Dagens hälsoinlägg kommer att handla om abort och fetma. Mest fetma.
Men jag börjar med en undran om MRO (Människorätt För Ofödda) och deras kampanj mot abort, där de visar stora bilder på aborterade foster på en bil som de kör runt. Det skall skrämma folk till abortmotstånd. Och visst, det är mycket blod och sönderslitna foster på deras hemsida, men jag vet ju redan att det är så det ser ut vid de ytterst fåtaliga sena aborter som utförs. Det är betydligt värre att se barnlik från krig och massakrer på nyheterna, och det skonas vi inte ifrån.
Däremot var min första tanke: Hur etiskt borde organisationen egentligen tycka att det är att visa bilder på döda foster, utan att fostren har gett sitt tillstånd till det? De pratar bara om att de inte tycker att kvinnan som gjort abort har rätt att bestämma över bilderna. Men om de verkligen betraktar fostren som människor med rättigheter borde de har nämnt deras rätt att slippa bli uppvisade döda och sönderslitna, uppslagna på jätteaffischer som täcker en hel lastbilssida.
Nästa reflektion handlar om barnfetma. Fetma är både svårt och kontroversiellt att diskutera, och när det gäller barn är det extra allt. Boken "Maggie goes on a diet" har kritiserats hårt redan innan den ens har kommit ut, för att den anses ge signalen att bantning leder till ökat självförtroende.
Författaren har gjort flera fel: Han har inte rådfrågat experter på barnfetma, han utmålar bantning som enkel och allena saliggörande, och det värsta av allt: Han skuldbelägger det tjocka barnet för att hon blir retad.
Jag tror inte att startskottet till den onda cirkeln med tröstätning och fetma har ett dugg med vikten att göra, utan det finns helt andra orsaker till att man en gång började gå upp i vikt. Det går inte att bara lägga om sina kost- och motionsvanor utan det är mer som måste ändras. Börja spela fotboll kan leda till en förändrad livsstil på många sätt. Och det är lättare att spela fotboll om man inte behöver dras med övervikt.
Det är förmodligen inte smalheten i sig som ger självförtroende och kompisar. Men att vara med och vinna en fotbollsmatch ger ökat självförtroende och i laget hittar man kompisar. Alla normalviktiga människor är naturligtvis inte bra eller intresserade av just fotboll, men det finns massor av aktiviteter som förenklas om man inte är alltför överviktig, samtidigt som det motverkar övervikt och social isolering. En god cirkel med andra ord.
Undrar om boken hade varit bättre om författaren hade angripit problemet från det hållet? Eller nöjt sig med att uppmuntra barn till rörliga aktiviteter och bra mat.
En kul parallell är "Lazy town" som tidigare gick på Playhouse Disney. Ibland på eftermiddagarna, när jag lät barnen slappa framför TV:n sådär som barnlösa och praktnissar förfasar sig över, hände det att dottern plötslig stängde av TV:n helt självmant, och började klä på sig ytterkläderna.
"Nu skall jag gå ut och leka", sa hon. "Det är nyttigt att leka och springa, precis som Sportacus och Stephanie i Lazy town."
Till sist tänkte jag reflektera om våra gener, hur de har blivit ett säljande mode. Jag har nog, helt ärligt, aldrig köpt en hälsoblaska själv, men jag har läst andras, och där fullkomligt vimlar det av recept på hur man bantar utifrån sina "förutsättningar", ibland analyserat på kroppsform, ibland på horoskop, eller annat trams. Och nu har alltså turen kommit till generna. För endast 159 US-dollar kan man få en genanalys som talar om vilken bantningsmetod du skall äta enligt för att gå ner i vikt.
Visst, det finns inte en universallösning som passar alla, så länge den privata lösningen följer principen Energi in - Energi ut < 0. Kanske generna i någon mån styr vilka näringsämnen vi tenderar att lägga på oss, men det är ändå alldeles för tidigt för vinstdrivande företag att skinna oss på så mycket pengar. Det behövs förmodligen många års forskning till innan de har tillräckligt med stöd för att veta om de kan oss den service de erbjuder eller ej.
Men en lönande affär är det säkert. Och det kommer nog att hjälpa många att gå ner i vikt. Dock troligen inte på det sätt som det sägs, utan som ren mental placebo.
Roger Lundgren har fel!
Jag har aldrig varit så nära att sätta kaffet i halsen som när jag läste SvDs frågor och svar om det kungliga barnet i dag. Den s.k. "hovexperten" Roger Lundgren påstår att barnet aldrig kommer att bli kung eller drottning om det är gravt utvecklingsstört eller har Downs Syndrom, och att det inte kommer att få titeln arvprins eller -prinsessa, utan bli en vanlig prins eller prinsessa, medan nästa person i tronföljden kommer att bli tronarvinge.
