Två nya matrön den här veckan: Hög kolesterolhalt är ofarlig och tillsatta fibrer saknar hälsoeffekter. Nu har jag dålig koll på nutritionsvetenskapen, men två saker kan jag säga med säkerhet:
1) Ju mer maten processas, desto fler av de naturliga beståndsdelarna förstörs, och
2) man kan inte renframställa en nyttig ingrediens i en maträtt och utgå ifrån att den främjar hälsan ensam.
Det första konstaterandet innebär självklart att processande kan vara bra eller dåligt, beroende på vilka beståndsdelar som förstörs. Att förstöra cellväggarna i en potatis är naturligtvis bra, eftersom det är en förutsättning för att kunna äta potatisen, liksom många andra livsmedel som lättare tas upp i kroppen om man processar/värmer dem. Likaså smått giftiga och illasmakande ämnen, och bakterier som har vuxit till sig i maten, är ju rätt så bra att förstöra. Men innehåller maten sköra vitaminer, så är en kort uppvärmningstid bättre än en lång.
Det andra konstaterandet innebär att det visst ibland kan vara nyttigt att renframställa näringsämnen och använda som tillsatser, men det kan också vara farligt, och effekten kan ligga var som helst däremellan och dessutom variera beroende på det andra man äter samtidigt. Och man vet inte förrän man har provat. Tillsatta fibrer är rätt nytt, och forskningen har en viss eftersläpning, eftersom den skall vara rätt så säker innan den kan säga något. Och nu har man alltså tillräckligt mycket data för att gå ut med en första teori om att det är verkningslöst. Så då får vi tro på det så länge.
Och kolesterolet, då. Förr fick man ju alltid höra att man inte skulle äta så många ägg, för det var så mycket kolesterol i dem. Nu gäller inte det längre. Det är tydligen svårare än så att kontrollera kolesterolhalt och hjärt-kärlsjukdomar. Nuförtiden skall vi äta mer frukt och grönt, som innehåller antioxidanter som hjälper till att stabilisera LDL-partiklarna, så att de inte oxideras och släpper ut kolesterolet lika lätt. Och så mer omättat fett, som visst gör LDL-partiklarna större så att de blir mer svåroxiderade (det måste väl bero på yta/volymförhållandet), och HDL/LDL-förhållandet bättre.
Märk hur positivt det blev: Från "ät inte..." till "ät mer..."
Jag tror att det oftast är nyttigast att äta maten i så naturlig form som det är möjligt för optimal aptitlighet och hygien. Det är visserligen mer tro än vetenskap. Men eftersom allt jag har läst om antioxidanter pekar på att de är meningslösa eller till och med farliga att äta i renframställd form, men jättenyttiga om de äts i sin oprocessade form i mat, så får jag för mig att det även gäller för andra saker. Fibrer fick vi reda på nu att de bör finnas kvar på sina platser i cellstrukturerna för att ha effekt. Kolhydrater som har renframställts till vitt mjöl och socker är inte heller särskilt nyttigt.
Fettkapslar med speciella sammansättningar finns, men det vinner vi nog inte så mycket på jämfört med att äta fettrika växter, som avocado och nötter, eller oliv- och rapsolja, så länge den är kallpressad så att fetterna inte har förstörts av värmen. Fisk kan vi värma, och nötter kan vi rosta, eftersom de fetterna är skyddade av den omgivande fisk- och nötmatrisen.
Det här innebär ju inte att det alltid är onyttigt att äta piller. De som verkligen har hög kolesterolhalt verkar vinna på medicinerna. Mineraler som järn och kalcium lär visst vara bra om man nu tvunget vill äta vitamintabletter om man är fullt frisk. I måttliga mängder förstås. Men jag gör det inte.
Fast allra bäst är nog att bara äta utan att bry sig så mycket. Bara man äter gott, för god mat som oxfilé med rostade rotfrukter, räkor med hemgjord majonnäs, och tropisk fruktsallad är mycket nyttigare än snabbmat som bara proppar igen magen. I slutänden tror jag att det lönar sig levnadsmässigt.
