå på isen? Under vattnet? Eller finns det rentav förtrollade båtar? För att få med min alltmer hysteriska son hem så lovade jag att vi skulle ta reda på hur båten kunde ha flyttat sig, för om han hade rätt ville jag veta hur det kunde ha gått till.
Väl hemma frågade jag maken var båten hade stått, och han var av en annan åsikt än sonen. Enligt honom hade båten stått vid pumphuset redan när han och sonen såg den. Jag ville ändå lämna möjligheten öppen för att sonen hade rätt och gick med honom för att googla på konstiga företeelser när det gällde båtar. Då protesterade maken. Hur kunde jag vara så dum att jag inte bara misstrodde sonen? Sånt man inte kan tro på kan man inte tro på.
Eller hur var det nu? Skall man inte ha ett öppet sinne? Om någon, bara för att ta ett exempel, hävdar bestämt att Gud finns och gör under, skall jag bara avfärda det för att det inte stämmer med all vett och sans? Eller skall jag försöka ta reda på den rimligaste förklaringen till deras gudsupplevelser innan jag misstror de religiösa?
Om jag frågar de religiösa verkar de flesta föga intresserade av att gå in särskilt djupt på förklaringarna, eftersom de anser att det är mer öppensinnat att acceptera att allt inte går att förklara. Men är det verkligen så? Har de inte snarare låst sig fast vid föreställningen, och stängt sitt sinne med att det är oförklarligt, punkt, nu diskuterar vi inte mer?
Googlingen gick över förväntan! Hoppande båtar fick vi träff på direkt. Snabba motorbåtar kan, om de är instabila, hoppa om de åker i full fart på öppet vatten. Det lämnar möjligheten öppen att om Linnéa är en snabb motorbåt och Fyrisån var öppen timmarna innan jag såg den, så kan den ha hoppat. Men den kan lika väl ha åkt långsamt till sitt nya ställe. Hoppande båtar förändar inte det ursprungliga problemet: Att ån var frusen. Sonen höll med om att den förklaringen verkade orimlig, så där var vi överens, och kunde avfärda den.
Båtar som åker på isen hittade vi också: Svävare! Min son blev så fascinerad att han genast lade planerna på att bli astronaut på hyllan: Han skulle bli svävarkapten när han blev stor, då skulle han köra svävare som går på isen. Men han höll med om att Linnéa inte verkade vara någon svävare, så det var ingen bra förklaring att den kunde ha gått på isen.
Sonens karriärplaner ändrades igen när vi såg ubåtarna. Ubåtskapten verkade ännu roligare än svävarkapten. Men Linnéa var nog ingen ubåt heller, så där rök den möjliga förklaringen också.
När vi så sökte på förtrollade båtar fick vi inga bra träffar. Det går ju visserligen inte att bevisa att något inte finns, så det går teoretiskt sett aldrig att bli exakt 100% säker på att förtrollade båtar inte finns, men om jag skall avgöra vad som är rimligast med hjälp av de kunskaper jag har, så drar jag slutsatsen att sonen minns fel.
Det tycker jag är att ha ett öppet sinne.
Min son visade mig en båt igår. En båt som hette Linnéa, som han och min make hade sett samma dag. Han hävdade bestämt att den hade legat på en bestämd plats i Fyrisån nedanför Islandsfallet, men när jag såg den stod den en bit bort på motsatta sidan, vid pumphuset, och därför frågade jag sonen om han verkligen mindes rätt.
 |
| Kan Linnéa ha gått här? |
Väl hemma frågade jag maken var båten hade stått, och han var av en annan åsikt än sonen. Enligt honom hade båten stått vid pumphuset redan när han och sonen såg den. Jag ville ändå lämna möjligheten öppen för att sonen hade rätt och gick med honom för att googla på konstiga företeelser när det gällde båtar. Då protesterade maken. Hur kunde jag vara så dum att jag inte bara misstrodde sonen? Sånt man inte kan tro på kan man inte tro på.
Eller hur var det nu? Skall man inte ha ett öppet sinne? Om någon, bara för att ta ett exempel, hävdar bestämt att Gud finns och gör under, skall jag bara avfärda det för att det inte stämmer med all vett och sans? Eller skall jag försöka ta reda på den rimligaste förklaringen till deras gudsupplevelser innan jag misstror de religiösa?
Om jag frågar de religiösa verkar de flesta föga intresserade av att gå in särskilt djupt på förklaringarna, eftersom de anser att det är mer öppensinnat att acceptera att allt inte går att förklara. Men är det verkligen så? Har de inte snarare låst sig fast vid föreställningen, och stängt sitt sinne med att det är oförklarligt, punkt, nu diskuterar vi inte mer?
Googlingen gick över förväntan! Hoppande båtar fick vi träff på direkt. Snabba motorbåtar kan, om de är instabila, hoppa om de åker i full fart på öppet vatten. Det lämnar möjligheten öppen att om Linnéa är en snabb motorbåt och Fyrisån var öppen timmarna innan jag såg den, så kan den ha hoppat. Men den kan lika väl ha åkt långsamt till sitt nya ställe. Hoppande båtar förändar inte det ursprungliga problemet: Att ån var frusen. Sonen höll med om att den förklaringen verkade orimlig, så där var vi överens, och kunde avfärda den.
Båtar som åker på isen hittade vi också: Svävare! Min son blev så fascinerad att han genast lade planerna på att bli astronaut på hyllan: Han skulle bli svävarkapten när han blev stor, då skulle han köra svävare som går på isen. Men han höll med om att Linnéa inte verkade vara någon svävare, så det var ingen bra förklaring att den kunde ha gått på isen.
Sonens karriärplaner ändrades igen när vi såg ubåtarna. Ubåtskapten verkade ännu roligare än svävarkapten. Men Linnéa var nog ingen ubåt heller, så där rök den möjliga förklaringen också.
När vi så sökte på förtrollade båtar fick vi inga bra träffar. Det går ju visserligen inte att bevisa att något inte finns, så det går teoretiskt sett aldrig att bli exakt 100% säker på att förtrollade båtar inte finns, men om jag skall avgöra vad som är rimligast med hjälp av de kunskaper jag har, så drar jag slutsatsen att sonen minns fel.
Det tycker jag är att ha ett öppet sinne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)