Först tänkte jag att det är ett vidrigt samhälle vi har, där synen på funktionshindrade är så usel att det är underförstått att de inte har arvsrätt. Att vi så självklart inte ens definierar dem som "barn" eller "människor" i grundlagarna. Men rätt snart började jag tvivla på om uppgiften verkligen stämde, och efter en genomläsning av grundlagarna så förstår jag att Roger Lundgren har förfärligt fel.
Det står ingenstans att någon har rätt att beröva ett nyfött barn arvsrätten av någon orsak alls. Enligt successionsordnigen är det enda som räknas "blodet", den evangeliska tron, godkända äktenskap och utlandsresor, och att han eller hon inte blir regent i ett annat land. Är dessa krav uppfyllda så kommer barnet att bli statschef, om han eller hon inte avsäger sig tronen själv.
Däremot finns det en möjlighet att avsätta någon som redan är statschef. I regeringsformens 5:e kapitel om statschefen står det att om statschefen är förhindrad att utföra sina uppgifter, så kommer nästa person i tronföljden att bli riksföreståndare och utföra dem i statschefens ställe. Först efter sex månader kan riksdagen fatta beslut om att statschefen skall anses ha avgått.
Det är bra om "hovexperter" har koll på grundlagarna. Ännu bättre om de har fattat vad som står där. Och bäst av allt vore om de inte lät sin sjukt fördomsfulla syn på funktionshindrade lysa igenom när de försöker sig på att göra "expertutlåtanden". Roger Lundgren kan inte föreställa sig en kung eller drottning med Downs syndrom, och därför tar han för givet att han eller hon inte har arvsrätt. Att journalister har fel är inget ovanligt och oftast bara mänskligt, men fel som kränker en folkgrupp är fruktansvärt illa.
Först tänkte jag att det är ett vidrigt samhälle vi har, där synen på funktionshindrade är så usel att det är underförstått att de inte har arvsrätt. Att vi så självklart inte ens definierar dem som "barn" eller "människor" i grundlagarna. Men rätt snart började jag tvivla på om uppgiften verkligen stämde, och efter en genomläsning av grundlagarna så förstår jag att Roger Lundgren har förfärligt fel.
Det står ingenstans att någon har rätt att beröva ett nyfött barn arvsrätten av någon orsak alls. Enligt successionsordnigen är det enda som räknas "blodet", den evangeliska tron, godkända äktenskap och utlandsresor, och att han eller hon inte blir regent i ett annat land. Är dessa krav uppfyllda så kommer barnet att bli statschef, om han eller hon inte avsäger sig tronen själv.
Däremot finns det en möjlighet att avsätta någon som redan är statschef. I regeringsformens 5:e kapitel om statschefen står det att om statschefen är förhindrad att utföra sina uppgifter, så kommer nästa person i tronföljden att bli riksföreståndare och utföra dem i statschefens ställe. Först efter sex månader kan riksdagen fatta beslut om att statschefen skall anses ha avgått.
Det är bra om "hovexperter" har koll på grundlagarna. Ännu bättre om de har fattat vad som står där. Och bäst av allt vore om de inte lät sin sjukt fördomsfulla syn på funktionshindrade lysa igenom när de försöker sig på att göra "expertutlåtanden". Roger Lundgren kan inte föreställa sig en kung eller drottning med Downs syndrom, och därför tar han för givet att han eller hon inte har arvsrätt. Att journalister har fel är inget ovanligt och oftast bara mänskligt, men fel som kränker en folkgrupp är fruktansvärt illa.
6-8 skivor, och så fullkorn på det.
Brödinstitutet är tillbaka, lyder en rubrik i cerealias informationsskrift som ligger i fikarummet på jobbet. Alla kaffedrickande medelålders medarbetare skrattar och säger ironiskt "6-8 skivor bröd om dagen", och undrar litetgrann vad socialstyrelsen hade med saken att göra. Troligen har de blivit litet omtolkade, precis som "svenska och internationella rekommendationer" har i Brödinstitutets Ingemar Grööns artikel i SvD. Att vi skall äta mer fullkornsprodukter tycks han tolka han som att vi skall äta mer bröd, dvs äta fullkorn utöver det bröd vi redan äter.
Brödinstitutet är en branchorganisation för bagare och konditorer. Det står i en svårhittat bisats på hemsidan att det finansieras av dem. De har uppenbart ekonomiska intressen i att vi äter både kanelbullar och fullkornsbröd. Bland sådana, som inte utför egen forskning utan bara väljer bland andras, blir det lätt att urvalet blir ganska vinklat.