Tillsammans är vi starka
Jag älskar historien om Folkkampanjen mot kärnkraft i SvD idag. Vilket hopp, vilken styrka, vilken romantik den beskriver, jag blir alldeles lycklig. Det var något visst med 70-talets folkrörelser!
Formuleringarna i artikeln är obetalbara:
Fast på de pendeltågen var ju inte några högerpartier med, så folkkampanjen var säkert ännu bättre. Förmodligen även bättre än Nej till EU, där det fanns medlemmar ur alla partier med, men inte så många hela partier.
Masshysteri. Idealism. Jag tvekar alltid litet inför saker som engagerar mig djupt numera, frågar mig om det verkligen är rätt eller om jag bara har ryckts med av något och drivs av idealism. Men vad är idealism? Måste det vara en utopisk världsbild om det slutgiltiga idealsamhället, eller kan det helt enkelt vara en långsiktig strävan mot en litet bättre lösning på ett samhällsproblem, som inte ens förväntas bli något slutmål? Kärnkraft är pragmatik. Det nödvändiga ontets energikälla. Fast trots det kan man ju sträva efter ett ideal om att någon gång kunna leva på bara förnyelsebar energi, av något slag, ett tag.
Och kanske är det mer pragmatiskt att vara hysteriskt rädd för kärnkraftshaverier än att låta sig dra med av en stor massrörelse? Åtminstone mer rationellt. Vi borde kanske ha blivit räddare efter Tjernobyl? Här satt jag och skämtade om den kryddiga smaken av Cesium-137 i trattkantarellerna. I och för sig syftade jag på den obefogade hysterin efter Fukushima. Men ändå. Nyligen fick jag veta att värdena i Gävletrakten inte är ok efter Tjernobyl än. Och såg på kartan att mina trattisar var plockade mitt i "strimman" av nedfall som gick ner över Uppland. Jag brukar förvälla det jag fryser in, men i fortsättningen tänker jag förvälla allt!
Nu verkar plötsligt alla kärnkraftsmotståndare vara rädda. Precis som alla förespråkare verkar totalt obekymrade. Eller så använder de sig bara av det i propagandan. Nåt måste man ju göra för att engagera folk när folkkampanjen mot kärnkraft inte är någon glad massrörelse längre.
Idealism och pragmatik har båda fördelar och nackdelar. Men det finns en sak som är värre och som nog inte har några fördelar alls: Likgiltighet. Kanske t o m små doser av skräckpropaganda kan ha sina fördelar ibland, bara för att väcka folket?
Formuleringarna i artikeln är obetalbara:
Vi som befann oss mitt i alltsammans är dessutom ohjälpligt begränsade av lojaliteter och snärjda i alla dessa snart nog romantiska minnen som utgår just från ordet vi.Jag var faktiskt också med på ett litet, litet hörn. Jag har fina minnen från min vackra, lyckliga barndom i demonstrationstågen med både röda fanor och plakat med glada röda solar på. Vi sjöng sånger tillsammans med vänstersossarna i vårt bostadsområde inför folkomröstningen. Vilken gemenskap det var!
där de ofta fåtaliga medlemmarna hyllade olika potentater – Mao, Stalin, Trotskij och så vidare – med ungefär samma glöd som ungdomar i dag talar sig varma för ett visst operativsystem och förtalar andra, fastän de fungerar nästan likadant. En Albanientrogen SKP-fraktion i Värnamo gav mig rentav idén att göra en bestämningstabell, just som för insekter, i syfte att underlätta artbestämningen av de olika gruppernas anhängare.Tycker det här är den roligaste passagen i Monthy Pythons Life of Brian också. Jag skrattar så jag får tårar i ögonen varje gång jag ser dem slå ihjäl varandra i gångarna under Pontius Pilatus palats. Fantastiskt att det fanns tillfällen då man kunde jobba ihop. Som detta. Och som de gånger man stod inklämd bland alla röda fanor på ett fullproppat pendeltåg på första maj och sjöng internationalen, alla tillsammans.
