Hoppande och förtrollade båtar

Kan man veta riktigt säkert att ett påstående som förefaller vara orimligt är falskt? Jag tycker att man i första hand skall utgå ifrån att det folk säger är sant. Men jag är medveten om att minnet kan svika vem som helst, eller att en del människor faktiskt skarvar litet på sanningen utan att tycka att de ljuger. Och då har jag inte ens räknat med de uppsåtliga lögnarna. Om påståendet är helt uppåt väggarna enligt ens egna kunskaper och erfarenheter, vad behövs egentligen för att misstro människor?

Min son visade mig en båt igår. En båt som hette Linnéa, som han och min make hade sett samma dag. Han hävdade bestämt att den hade legat på en bestämd plats i Fyrisån nedanför Islandsfallet, men när jag såg den stod den en bit bort på motsatta sidan, vid pumphuset, och därför frågade jag sonen om han verkligen mindes rätt.

Kan Linnéa ha gått här?

Han var övertygad. Trots att jag visade honom att isen låg tjock på ån, även på den platsen där han hävdade att båten hade stått, stod han fast vid sin åsikt. Jag frågade hur han trodde att båten kunde ha flyttat sig, och hur isen hade kunnat frysa till igen så snabbt i det milda vädret. Kan båtar hoppa? Kan de gå på isen? Under vattnet? Eller finns det rentav förtrollade båtar? För att få med min alltmer hysteriska son hem så lovade jag att vi skulle ta reda på hur båten kunde ha flyttat sig, för om han hade rätt ville jag veta hur det kunde ha gått till.


Väl hemma frågade jag maken var båten hade stått, och han var av en annan åsikt än sonen. Enligt honom hade båten stått vid pumphuset redan när han och sonen såg den. Jag ville ändå lämna möjligheten öppen för att sonen hade rätt och gick med honom för att googla på konstiga företeelser när det gällde båtar. Då protesterade maken. Hur kunde jag vara så dum att jag inte bara misstrodde sonen? Sånt man inte kan tro på kan man inte tro på.

Eller hur var det nu? Skall man inte ha ett öppet sinne? Om någon, bara för att ta ett exempel, hävdar bestämt att Gud finns och gör under, skall jag bara avfärda det för att det inte stämmer med all vett och sans? Eller skall jag försöka ta reda på den rimligaste förklaringen till deras gudsupplevelser innan jag misstror de religiösa?

Om jag frågar de religiösa verkar de flesta föga intresserade av att gå in särskilt djupt på förklaringarna, eftersom de anser att det är mer öppensinnat att acceptera att allt inte går att förklara. Men är det verkligen så? Har de inte snarare låst sig fast vid föreställningen, och stängt sitt sinne med att det är oförklarligt, punkt, nu diskuterar vi inte mer?

Googlingen gick över förväntan! Hoppande båtar fick vi träff på direkt. Snabba motorbåtar kan, om de är instabila, hoppa om de åker i full fart på öppet vatten. Det lämnar möjligheten öppen att om Linnéa är en snabb motorbåt och Fyrisån var öppen timmarna innan jag såg den, så kan den ha hoppat. Men den kan lika väl ha åkt långsamt till sitt nya ställe. Hoppande båtar förändar inte det ursprungliga problemet: Att ån var frusen. Sonen höll med om att den förklaringen verkade orimlig, så där var vi överens, och kunde avfärda den.

Båtar som åker på isen hittade vi också: Svävare! Min son blev så fascinerad att han genast lade planerna på att bli astronaut på hyllan: Han skulle bli svävarkapten när han blev stor, då skulle han köra svävare som går på isen. Men han höll med om att Linnéa inte verkade vara någon svävare, så det var ingen bra förklaring att den kunde ha gått på isen.

Sonens karriärplaner ändrades igen när vi såg ubåtarna. Ubåtskapten verkade ännu roligare än svävarkapten. Men Linnéa var nog ingen ubåt heller, så där rök den möjliga förklaringen också.

När vi så sökte på förtrollade båtar fick vi inga bra träffar. Det går ju visserligen inte att bevisa att något inte finns, så det går teoretiskt sett aldrig att bli exakt 100% säker på att förtrollade båtar inte finns, men om jag skall avgöra vad som är rimligast med hjälp av de kunskaper jag har, så drar jag slutsatsen att sonen minns fel.

Det tycker jag är att ha ett öppet sinne.