Att vi inte blir tjocka av någon enskild maträtt har Ingemar Gröön rätt i. Att minska eller ta bort en enda maträtt gynnar inte hälsan, det har han också rätt i. Men han menar ju bara de som tar bort kolhydrater. Brödinstitutets "provocerande" påstående att de flesta som bantar borde äta mer bröd blir ju rätt motsägelsefullt.
En kostextremist bråkar med andra kostextremister. Vi andra står bredvid och hejar. Medan vi äter vad vi vill.
Brödinstitutet är en branchorganisation för bagare och konditorer. Det står i en svårhittat bisats på hemsidan att det finansieras av dem. De har uppenbart ekonomiska intressen i att vi äter både kanelbullar och fullkornsbröd. Bland sådana, som inte utför egen forskning utan bara väljer bland andras, blir det lätt att urvalet blir ganska vinklat.
Att vi inte blir tjocka av någon enskild maträtt har Ingemar Gröön rätt i. Att minska eller ta bort en enda maträtt gynnar inte hälsan, det har han också rätt i. Men han menar ju bara de som tar bort kolhydrater. Brödinstitutets "provocerande" påstående att de flesta som bantar borde äta mer bröd blir ju rätt motsägelsefullt.
En kostextremist bråkar med andra kostextremister. Vi andra står bredvid och hejar. Medan vi äter vad vi vill.
Statsskicket är demokrati... eller?
De kallas visst spegelneuroner, de nervceller som reagerar på andras beteende. Det måste alltså ha varit mina spegelneuroner som fick mig att känna sådana fruktansvärda skamkänslor när ordföranden för Rojalistiska föreningen, Patrik Åkesson, satt och gjorde bort sig i TV i morse.
Till följd av det glada tillkännagivandet om kronprinsessans graviditet var det en mindre glad debatt om monarkins vara eller icke-vara, mellan denne rojalist och republikanska föreningens vice ordförande Magdalena Streijffert. Ingen gjorde särskilt bra ifrån sig. Det går liksom inte i en debatt där allt bygger på känslor från båda sidor. Men sämst var rojalisten, då han visade sig ha häpnadsväckande stora kunskapsbrister om både statsskick och statistik.
Jag hörde precis häromdagen talas om en vandringssägen om att prinsessan Madeleine när hon gick i skolan, på frågan om vilket Sveriges statsskick är, svarade ”demokrati”. De flesta människor ser nog komiken i detta. Men rojalisternas ordförande hade, trots hela grundskolan och förmodligen ännu mer, inte bättre kunskaper än den unga prinsessan påstods ha.
Sveriges statsskick är monarki, eller hur? Styrelseskicket är demokrati. Visst kan alla slinka med tungan ibland, men när man som rojalisten sitter och argumenterar för att statsskicket är demokrati, då är det något som fattas.
Då har jag ändå inte nämnt det värsta. När republikanen hänvisade till undersökningar om att stödet för kungen minskar, svarade rojalisten att det bara beror på vem man frågar och hur man ställer frågan. Programledaren frågade rojalisten om de hade gjort egna studier, som kunde bekräfta hans påstående, varpå han svarade:
-Nej, vi har inte gjort några undersökningar, för vi anser att det inte behövs. Vi anser att stödet för monarkin är starkt.
Oj då!
Vidare förvånas jag över demkokratisynen som alltid brukar skymta fram i statsskicksdebatter. Rojalister påstår gärna att kungen är demokratiskt vald, eftersom en majoritet vill ha honom som statschef. Med det resonemanget skulle även ett demokratiskt beslut om att förbjuda minoritetsåsikter, t.ex. att förbjuda Sverigedemokraterna att ställa upp i riksdagsvalet, vara demokratiskt. Och visst, demokrati i sig garanterar inget. Det klassiska exemplet är landet som väljer att ha diktatur. Med den synen på demokrati så är monarkin demokratisk.
Men det är den inte om man sammanför demokratin med de mänskliga rättigheterna, som vi är vana vid att förknippa den med.
Tyvärr verkar rojalister ibland inte vara främmande för sådana tankar om minoritetsåsikter. ”Du är odemokratisk, du vill något som majoriteten inte vill, du vill alltså inte ha demokrati”, sa en rojalist till mig en gång. Han gav sig dock direkt när jag påpekade att det är min demokratiska rättighet att tycka annorlunda än majoriteten. Detta är nämligen en klok rojalist. Att en åsikt har stöd av majoriteten gör den inte till det enda rätta, även om vi måste rätta oss efter den i en demokrati. Tyvärr är det här ändå ett av rojalistiska föreningens huvudargument för monarki.
