Räcker nio mil för att förespråka kärnkraft?

Jag mätte precis på kartan, jag bor nio mil från närmaste kärnkraftverk. Det är inte jättenära, men ändå närmare än 110 mil. Jag har hittills blivit utsatt för en kärnkraftsolycka, och det var inte i det närmaste verket. Jag hörde inte till de mest drabbade, bara till de nästnästnäst mest ungefär.

Samtidigt bor jag tio meter från en bilväg, och åker bil nästan lika ofta som jag sitter vid datorn i mitt ljusa och varma hus med en kopp nykokt kaffe i handen. Jag är i princip emot privatbilism. Men det är inte realistiskt, eller hur?

I dagarna lade miljöpartiet fram en motion i riksdagen om att lägga ner två kärnkraftsreaktorer inom den här mandatperioden. De hävdar att det är möjligt. Det är det nog, men är det bra? De frågar sig varför svenskarna inte reagerar på Fukushimaolyckan som i andra länder. Jag hoppas att svaret är att vi är mer rationella här.

Vi har ju sett en hel del av motståndarnas argument i dagarna, och det jag slås mest av är skräckpropagandan.

Skräckpropaganda är sällan helt felaktig, eftersom den inte brukar bygga på falsifierbara fakta, utan endast på känslor. Den använder sig ofta av luddiga formuleringar som uttnyttjar mänskliga katastrofer på ett osmakligt sätt. Som att nämna 20000 döda i samma mening som kärnkraftsolyckan i Fukushima.

Den isolerar skräckföremålets risker utan att ta hänsyn till sammanhanget. Som att omnämna uranbrytningens risker, när det inte är uranet som är riskfyllt, utan gruvbrytning i allmänhet. Oavsett om det bryts uran, järn eller neodym till vindkraftverk.

Strålningsskräcken är ett kapitel för sig. Strålning nämns ofta som läskigt för att det inte syns eller luktar eller känns, men i själva verket är det mer lättdetekterat än de flesta andra miljögifter. Det nämns också ofta att omgivningen blir förorenad längre tid vid ett kärnkraftshaveri än när t.ex. en damm brister.

Ergo: Dör man av en brusten damm, så vet man ju åtminstone att man är död. Är man strålad vet man inte om man kommer att dö eller ej, och däri ligger väl otrygghetskänslan. Samtidigt så är strålning så lättdetekterat att man vet att man blir strålad, medan man inte vet att man blir förgiftad av andra luftföroreningar, som man därmed kan ignorera.

Det skulle vara betydligt svårare att argumentera för kärnkraft om motståndarna höll sig för goda för skräckpropaganda. Det finns intressanta argument mot kärnkraft. En del handlar om ekonomin. En kärnkraftsolycka skulle inte kosta så många människoliv, men det skulle kosta enorma summor pengar, som vi kunde ha satsat på annat. Fast då kan ju förstås vän av ordning fråga sig: Vad är viktigast, människoliv eller pengar?

Avfallet är ett annat argument. Även om kärnkraften inte dödar så många nu, så kan den döda i ofattbara hundratusen år till. Men innan jag läste om de urtida naturliga kärnreaktorerna i Oklo häromdagen, så tyckte jag att det var ett starkt argument för att fortsätta med kärnkraften tills vi har förfinat tekniken med upparbetning och återanvändning av den utbrända bränslet.

Men Oklo är ett argument för att vi kan lägga ner tidigare än så, eftersom det verkar troligt att de farligaste ämnena kommer att ligga kvar på samma plats tills de har sönderfallit. Och i det fallet är det bättre med så litet avfall som möjligt.

Men argumentet: Om jag är så positiv så kan jag ju bo i närheten av en reaktor själv, vet jag inte hur jag skall hantera. Jag bor ju bara sådär litet lagom nära. Får jag vara litet lagom positiv då?

Det osar människokött

I debatt i TV häromdagen diskuterade bl.a. Lars Wilks om rätten att bränna koranen. Han hävdade att det är en del av yttrandefriheten, och att det var rätt av Terry Jones att använda sig av denna manifestation. Rent juridiskt sett kan man ju inte invända: Det är inte olagligt att bränna böcker och det är tack och lov inte olagligt att kritisera en religion. Men handlingen ger ändå en lukt av bränt människokött ifrån sig. Yttrandefrihet är inte bara en rätt, utan även ett ansvar.

Bokbål är bland de starkaste symboliska handlingarna som existerar. Visst kan det användas, för mycket hårda, tydliga manifestationer i exceptionella fall. Att bränna böcker mot en religion i största allmänhet däremot, det gör man inte om man respekterar normala demokratiska idéer som den om alla människors lika värde.