Invandrare

I dag när jag åkte buss mellan Gävle och Sundsvall hade vi sällskap av en stor grupp människor. De var alla mörkare än genomsnittssvensken och talade ett för mig obegripligt språk, och de hade mängder av packning i enorma resväskor, plastsäckar och blåa jättekassar från IKEA. De Steg av i Iggesund, och möttes upp av bilar från migrationsverket.

Jag tror att fler än jag tänkte ungefär samma tankar: Varifrån kom de, vart skulle de, vilka människoöden finns gömda bland dem?

Jag vet att jag romantiserar nu, det är nog inte så rosenskimrande att bryta upp från sitt hemland och flytta till ett okänt ställe, men ordet "invandrare" låter vackert i mina öron. Ett folk på vandring, mot nya mål.

Jag undrar hur det kommer att bli för dessa människor. Jag vill så gärna att de skall trivas i Sverige, trots höstrusket och det annalkande vintermörkret. Jag hoppas också att de inom en snar framtid, efter egen vilja och behag, kan få välja fritt om de vill stanna i sitt nya hemland eller återvända dit de kom ifrån med goda minnen av sin tid i Sverige.

Deras resa till Iggesund kan bli början på en ny era i deras släkthistoria. Barnbarnen till dem som stannar kommer bli några av de många svenskar med ett förflutet i ett annat land, som de kanske har hört berättelser om och återvänder till som turister av nyfikenhet på sin historia. Ett land som de försöker bevara de traditioner de kommer ihåg ifrån, samtidigt som de berikar och förändrar vårt eget dynamiska samhälle med influenser från deras hemland.

Jag undrar vilka berättelser de kommer att förmedla om denna resa om några generationer, de människor som steg av bussen i Iggesund en kylig höstmorgon 2010.

Dagens nyheter från gårdagen

Vi behöver mer vetenskap i kyrkorna

Jag beundrar människor som orkar fortsätta argumentera om det här. Därför tänkte jag sälla mig till dem så jag också blir beundransvärd. Egentligen borde vi väl bara ignorera det, men jag är ändå litet fascinerad av vad som driver människor till att debattera om saker som de är så pinsamt okunniga om.

Vetenskapen och Bibeln står inte på kollisionskurs med varandra. De spelar inte i samma division. Hur många gånger skall man behöva upprepa att "teori" är den högsta status något kan få inom vetenskapen, och att skapelseberättelsen definitivt inte är någon sådan teori?

De tre sista styckena är en synnerligen intressant uppradning av felaktigheter. Intressant för att jag knappt trodde det var möjligt att rada upp så många felaktigheter på så litet text.

I litet rättad form då:

Jag har inget emot att kyrkan berättar om sin syn på hur deras gud visar sig i naturen på sina gudstjänser, men att påstå att Gud måste ligga bakom Big Bang och de fysikaliska konstanterna när det blir problem med att förklara hur de uppkom är bara att flytta problemet ett steg; Hur uppkom Gud?

Ingen forskning inom kvantmekaniken och obestämbarhetsprincipen visar att vi har en fri vilja. Geologin visar inga spår som bevisligen kommer från syndafloden. Paleontologin med sina fossillager ger väldigt tunga bevis för evolutionen. Inom biologin kan man visa på att de evolutionistiska processerna slumpmässig variation och naturligt urval gott och väl räcker för att förklara alla de livets funktioner vi finner inom biosfären.

Genetiken visar att mycket av variationen hos djur och växter är förprogrammerad i DNA, vilket faktiskt är ett konkret bevis för att de uppkommit genom evolutionära processer. Mutationer sker nämligen slumpmässigt, och ligger kvar oanvänt i DNA:t tills den dagen det ger evolutionära fördelar och börjar uttryckas. Paleoantropologin och evolutionsbiologin har mängder av mellanformer som visar att det har funnits många steg i människans och apans utveckling från våra gemensamma förfäder, som alltså varken var människor eller apor.

Inom den kemin jag känner till efter 15 års studier och arbete inom området gör man inga sannolikhetsbedömningar av självständigheten i bildandet av den enklaste reproducerbara cellen. Lingvistiken säger inget om Babels torn. Hur finurlig cellens sätt att behandla information är beror på hur man definierar "finurlig".

En principiell skillnad mellan den mänskliga hjärnan och en dator är inget Gudsbevis. En principiell skillnad är att hjärnan har utvecklats planlöst genom miljarder år av evolution och datorn är utvecklad av mänskliga ingenjörer med en medveten plan. Det borde snarare motsäga att Gud har skapat hjärnan. De olika vetenskapsdisciplinerna bevisar naturligtvis inte Gud, och man får vrida informationen rätt rejält för att få de resultat man kan förvänta sig utifrån Bibelns historiebeskrivning.