Den kloke rojalisten käftade inte heller emot mig när jag sa att monarkin är ett avsteg från demokratin, som man är tvungen att göra om man vill ha kungen kvar. Han sade då att det var OK för honom med sådana undantag. Jag skulle vilja se mer av den sortens debatt, när man reflekterar över vad demokrati är innan man slänger ordet i ansiktet på meningsmotståndaren. Så farligt är det ju inte med avsteg. Lagarna om hets mot folkgrupp m.fl. gör ju avsteg från yttrandefriheten. Visserligen för att skydda enskilda människor på ett sätt som monarkin inte gör, men jag nämner det ändå för att ingen skall tro att jag inte har tänkt på att även jag är för vissa undantag.
Visst kan det spontant, mänskligt, kännas litet vulgärt att börja diskutera sånt här när man får veta att ett par skall få sitt första barn. Men det måste vi tänka bort, för det är det inte. Victoria väntar svenska folkets nya statschef, så just i det här fallet är det väldigt passande med sådana till synes vulgära diskussioner. Så vulgär är monarkin.
När Victoria själv föddes diskuterades det mycket p.g.a. det grundlagsbeslut som skulle göra henne till kronprinsessa. Nu spekuleras det inte så mycket om vilket kön det är på fostret. Däremot har rojalister försökt övertyga mig om monarkins förträfflighet, för det är vår största chans till en kvinnlig statschef.
Är det så, så finns det väldigt mycket viktiga saker att ställa till rätta i samhället, som inte direkt gynnas av att vi envist klamrar oss fast vid gamla hopplösa traditioner som hämmar utvecklingen. Den konstitutionella monarkin med könlös arvsrätt är ju perfekt för antifeministerna: ”Ge feministerna en kvinnlig maktlös statschef, så kan de hålla käften sen.”
Om vi införde republik skulle vi alltså vara tvungna att ta tag i det där jämställdhetsproblemet också, ovanpå allt jobb med utredningar, grundlagsändringar och presidentval. Så det är klart att det enklaste är att behålla monarkin Det enklaste är att aldrig förändra något, men hade vi resonerat så jämt, så hade vi levt kvar på stenåldern än.
Till följd av det glada tillkännagivandet om kronprinsessans graviditet var det en mindre glad debatt om monarkins vara eller icke-vara, mellan denne rojalist och republikanska föreningens vice ordförande Magdalena Streijffert. Ingen gjorde särskilt bra ifrån sig. Det går liksom inte i en debatt där allt bygger på känslor från båda sidor. Men sämst var rojalisten, då han visade sig ha häpnadsväckande stora kunskapsbrister om både statsskick och statistik.
Jag hörde precis häromdagen talas om en vandringssägen om att prinsessan Madeleine när hon gick i skolan, på frågan om vilket Sveriges statsskick är, svarade ”demokrati”. De flesta människor ser nog komiken i detta. Men rojalisternas ordförande hade, trots hela grundskolan och förmodligen ännu mer, inte bättre kunskaper än den unga prinsessan påstods ha.
Sveriges statsskick är monarki, eller hur? Styrelseskicket är demokrati. Visst kan alla slinka med tungan ibland, men när man som rojalisten sitter och argumenterar för att statsskicket är demokrati, då är det något som fattas.
Då har jag ändå inte nämnt det värsta. När republikanen hänvisade till undersökningar om att stödet för kungen minskar, svarade rojalisten att det bara beror på vem man frågar och hur man ställer frågan. Programledaren frågade rojalisten om de hade gjort egna studier, som kunde bekräfta hans påstående, varpå han svarade:
-Nej, vi har inte gjort några undersökningar, för vi anser att det inte behövs. Vi anser att stödet för monarkin är starkt.
Oj då!
Vidare förvånas jag över demkokratisynen som alltid brukar skymta fram i statsskicksdebatter. Rojalister påstår gärna att kungen är demokratiskt vald, eftersom en majoritet vill ha honom som statschef. Med det resonemanget skulle även ett demokratiskt beslut om att förbjuda minoritetsåsikter, t.ex. att förbjuda Sverigedemokraterna att ställa upp i riksdagsvalet, vara demokratiskt. Och visst, demokrati i sig garanterar inget. Det klassiska exemplet är landet som väljer att ha diktatur. Med den synen på demokrati så är monarkin demokratisk.
Men det är den inte om man sammanför demokratin med de mänskliga rättigheterna, som vi är vana vid att förknippa den med.
Tyvärr verkar rojalister ibland inte vara främmande för sådana tankar om minoritetsåsikter. ”Du är odemokratisk, du vill något som majoriteten inte vill, du vill alltså inte ha demokrati”, sa en rojalist till mig en gång. Han gav sig dock direkt när jag påpekade att det är min demokratiska rättighet att tycka annorlunda än majoriteten. Detta är nämligen en klok rojalist. Att en åsikt har stöd av majoriteten gör den inte till det enda rätta, även om vi måste rätta oss efter den i en demokrati. Tyvärr är det här ändå ett av rojalistiska föreningens huvudargument för monarki.