Fast på de pendeltågen var ju inte några högerpartier med, så folkkampanjen var säkert ännu bättre. Förmodligen även bättre än Nej till EU, där det fanns medlemmar ur alla partier med, men inte så många hela partier.
Vi hade de bästa sångerna och den bästa organisationen. De väldiga Barsebäcksmarscherna blev som långa vindlande folkfester, ett mellanting mellan Vasaloppet och rockfestivalen i Roskilde,Jag hade velat åka till Barsebäck. Det är en miss i mitt liv att jag aldrig fick demonstrera där. Och nu är det försent. Av olika anledningar.
Masshysteri. Idealism. Jag tvekar alltid litet inför saker som engagerar mig djupt numera, frågar mig om det verkligen är rätt eller om jag bara har ryckts med av något och drivs av idealism. Men vad är idealism? Måste det vara en utopisk världsbild om det slutgiltiga idealsamhället, eller kan det helt enkelt vara en långsiktig strävan mot en litet bättre lösning på ett samhällsproblem, som inte ens förväntas bli något slutmål? Kärnkraft är pragmatik. Det nödvändiga ontets energikälla. Fast trots det kan man ju sträva efter ett ideal om att någon gång kunna leva på bara förnyelsebar energi, av något slag, ett tag.
Och kanske är det mer pragmatiskt att vara hysteriskt rädd för kärnkraftshaverier än att låta sig dra med av en stor massrörelse? Åtminstone mer rationellt. Vi borde kanske ha blivit räddare efter Tjernobyl? Här satt jag och skämtade om den kryddiga smaken av Cesium-137 i trattkantarellerna. I och för sig syftade jag på den obefogade hysterin efter Fukushima. Men ändå. Nyligen fick jag veta att värdena i Gävletrakten inte är ok efter Tjernobyl än. Och såg på kartan att mina trattisar var plockade mitt i "strimman" av nedfall som gick ner över Uppland. Jag brukar förvälla det jag fryser in, men i fortsättningen tänker jag förvälla allt!
Nu verkar plötsligt alla kärnkraftsmotståndare vara rädda. Precis som alla förespråkare verkar totalt obekymrade. Eller så använder de sig bara av det i propagandan. Nåt måste man ju göra för att engagera folk när folkkampanjen mot kärnkraft inte är någon glad massrörelse längre.
Idealism och pragmatik har båda fördelar och nackdelar. Men det finns en sak som är värre och som nog inte har några fördelar alls: Likgiltighet. Kanske t o m små doser av skräckpropaganda kan ha sina fördelar ibland, bara för att väcka folket?
Grattis, hipp, hipp, hurra!
Vår konung fyller år. I år igen. På självaste valborgsmässoafton igen. De som vill fira honom behöver således inte framstå som hopplöst bakåtsträvande monarkister, utan kan festa och glamma till hans ära, skickligt dolda av alla som firar vårens ankomst. De som brukar gå på den traditionella sillunchen som jag brukar gå på inväntar årets stora höjdpunkt: Jag, den sanna, progressiva republikanen ställer mig upp och sjunger Kungssångens alla verser. Förr brukade jag köra med Internationalen. Men i mina nya, mer konservativt lagda kretsar uppskattas Kungssången bättre, och jag gillar att stå i centrum för att jag kan suspekta sånger, som hyllar politiska och feodala monarker, utantill.
Fast jag gillar egentligen kungen. Det är ju inte hans fel att han är kung, och att han är hjärntvättad från födseln att monarkin är ett bra system borde väl vara ställt utom all rimlig tvivel. Det är inte bara nackdelar med monarkin heller. Den enande symboliken, även genom ett förlegad statsskick som gör skillnad på folk och folk, kan faktiskt vara på både gott och ont. I alla fall i fredstid, då vi både kan samla alla svenskar, nya som gamla, under samma paroll, och betona att vi alla undersåtar av Konungariket Sverige är lika ovärdiga statschefsämbetet. Och om det blir krig funkar vilken folkkär diktator som helst, så då kan vi lika bra utnyttja kungen som någon annan.