Lyckligtvis verkar Lars Wilks vara ganska ensam om sina extrema åsikter. Och de är väl begripliga efter alla påhopp han har fått efter rondellhundsdebatten också. Världens alla ledare har fördömt bokbålet, och det är bra. Det är självklart att det är ännu värre att döda andra människor som hämnd för bokbålet, men två fel gör inte ett rätt.

Obesitas

Nu vill jag skriva om bantningsindustrin. Både om dem som vill tjäna pengar på osunda kroppsideal och dem som vill tjäna pengar på osunda bantningsmetoder för dem som verkligen behöver gå ner i vikt. Dessutom vill jag skriva om skillnaden mellan dem.

Förut var det oftast de osunda kroppsidealen som diskuterades. Veckorevyns artiklar om att lära sig trivas med sin kropp följs av bantningstips för dem som vill gå ner några få kilon. "Mulliga modeller" i övre spannet för normalvikt visar glatt upp hur de "kan se snygga ut" med hjälp av korsetter. Alla mår illa av sånt. Dessutom mår alla illa av alla metoder som utlovas som mirakelmetoder, och pulverproducenter som tjänar grova pengar på bantningsmedel som bara ger tillfällig viktnedgång.

Nu har det kommit till nya saker att debattera: Kraftigt överviktiga som går ner i vikt som TV-underhållning, och gastric bypass-operationer.

Osunda kroppsideal handlar framför allt om skammen som läggs på överviktiga, att det betyder misslyckande och brist på självkontroll. Det handlar om att många människor tror att de blir lyckliga bara de blir smalare. Att vara smal är ett bevis för att man är lyckad, en självförtroendekick.

Men i regel tror jag att det är tvärtom: Är man överviktig och olycklig är man oftare överviktig för att man är olycklig än olycklig för att man är överviktig. Det här visades i kalla fakta i förra veckan, om personer som hade gjort gastric bypass-operation. Programmet var litet väl negativt om gastric bypass. Jag tror inte att det är operationerna i sig som det är fel på, utan att det ses som en lösning för alla. Men en människa som är överviktig för att han eller hon är olycklig och tröstäter skall inte bypass-opereras, utan behandlas mot sina psykiska problem, för de kommer inte att försvinna med gastric bypass-operationen.

Sunda kroppsideal är när man inser att det inte är ett tecken på misslyckande och dålig karaktär att vara överviktig, utan en sjukdom som alla andra. Det är farligt att väga för mycket, och är övervikten det enda problemet, då kan naturligtvis en operation hjälpa. Men det finns nog även andra metoder som kan hjälpa. Om skammen runt fetma kunde försvinna skulle det vara lättare att söka hjälp i tid. Det kanske bara behövs några få KBT-pass eller liknande, innan det går alldeles överstyr.

Men istället så göms det undan. Ingen vågar säga något. Det anses vara en förolämpning att tala om för någon att den väger för mycket. Varför är det så? Det är ju inte någon förolämpning att tala om för någon att den har fått diabetes eller någon annan medicinsk åkomma. T.o.m. många psykiska sjukdomar börjar leta sig upp från skamträsket. Är det inte dags att uppgradera övervikt till en sjukdom man kan tala öppet om och som det går att behandla?

Och så har vi TV-underhållningen. Där vacklar jag nu. Vill man så kan man tolka det som oetisk underhållningsindustri som utnyttjar människor för att tjäna pengar, men jag tror att det faktiskt avdramatiserar människors inställning till fetma.

Du är vad du äter fick kritik när det gick för några år sedan, men med helt felaktiga argument. Det framställdes som om de inte ville lämna de överviktiga i fred, att det var någon sorts pekpinne mot överviktiga om att de skulle försaka livets goda.

Men jag uppfattade det precis tvärtom. Programledarna försökte verkligen visa att god mat kan vara nyttig, och att roliga aktiviteter kan ge motion. De hade inga pekpinnar alls, utan inställningen var att det spelar ingen roll hur du rör på dig, rör dig på ett sätt som du uppskattar, ät mat du gillar, njut av livet.

Samma avslappnade stämning har väl inte Biggest Loser, metoden att gå ner i vikt snabbt genom att överträna är inte sund. Men det kanske kan visa människor att det inte är skamligt att vara överviktig. Här har vi TV-stjärnor med grav övervikt, och de tävlar i att blir av med den i ett nöjesprogram på bästa sändningstid. De visas upp helt ogenerat, och programmet visar att de inte är låsta i en för tjock kropp. De är samma personer även när 50 kg har bantats bort, fast mycket sundare och med mycket mindre risk för sjukdomar.