Strategin hos kristendomsbekämpande ateister och humanister brukar inte alls vara att måla upp en motsatsställning mellan Bibeln och vetenskapen, eftersom de inte är jämförbara.

Men här är en mening som faktiskt är väldigt rätt: Ateister och humanister har definitivt inte monopol på vetenskapen, eftersom den är och skall vara till för alla.

Däremot har Anders Gärdeborn förnekat litet för mycket av de empiriska fakta som finns, och ändrat och övertolkat litet för mycket av teorierna för att kunna utnyttja det till att bevisa Gud på det sätt han vill.

I dag kände jag mig vuxen och expertig

I dag presenterades vilka som skall få årets nobelpris i Kemi. Och jag konstaterade snabbt att jag vet vilka de är! Jag vet vad deras forskning har handlat om och hur jag kan använda mig av deras upptäckter.

Annars är det varje år många som klagar på att de inte vet vem litteraturpristagaren är. Det vet jag sällan heller. Kanske att namnet tycks bekant på något sätt, men det är bara ett par gånger som jag har kunnat relatera det till någon bok jag känner till. Men jag är ju inte litteraturvetare. Hade jag varit det hade jag definitivt vetat en massa om varenda litteraturpristagare som funnits under mitt yrkesverksamma liv.

Men i år är det även medicinpristagarens forskning som känns extra verklighetsanknuten. Alla vet vad IVF är och jag tror att de flesta känner ett eller flera par som har fått barn på det sättet.

Grafen är kanske inte riktigt lika allmänt känt, men det är i alla fall bekant för dem som arbetar med eller är intresserade av naturvetenskap.

Vad kul att jag tycker att nobelprisen är intressanta i år! Jag känner mig riktigt vuxen, och till på köpet litet som en expert.

Det är roligare att säga ja!

Det är spännande med retorik. Och viktigt. Den mäktigaste politikern är inte den som har de mest populära åsikterna, utan den som är bäst på retorik. Kolla folkomröstningarna, de är väldigt tydliga: Vi har haft 6 folkomröstningar i Sverige. Regeringens alternativ har alltid varit "ja". Så utformas problemet, säkert väldigt medvetet.

Nya moderaterna har gått samma väg. Från att vara ett nejsägarparti som först och främst klagar på höga skatter, har de profilerat sig som ett jasägarparti, som vill att det skall "löna sig att jobba". "Jobblinjen" har lyckats vrida deras huvudfråga från nej till höga skatter till ja till låga skatter, och det ger resultat i valurnorna. Fast det är väl ändå samma sak?

Undrar om det är svårt att bryta trenden för den som en gång har blivit ett oppositionsparti? Sossarna har lyckats vinna på ja till förbättrad välfärd i 80 år, men under åtminstone de 40 år jag har varit med har det mer och mer först stagnerat till det betongaktigt konservativa ja till bevarad välfärd sen övergått till dagens nej till avvecklad välfärd. Vad de behöver är ett nytt, roligt ja-alternativ att locka väljare med.

Men läskigast är det att Sverigedemokraterna har lyckats vränga sin huvudfråga från nej till invandring till ja till ansvarsfull invandring. Invandringen befinner sig på en likadan skala som både skatten och välfärden. Alla vill ha en skattefinansierad välfärd på samma villkor för alla som bor i Sverige, samtidigt som vi vill kunna leva gott på våra löner. Var gränserna dras i denna balansgång är bara gradskillnader. Visserligen kan det skilja ganska många grader emellan, men vi befinner oss i alla fall på samma skala. Därför kan Sverigedemokraterna i den här frågan spela jasägande normalparti.

Vad som emellertid skiljer Sverigedemokraterna från andra partier mer än några grader hit och dit är inte invandringspolitiken, utan invandrarpolitiken, d.v.s. hur vi skall behandla de invandrare som redan är här. Där spelar de inte bara i en annan division utan håller på med en helt annan sport om jag får hitta på en fånig liknelse.

Låt oss dra oss till minnet det gamla kända uttrycket om antisemitismens tre stadier:
Första stadiet (assimilering): Ni har ingen rätt att leva bland oss som judar.
Andra stadiet (deportering): Ni har ingen rätt att leva bland oss.
Tredje stadiet (folkmord): Ni har ingen rätt att leva.

Det här gäller all rasism, ordet "judar" kan bytas ut mot vilken grupp människor som helst! Sverigedemokraterna befinner sig redan på första stadiet. De kanske inte går vidare, men tänk vad några små ja-argument skulle kunna göra;

Ja till att uppvärdera den svenska kulturen.
Ja till att stärka svenskarnas rätt att bo i fred i sitt land.
Ja till svenskarnas unika rätt att leva.