Den kloke rojalisten käftade inte heller emot mig när jag sa att monarkin är ett avsteg från demokratin, som man är tvungen att göra om man vill ha kungen kvar. Han sade då att det var OK för honom med sådana undantag. Jag skulle vilja se mer av den sortens debatt, när man reflekterar över vad demokrati är innan man slänger ordet i ansiktet på meningsmotståndaren. Så farligt är det ju inte med avsteg. Lagarna om hets mot folkgrupp m.fl. gör ju avsteg från yttrandefriheten. Visserligen för att skydda enskilda människor på ett sätt som monarkin inte gör, men jag nämner det ändå för att ingen skall tro att jag inte har tänkt på att även jag är för vissa undantag.
Visst kan det spontant, mänskligt, kännas litet vulgärt att börja diskutera sånt här när man får veta att ett par skall få sitt första barn. Men det måste vi tänka bort, för det är det inte. Victoria väntar svenska folkets nya statschef, så just i det här fallet är det väldigt passande med sådana till synes vulgära diskussioner. Så vulgär är monarkin.
När Victoria själv föddes diskuterades det mycket p.g.a. det grundlagsbeslut som skulle göra henne till kronprinsessa. Nu spekuleras det inte så mycket om vilket kön det är på fostret. Däremot har rojalister försökt övertyga mig om monarkins förträfflighet, för det är vår största chans till en kvinnlig statschef.
Är det så, så finns det väldigt mycket viktiga saker att ställa till rätta i samhället, som inte direkt gynnas av att vi envist klamrar oss fast vid gamla hopplösa traditioner som hämmar utvecklingen. Den konstitutionella monarkin med könlös arvsrätt är ju perfekt för antifeministerna: ”Ge feministerna en kvinnlig maktlös statschef, så kan de hålla käften sen.”
Om vi införde republik skulle vi alltså vara tvungna att ta tag i det där jämställdhetsproblemet också, ovanpå allt jobb med utredningar, grundlagsändringar och presidentval. Så det är klart att det enklaste är att behålla monarkin Det enklaste är att aldrig förändra något, men hade vi resonerat så jämt, så hade vi levt kvar på stenåldern än.
Åldersrasismen är på tapeten igen
Det är dags att återuppväcka mitt gamla blogginlägg, som jag skrev angående barnförbud på restauranger och bröllop. Nu är det flyget det gäller. Tåg har tidigare avhandlats i debatten. Numera får barn inte rabatterat pris i första klass. Det är naturligtvis ett styrmedel för barnfamiljer att välja andra klass, men de får ändå åka med på samma villkor som vuxna. Att det är billigare i andra klass är en bonus. Men att utestänga vissa folkgrupper med förbud, på samma sätt som vi utestänger andra djur från mänskliga gemenskaper, är inte acceptabelt. Vill man starta ett flygbolag och har den inställningen till olika folkgruppers rätt att ta del av den helt ofarliga service man erbjuder, så skall man låta bli. Hur man prissätter, om man vill ge barnrabatt eller ej, är däremot upp till ägaren.
Den som inte fattar hur viktiga barn är kan ju se filmen "Children of men". Det är intressant att se hur olika lätt recensenterna har för att ta till sig budskapet. Vissa fattar inte ens styrkan i storyn, medan andra tycker att budskapet är övertydligt. Jag antar att det har att göra med vilken inställning till barnens plats i samhället man har.
Den som inte fattar hur viktiga barn är kan ju se filmen "Children of men". Det är intressant att se hur olika lätt recensenterna har för att ta till sig budskapet. Vissa fattar inte ens styrkan i storyn, medan andra tycker att budskapet är övertydligt. Jag antar att det har att göra med vilken inställning till barnens plats i samhället man har.
Ideologiers koppling till våld
Den första dagen lät det som vanligt: Ett gäng högerextremister svartmålade islam, samtidigt som de slog sig för bröstet och gapade högt om hur "politiska inkorrekta" de var som kunde säga det så säkert redan. Vänster och liberaler å sin sida upprepade tålmodigt att de flesta muslimer inte är terrorister.
Sen greps förövaren. Och allt kom av sig. Få verkade veta hur de skulle resonera när de inte längre kunde kopiera tidigare kommentarer och blogginlägg. Vi har ju inga standardfraser på lager om en terrorist som inte är muslim. Dessutom skämdes nog många av oss litet, även bland oss som hade sagt oss inte vilja spekulera i gärningsmannens religiösa och politiska hemvist. För även om vi försökte trycka undan bilden som poppade upp i huvudet, så föreställde den en man med typiskt arabiska drag.