Jaha, nu kommer epidemierna härja.

Svininfluensavaccinet har alltså haft två följder.

1) Det har gett en massa barn narkolepsi.
2) Det har räddat livet på en massa människor.

Jobbigt och tragiskt med en bra och en dålig följd av ett vaccin, vad skall vi då välja?

Hur är det med andra kända vacciner? Om vi t.ex. tar MPR-vaccinet, så har det också en bra och en dålig följd:

1) Det har räddat livet på många miljoner människor över hela världen.
2) Vissa får feber i några dagar efter vaccineringen.

VAD skall vi välja?

Jag blir upprörd och ledsen över de barn som har fått narkolepsi av svininflensavaccinet. Som de ser ut nu så var det stort misstag att vaccinera dem, eftersom de till skillnad från vuxna sällan dör av svininfluensan. Ibland gör forskarna fel. Då blir det stora tidningsrubriker.

Men oftast gör de rätt, men det uppmärksammas ju inte, så det fattar inte en del människor. Allt som "etablissemanget" säger tolkas som ett sätt att lura människorna, vad nu "etablissemanget" skulle ha för intresse av det. Myten om MPR och autism hänger sig fast som ett envist plåster, trots att det är helt klarlagt att den penningkåta parasiten Andrew Wakefield fuskade med resultaten för sin egen ekonomiska vinnings skull.

De flesta människor fattar att narkolepsirapporten skall tolkas som en rapport om narkolepsi hos barn orsakat av pandremix. Men tyvärr har jag redan sett ospecificerade "vaccin är farligt"-övertolkningar av det. Människor är ologiska, men som tur är många människor medvetna om det och kan ta till sig forskning ändå, trots att deras känslor säger ifrån.

Earth Hour är väl en mysig demonstration

Det är klart att Earth Hour inte räddar klimatet, det är det väl ändå ingen som tror? Nej, den är till för reflektion, för att människor skall tänka på miljön, klimatet och energibesparing litet mer. Och visst är det mysigt att demonstrera, att tillsammans med andra kämpa för en bättre värld, på något diffust sätt. Det var faktiskt demonstrationerna på första maj som jag saknade mest när jag övergav socialismen. Att få åka till stan med mamma och pappa, köpa glass och leka i parken medan de lyssnade på gubbar som pratade. Och som ung Uppsalastudent de där lagom bakfyllepromenaderna efter valborgsfestligheterna.

Likadant är det med Earth Hour. Vad passar bättre en lördagkväll än att samlas med familjen runt några levande ljus? Eller passa på att natta barnen och berätta sagor i mörkret innan långfilmen på TV?

Och visst kan vi kämpa litet utanför Earth Hour också! Vi köper lågenergilampor och byter till bergvärme. WWF uppmuntrar fabriker att satsa på energibesparing och påverkar politiker att satsa på miljön. Det är bra. Men hur seriösa är vi? Utför Earth Hour mellan 7.30 och 8.30 på morgonen en vardag, och se vad som händer när ljusen släcks vid frukostborden och alla tunnelbanor i hela världen står still mitt i rusningstrafiken. Det kommer inte heller att rädda världen, men vi får i alla fall se hur många som menar allvar.

Jag får samma känsla inför energibesparing som inför Earth Hour: Bara det inte inverkar på vårt dagliga liv, så gör vi vad som helst. Bara det inte inverkar på det liv som vi lever här i västvärlden.

Och det vet vi ju att det inte inverkar på hottentotternas liv, de som lever i lerhyddor i Afrika och mal säd för hand. De har ju ändå ingen el och inget rent vatten, inte ens till sina sjukstugor. Vi förändrar oss inte, de förändrar sig inte, då kan vi ju spara jättemycket el med framtidens teknik.

Inget ont om Earth Hour. Den får oss uppenbarligen att reflektera och debattera, vilket är det enda som i slutänden, i vissa fall, kan leda till handling. Den ger sådana som jag ett hum om hur långt ifrån verkligheten vi befinner oss.

Strålande kärna

En papperssvala för Japans katastrofdrabbade,
insamling på Stora Torget i Uppsala i går

Visst är det tragiskt att så mycket fokus i en stor katastrof med tiotusentals döda och hela bortspolade städer i en flodvåg riktas mot en olycka i ett kärnkraftverk, vars eventuella dödsoffer i värsta tänkbara fall kommer att kunna räknas i tiotal. Men det är egentligen inte så märkligt, för kärnkraft är mer relevant för oss i Sverige. Vi har inga sannolika tsunamis och jordbävningar på behörigt avstånd här, men vi har väldigt mycket kärnkraft, och är lika introverta som de flesta på jorden förmodligen är.