Val, val, val

En till lång dag av vandring mellan valstugorna är till ända. Det blir svårare för varje val att välja vilket parti jag skall rösta på. Det sägs att man tenderar att vara idealist som ung men blir mer pragmatisk som äldre, och det är nog därför yngre människor ofta står litet mer till vänster än äldre. För vänstern är bättre på ideal, högern på sakfrågor, åtminstone är det vad de lägger tyngdpunkten på i sin argumentation.

Årets uppdrag var att räta ut några frågetecken angående politiska ideologier. Det lyckades inte helt och hållet, fortfarande finns några frågetecken kvar, men så här långt kom jag i år.

1) Kollektivism kontra individualism: Socialdemokraterna jobbar för kollektivets bästa. Alva Myrdal argumenterade på sin tid för att alla barn skulle tas om hand av samhället, leva på kollektiva dagis och rentav bo i kollektiva barnsalar. Det var hennes vision om att alla skulle vara för samhällets bästa.

Liberalerna, enligt en liberal politiker jag känner, anser å sin sida att barnen är individer och att föräldrarna skall ha ansvaret för dem. Dock måste samhället ta ansvar för att de skall utvecklas bäst som individer och föräldrarna inte skall indoktrinera dem till något. Och det måste ske i förskolan och skolan.

Den ideologiska skillnaden är förvisso milsvid, men frågan är vad det blir för praktisk skillnad för föräldrar och barn? Liberalernas bakomliggande ideologi för formen garanterar inte att barnen inte utvecklas till nyttiga idioter. I det här fallet är innehållet avgörande.

Politik och samhällssyn är inte objektiv fakta och vetenskap, det är inte möjligt att pröva på det sättet. Det är vi själva som har värderat vårt samhälle som det bästa som hittills prövats och bestämt att barnen också skall leva i den traditionen. Det är en bra och önskvärd indoktrinering vi håller på med. Är det farligt att nämna det? Skulle folk verkligen vilja ha det på ett annat sätt?

2) Demokratins paradox: Individens frihet begränsas alltid av kollektivet, dessutom är det kollektivet som garanterar individens frihet, genom grundlagar och regler om mänskliga rättigheter. Men gränsen mellan individ och kollektiv kan dras precis var som helst. Jag frågade i en liberal valstuga vem som garanterar friheten och demokratin, och fick till svar att det gör de mänskliga rättigheterna. Men vem garanterar de mänskliga rättigheterna då?

Förmodligen måste många olika aspekter av grundlagar, vanliga lagar, mänskliga rättigheter och även oskriven tradition om demokrati och frihet vägas samman för att garantera varandra. Ytterst är det bara vi människor som kan garantera vår egen frihet. Vi måste lita på oss själva, det finns ingen annan art som kan fatta besluten åt oss.

3) Solidaritet: En socialdemokratisk politiker hävdade att borgarna inte förstår ordet solidaritet. Det gör de nog, men det här är ett intressant exempel på hur stark de enskilda ordens kraft är i propagandasammanhang. Det finns ett så fritt tolkningsutrymme för ord som i det vardagliga språket tycks väldefinierade, att det inte utan vidare fungerar på samma sätt i politiken som i vardagen. Positivt klingande ord börjar användas av ett eller några partier, och de definierar dem så de passar in i deras ideologi, fast de lika väl skulle ha kunnat användas av något annat parti med en betydelse som passade dem.

Solidaritet är att bry sig om varandra. Ett av många exempel på solidaritet är att tycka att det är ok att betala skatt för att få social välfärd för dem som behöver. Alla ledande politiska partier vill ha skattefinansierad social välfärd. Skillnaden ligger endast i vilka siffror de använder.

Solidaritet är inte bara politisk. Den finns även i familjen, på jobbet och i bekantskapskretsen. Men när man begränsar solidaritet till att handla om bara skatter och välfärd, då verkar det räcka med att de politiska motståndarna skall använda litet andra siffror än man själv för att anklaga dem för att ha missuppfattat begreppet.

4) Allas vilja och förmåga att jobba och skapa sig ett bra liv: Hur kan man skriva så stora ord om människans inneboende kraft och allas vilja och förmåga att arbeta, när man i nästa mening hävdar att lägre a-kassa gör folk mer benägna att söka jobb. Skulle folk som vill och kan jobba bli mer stimulerade att söka jobb om de få mindre pengar?