Det finns naturligtvis massor att säga och många chanser till analyser om vad som hände i Oslo och på Utöya, och varför. Tankar om vad en stark tro på något, vare sig det är islam, kristendom, nationalism eller teknikfientlighet, kan leda till. Tankar om hur många, från början ensamma, galningar kan forma terrornätverk tillsammans, eller inte.
Nu tycks folk ha sansat sig och vi börjar få ihop bilden av den blonde konservative terroristen. Några försöker fortfarande skilja honom från muslimska terrorister genom att hävda den ensamme galningen kontra terrornätverk, men det skall nog till en väldigt svartvit syn på verkligheten för att kunna inbilla sig någon skarp kontrast mellan Breivik å ena sidan och samtliga islamistiska terrorister å andra sidan.
Naturligtvis är alla terrorister olika. Det finns förmodligen inte två personer vars världsbild är exakt densamma. Den som ser skillnader mellan Breivik och en godtyckligt vald islamistisk självmordsbombare borde fundera på hur lika två godtyckliga islamister egentligen är.
Breivik ville också bli martyr. Dock inte som död i ett paradis fyllt av vackra läskedrycksserverande jungfrur, utan som försmäktande samvetsfånge i ett norskt fängelse, hyllningsbar av de likasinnade. Hur många de nu är.
Breivik har inget som helst stöd bland Sverigedemokrater och andra stockkonservativa element, utan de fördömer honom lika mycket som vi mer "politiskt korrekt" lagda. Islamistiska självmordsbombare har inte heller något stöd bland majoriteten av muslimerna, utan de fördömer dem lika mycket som vi ateister och kristna och buddhister och judar och hinduer och hedningar och shintoister och pastafarianer och vad helst vi kan tänkas vara.
Men det är kanske bra att anklaga Sverigedemokraterna litetgrann för att vara "indirekt ansvariga", så får de smaka sin egen medicin när de påstår att alla muslimer är indirekt ansvariga till självmordsattentaten.
Jag tror inte att någon specifik ideologi kan kopplas till våld. Den som vill bruka våld kan bara ta en valfri ideologi, plocka russinen ur kakan och tolka som han eller hon vill, sno ett maskingevär eller en dynamitladdning och gå ur och panga litet. Oftast väljer våldsverkarna en ideologi som anses litet spännande och icke-mainstream. Men en skicklig terrorist kan nog hitta stöd för sina handlingar i folkpartiets partiprogram med litet letande.
Det har ju t.ex. varit superpoppis att omvärdera Pinochet ett tag. Av en del kallas han liberal och alltså inte så dum ändå, medan dessas kritiker protesterar mot att han skulle vara liberal eftersom han var så dum. Men kombinera litet och man får en liberal OCH dum person, och jag tycker faktiskt inte att sådana egentligen är mer motsägelsefulla än våldsverkande muslimer.
Sen greps förövaren. Och allt kom av sig. Få verkade veta hur de skulle resonera när de inte längre kunde kopiera tidigare kommentarer och blogginlägg. Vi har ju inga standardfraser på lager om en terrorist som inte är muslim. Dessutom skämdes nog många av oss litet, även bland oss som hade sagt oss inte vilja spekulera i gärningsmannens religiösa och politiska hemvist. För även om vi försökte trycka undan bilden som poppade upp i huvudet, så föreställde den en man med typiskt arabiska drag.
Det finns naturligtvis massor att säga och många chanser till analyser om vad som hände i Oslo och på Utöya, och varför. Tankar om vad en stark tro på något, vare sig det är islam, kristendom, nationalism eller teknikfientlighet, kan leda till. Tankar om hur många, från början ensamma, galningar kan forma terrornätverk tillsammans, eller inte.
Nu tycks folk ha sansat sig och vi börjar få ihop bilden av den blonde konservative terroristen. Några försöker fortfarande skilja honom från muslimska terrorister genom att hävda den ensamme galningen kontra terrornätverk, men det skall nog till en väldigt svartvit syn på verkligheten för att kunna inbilla sig någon skarp kontrast mellan Breivik å ena sidan och samtliga islamistiska terrorister å andra sidan.
Naturligtvis är alla terrorister olika. Det finns förmodligen inte två personer vars världsbild är exakt densamma. Den som ser skillnader mellan Breivik och en godtyckligt vald islamistisk självmordsbombare borde fundera på hur lika två godtyckliga islamister egentligen är.