Det är intressant att se hur den rätt ovanliga, men ändå alltför spridda, fobin för strålning av alla de slag kan göra de drabbade helt blockerade i en sån här situation. Det är klart att de som vägrar äta mikrouppvärmd mat för att den har utsatts för strålning blir skräckslagna när det läcker från ett kärnkraftverk. Fast normalt vet ju folk att den enda strålning som faktiskt har skadat de flesta av oss vid något tillfälle är den som kommer från solen, och den fortsätter vi att frivilligt maximera vår exponering för.

Jag tillhör dem vars spontana, litet naiva, reaktion på olyckan i Fukushima var fascination över att kärnkraftverket över huvud taget står kvar, hur stabila kärnkraftverk det går att bygga. Kärnkraften kanske inte är så farlig ändå?

Sen finns det ju mängder av bloggar som hävdar att det är fler som har ramlat ner från taket när de skall montera solceller än som har dött av kärnkraft räknat per energienhet. Det stämmer förmodligen att det är färre som har dött av kärnkraft än av de flesta andra energikällor hittills, Tjernobyl inräknat. Kärnkraft är en oerhört säker energikälla när den fungerar, och jag tycker att vi har sett några exempel nu på att den är relativt säker även när den inte fungerar.

Men det stora problemet är att den kärnkraft vi använder nu har potential att döda människor i tiotusentals år till. Det har inte sol- och vindkraft. Däremot kan man nog räkna med liknande långtidseffekter för kol och olja. Så frågan kvarstår hur många liv de båda farliga energikällorna har skördat per terrawattimme i en avlägsen framtid, när kärnkraftsavfallet har sönderfallit och oljan återbildats långt nere i jordlagren.

Tills dess kan vi ju fundera på hur stor sannolikheten är för att en jättemeteorit faller ner i havet utanför Östhammar och orsakar en gigantisk tsunami som sköljer bort hela Uppland. Och huruvida våra förberedelser för att hantera en sådan katastrof bör vara mycket mer rigorösa av den anledningen att det står ett kärnkraftverk där. Jo, även jag fattar att det är större risk att Forsmarksverket havererar av någon annan anledning, men även om man bör lägga säkerhetstänkandet på en annan sannolikhetsnivå när det gäller kärnkraft, så måste ju måttet på sannolikhet gälla lika för kärnkraft och andra saker.

Självklart skall vi ha nolltolerans mot kärnkraftsolyckor, fattas bara annat! Men betyder det nödvändigtvis att vi måste avskaffa kärnkraften bara för att risken aldrig kan bli exakt noll annars? Nolltolerans mot bilolyckor betyder ju inte att avskaffa bilar, trots att det är det enda sättet att utplåna risken helt.

Fast det bästa vore om vi kunde ägna tiden åt det allra nyttigaste: Att utveckla förnyelsebara energikällor. Och gärna förfina tekniken och ta oss råd att bränna av kärnkraftsavfallet i såna där bridreaktorer först, så är vi av med det också. För även om kärnkraften förtjänar respekt och eftertanke snarare än rädsla, så är det långt ifrån den mest hållbara energikällan på lång sikt. Hoppas vi kan klara oss utan i framtiden.

Litet cynism en söndagmorgon

Innan jag tittar efter, skall jag passa på att komma med en liten gissning på vad Aftonblandet och Expressen väljer som löpsedel i dag: "Fel låt vann" eller "Dödssiffrorna stiger i Japan". Jag gissar på Japan. Tsunamis och härdsmältor borde var för sig beröra mer än den folkhemstrygga melodifestivalen som tuffar på i sina gamla spår varje år, och här har vi en katastrof där båda ödesbegreppen ingår samtidigt!

Å andra sidan kan melodifestivalens slutresultat vara överraskande nog. Som i år, när den första låten, som jag inte minns namnet på och som var så menlös så den inte ens var dålig, kom tvåa. Riktiga kalkonlåtar gillar jag bättre. Sådana bidrar med färg och liv och karaktär till melodifestivalen.

Uppdatering på kvällen: Två löpsedlar med melodifestivalen.
Känsla: Besvikelse på mänskligheten, som köper trygg och småtråkig verklighetsflykt hellre än rafflande otäcka nyheter om verkligheten.