I frasen om allas vilja att jobba är det inte svårt att läsa in att den som inte har jobb får skylla sig själv. Den personen vill helt enkelt inte tillräckligt mycket. Moderaterna tyckte att det var elakt tolkat när jag ställde dem mot väggen med detta, men hur skall man tolka det då?

Alltför många gånger har jag hört exempel på folk som borde premieras för att de jobbar bättre än de kollegor, som inte gör sitt bästa och därför inte borde ha lika hög lön. Följande meningsutbyte ägde rum i en av alliansens valstugor:

Jag: Men gör inte alla sitt bästa utifrån de förutsättningar de har?
Politiker: Nej, jag tror inte att alla gör sitt bästa.
Jag: Men de står i partiprogrammet att ditt parti tror på det.
Politiker: ...
Jag: De kanske har problem som de behöver hjälp med.
Politiker: Men skall företaget ta det ansvaret?
Jag: Inte nödvändigtvis, det är ju därför vi har ett välfärdssystem.
Politiker: Ja, just det, det är precis så vi tycker...

De hade inte heller något svar på varför ett bidrag som är tänkt att vara mycket tillfälligt nödvändigtvis även måste vara lågt.

Alla klagar på tåget men nästan ingen på flyget

På ett 5 (fem) minuter försenad tåg satt en kvinna och pratade högljutt om att hon aldrig hade varit med om att det här tåget hade varit i tid. Personalen sprang omkring som skottspolar och frågade vart alla passagerare skulle för att kunna ordna så alla hann med sina anslutningar. Passagerarna sprang omkring som vilda och frågade i panik om dessa anslutningar.

En vanlig syn på svenska tåg? Knappast! Jag hade åkt just det här tåget varje vecka i ett års tid och det var väl tredje gången det inte höll sig punktligt till tidtabellen. Kvinnan måste med andra ord ha haft en rejäl otur om hon verkligen lyckades pricka in just dessa tre gånger.

Särskilt mycket klagas det på SJ, de privata bolagen får inte lika mycket klagomål. Altför ofta får SJ ta smällen även om det är ett annat bolag som har klantat sig. Priset togs väl när en insändare i tidningen hävdade att personalen på tågkompaniet var mycket trevligare än när sträckan kördes av SJ. Som om de skulle byta ut hela personalen när företaget säljs.

Jag har åkt tåg hundratals gånger de senaste fem åren, mest med SJ. Under samma tid har jag flugit tio gånger. Om vi räknar bort småförseningar på 5-10 minuter som ingen märker när det gäller flyg, eftersom det ändå alltid händer, så har jag under den tiden varit med om tre rejäla förseningar på tåget och två på flyget.

Men på flygplatserna är det otroligt tyst om hur inkompetenta de är. Alla sitter snällt och väntar på de alltför få stolarna eller på golven i vänthallarna, berövade på bagaget, instängda på en trång och trist flygplats utslängd i ödemarken långt utanför staden. Är ett tåg fem timmar försenat kan man lämna packningen i en förvaringsbox och ta en trivsam extra tur på stan, men på flygplatsen sitter man där man sitter.

Dessutom är hanteringen en helt annan på tåget. Tågpersonalen gör verkligen allt för att hålla alla passagerare informerade om läget, på flygplatsen blir man bara vänligt avvisad om man försöker fråga. När man stiger av ett försenat tåg vet man exakt vart man skall gå till nästa anslutning, eller till den taxi som står färdigbeställd av personalen och väntar utanför stationen till dem som har missat den enda anslutning som gick i rimlig tid. När jag har gått av ett försenat flyg har ingen vetat vad som händer härnäst.

Ändå hörs det från massor av håll att folk tänker välja flyget nästa gång för att de inte litar på tåget. Det är en gåta för mig.

Är det så att folk försöker dölja sitt dåliga samvete för att de flyger för mycket? Är tågresan 18 timmar lång så vinner de ju ändå i tid om flyget är fem timmar försenat som det var sist vi flög. Vill de vinna tid på ett så miljöfarligt färdmedel, så tar det ju emot att säga att det är självvalt, bättre då att skylla flygresan på SJ.

Eller är det så att vi trots allt ställer större krav på tåget för att vi innerst inne litar mer på det? Uttrycket "det går som tåget" skulle inte kunna översättas till "det går som flyget" med samma punktliga klang. Och SJ hyser nog många en slags hatkärlek till, tänk "SJ, SJ gamle vän" (Ny version). Finns det en allmänmänsklig folksjäl så har nog tåget sin hedersplats där, medan flyget är obönhörligen utestängt.