Breivik ville också bli martyr. Dock inte som död i ett paradis fyllt av vackra läskedrycksserverande jungfrur, utan som försmäktande samvetsfånge i ett norskt fängelse, hyllningsbar av de likasinnade. Hur många de nu är.
Breivik har inget som helst stöd bland Sverigedemokrater och andra stockkonservativa element, utan de fördömer honom lika mycket som vi mer "politiskt korrekt" lagda. Islamistiska självmordsbombare har inte heller något stöd bland majoriteten av muslimerna, utan de fördömer dem lika mycket som vi ateister och kristna och buddhister och judar och hinduer och hedningar och shintoister och pastafarianer och vad helst vi kan tänkas vara.
Men det är kanske bra att anklaga Sverigedemokraterna litetgrann för att vara "indirekt ansvariga", så får de smaka sin egen medicin när de påstår att alla muslimer är indirekt ansvariga till självmordsattentaten.
Jag tror inte att någon specifik ideologi kan kopplas till våld. Den som vill bruka våld kan bara ta en valfri ideologi, plocka russinen ur kakan och tolka som han eller hon vill, sno ett maskingevär eller en dynamitladdning och gå ur och panga litet. Oftast väljer våldsverkarna en ideologi som anses litet spännande och icke-mainstream. Men en skicklig terrorist kan nog hitta stöd för sina handlingar i folkpartiets partiprogram med litet letande.
Det har ju t.ex. varit superpoppis att omvärdera Pinochet ett tag. Av en del kallas han liberal och alltså inte så dum ändå, medan dessas kritiker protesterar mot att han skulle vara liberal eftersom han var så dum. Men kombinera litet och man får en liberal OCH dum person, och jag tycker faktiskt inte att sådana egentligen är mer motsägelsefulla än våldsverkande muslimer.
Det homeopatiska självmordet
Jag känner att jag vill tycka litet om den nyligen uppblossade debatten om alternativmedicin. Det började med en repris av Kropp och själ i P1 från mars i år. Den handlade om "ilskan" som vetenskapen riktar emot alternativmedicinen. Det visar sig förstås att det mesta av den s.k. ilskan är ett påhitt av alternativförespråkarna, det gamla vanliga angreppet mot "samhället och etablissemanget" som "är emot mig och köpta av läkemedelsbolagen" o.s.v. som Christina Doctare ger ett utmärkt avskräckande exempel på. Ironiskt nog med just de fåniga härskartekniker som hon anklagar andra för.
Dessutom blir jag så vansinnigt trött på uppfattningen att forskare studerar traditionell medicin med en förutfattad mening och gör det för att bevisa att den inte är verksam. Då vet de inte hur forskning fungerar! På de konferenser i naturproduktskemi som jag har deltagit i och de otaliga artiklar som jag har läst är tonen helt tvärtom. Inom detta forskarsamhälle vill folk självklart inget hellre än att hitta nya verksamma substanser! Det ger ju både publikationer och pengar! Mycket mer än att bevisa att saker inte fungerar. Snarare borde forskare vara mer försiktiga än de är när de letar bland gamla traditionella mediciner.
Trots den smått föraktfulla tonen mot vetenskapen som kan antydas på sina ställen i programmet, så kommer det fram en bra poäng med att lära sig mera om alternativmedicin. Det är att det faktiskt finns folk som använder den och att det därför är viktigt för seriösa läkare att veta vad som finns. Dels för att kunna förklara mer kunnigt för patienterna vad skillnaden är, dels för att förstå hur människor tänker för att kunna hjälpa dem bättre.
Jag tänkte tycka litetgrann om debatten från det homeopatiska självmordsförsöket i Almedalen, där Christer Fuglesang och ett gäng andra skeptiker svalde sömnmedel i tiofald dos.
Homeopati är ungefär som religiös tro. Det råder inga tvivel om att religiösa upplevelser existerar, det är deras ursprung som det råder delade meningar om. Likaså tror jag fullt och fast på dem som har upplevt smärtlindring av homeopatiska läkemedel. Smärta är en upplevelse och inte en sjukdom i sig. Ursprunget till denna upplevelse är i normalfallet en kroppslig signal på en skada. Smärtlindring kan sättas in var som helst. I vissa fall lindrar man smärtan genom att läka skadan, men väldigt ofta lindrar man bara smärtupplevelsen och låter kroppen läka skadan själv.
Jag kommer ihåg ett gammalt avsnitt av "Lilla huset på prärien", där en pojke fick ont i magen och "botades" från smärtan genom förbön i kyrkan. Det gick bra tills blindtarmen sprack av en inflammation som redan på den tiden var relativt enkel att åtgärda om man upptäckte det i tid. Han trodde så fullt och fast på bönen att han inte märkte smärtan. Nu är det här en TV-serie och inte verklighet. Jag vet inte om det går att tränga bort just blindtarmsinflammationssmärta på det här dramatiska sättet. Men smärta med mer diffust ursprung kan lindras genom placeboeffekten.
När det gäller homeopatisk smärtlindring kan man tänka sig även andra mekanismer än placebo. Det homeopatiska medlet kanske har tillsatser eller kombineras med saker som faktiskt fungerar. Men homeopati som läketeori, d v s späda ut en tvivelaktig orsak till åkomman så mycket att det bara finns vatten kvar, för att låta vattnet "dra ut" åkomman, är otvivelaktigt verkningslöst.
Dessutom är det vansinne att argumentera för homeopati med samma argument som för alternativmedicin i största allmänhet. Alternativmedicin innehåller väldigt många olika behandlingsformer, och en hel del av dem har visat sig inte fungera. Men det finns även fortfarande massor av medicin som är alternativ bara för att den ännu inte har hunnit gå igenom de hårda tester som krävs för att kunna få den stora äran och bekräftelsen att kallas skolmedicin om den passerar. Homeopati är en liten del av alternativmedicinen. Just den delen har redan gått igenom testerna, och bevisats vara verkningslös.
Dessutom blir jag så vansinnigt trött på uppfattningen att forskare studerar traditionell medicin med en förutfattad mening och gör det för att bevisa att den inte är verksam. Då vet de inte hur forskning fungerar! På de konferenser i naturproduktskemi som jag har deltagit i och de otaliga artiklar som jag har läst är tonen helt tvärtom. Inom detta forskarsamhälle vill folk självklart inget hellre än att hitta nya verksamma substanser! Det ger ju både publikationer och pengar! Mycket mer än att bevisa att saker inte fungerar. Snarare borde forskare vara mer försiktiga än de är när de letar bland gamla traditionella mediciner.
Trots den smått föraktfulla tonen mot vetenskapen som kan antydas på sina ställen i programmet, så kommer det fram en bra poäng med att lära sig mera om alternativmedicin. Det är att det faktiskt finns folk som använder den och att det därför är viktigt för seriösa läkare att veta vad som finns. Dels för att kunna förklara mer kunnigt för patienterna vad skillnaden är, dels för att förstå hur människor tänker för att kunna hjälpa dem bättre.
Jag tänkte tycka litetgrann om debatten från det homeopatiska självmordsförsöket i Almedalen, där Christer Fuglesang och ett gäng andra skeptiker svalde sömnmedel i tiofald dos.
Homeopati är ungefär som religiös tro. Det råder inga tvivel om att religiösa upplevelser existerar, det är deras ursprung som det råder delade meningar om. Likaså tror jag fullt och fast på dem som har upplevt smärtlindring av homeopatiska läkemedel. Smärta är en upplevelse och inte en sjukdom i sig. Ursprunget till denna upplevelse är i normalfallet en kroppslig signal på en skada. Smärtlindring kan sättas in var som helst. I vissa fall lindrar man smärtan genom att läka skadan, men väldigt ofta lindrar man bara smärtupplevelsen och låter kroppen läka skadan själv.
Jag kommer ihåg ett gammalt avsnitt av "Lilla huset på prärien", där en pojke fick ont i magen och "botades" från smärtan genom förbön i kyrkan. Det gick bra tills blindtarmen sprack av en inflammation som redan på den tiden var relativt enkel att åtgärda om man upptäckte det i tid. Han trodde så fullt och fast på bönen att han inte märkte smärtan. Nu är det här en TV-serie och inte verklighet. Jag vet inte om det går att tränga bort just blindtarmsinflammationssmärta på det här dramatiska sättet. Men smärta med mer diffust ursprung kan lindras genom placeboeffekten.
När det gäller homeopatisk smärtlindring kan man tänka sig även andra mekanismer än placebo. Det homeopatiska medlet kanske har tillsatser eller kombineras med saker som faktiskt fungerar. Men homeopati som läketeori, d v s späda ut en tvivelaktig orsak till åkomman så mycket att det bara finns vatten kvar, för att låta vattnet "dra ut" åkomman, är otvivelaktigt verkningslöst.
Dessutom är det vansinne att argumentera för homeopati med samma argument som för alternativmedicin i största allmänhet. Alternativmedicin innehåller väldigt många olika behandlingsformer, och en hel del av dem har visat sig inte fungera. Men det finns även fortfarande massor av medicin som är alternativ bara för att den ännu inte har hunnit gå igenom de hårda tester som krävs för att kunna få den stora äran och bekräftelsen att kallas skolmedicin om den passerar. Homeopati är en liten del av alternativmedicinen. Just den delen har redan gått igenom testerna, och bevisats vara verkningslös.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)