Det blir lika dyrt att avskaffa monarkin som att ha den kvar. Jag tror t o m att det skulle bli dyrare. Det är dyrt med demokrati. Val kostar enorma summor pengar för oss skattebetalare, så man skulle ju kunna fråga sig om det är värt det. Och sen undrar jag om folk verkligen kan styra en stat. De kan inte ens styra företag, det sköts ju bäst av dem som är experter och vill satsa pengar. Vi borde väl göra detsamma med staten: Sälj ut den och tilldela folk röster efter hur mycket de är villiga att betala, så blir det bara de mest engagerade, kloka och kunniga som är med och styr. Och så de som har ärvt mest pengar förstås.
För att återgå till kungen, så skulle han nog inte få mindre makt, utan snarare mer, om han slutade vara kung i statens tjänst. Kung skulle han betrakta sig som, och bli betraktad som, ändå. Det blir ju inga giljotiner på Stortorget, precis, utan hela kungahuset skulle vara kvar, fortsätta att uppvaktas av Svensk Damtidning och göra reklam för Sverige. Många av deras fina saker, inklusive deras modesta sommarstuga på Öland, är deras privata, och de kan säkert åberopa besittningsrätt på slotten de bor på. De skulle dessutom slippa ha en massa krav på politisk korrekthet på sig. Nåja, om de vill behålla sin popularitet kanske det är bäst att fortsätta hålla koll på vad folk vill höra.
Vad folk vill höra kan ju förändras. Förut var det ju rätt allmänt att kungen hade en viss frihet att göra bort sig, eftersom journalisterna visste att folk inte ville läsa om sånt, och därför inte skrev om det. Men det kanske har ändrats. "Den ofrivillige monarken" innehöll förmodligen inget sprängstoff alls, men det intressanta med den var att den verkade öppna för ett visst intresse för att leta efter kungliga skandaler. Kungens reaktion i jaktstugan verkade insiktsfull. Han svarade bra, men såg lite bekymrad ut. Det såg ut som att han tänkte "skit, nu får jag börja passa mig, som mina kolleger på kontinenten".
Jag har egentligen inga bra argument mot monarkin, förutom principen att det är ganska märkligt med att det högsta ämbetet i en modern demokratisk stat går i arv. Jag tycker det är litet ironiskt att kungen tycker att det är kortegerna med häst och vagn som är ganska märkliga. Undrar om han någonsin tänker så om sig själv också.
Fast jag gillar egentligen kungen. Det är ju inte hans fel att han är kung, och att han är hjärntvättad från födseln att monarkin är ett bra system borde väl vara ställt utom all rimlig tvivel. Det är inte bara nackdelar med monarkin heller. Den enande symboliken, även genom ett förlegad statsskick som gör skillnad på folk och folk, kan faktiskt vara på både gott och ont. I alla fall i fredstid, då vi både kan samla alla svenskar, nya som gamla, under samma paroll, och betona att vi alla undersåtar av Konungariket Sverige är lika ovärdiga statschefsämbetet. Och om det blir krig funkar vilken folkkär diktator som helst, så då kan vi lika bra utnyttja kungen som någon annan.
Det blir lika dyrt att avskaffa monarkin som att ha den kvar. Jag tror t o m att det skulle bli dyrare. Det är dyrt med demokrati. Val kostar enorma summor pengar för oss skattebetalare, så man skulle ju kunna fråga sig om det är värt det. Och sen undrar jag om folk verkligen kan styra en stat. De kan inte ens styra företag, det sköts ju bäst av dem som är experter och vill satsa pengar. Vi borde väl göra detsamma med staten: Sälj ut den och tilldela folk röster efter hur mycket de är villiga att betala, så blir det bara de mest engagerade, kloka och kunniga som är med och styr. Och så de som har ärvt mest pengar förstås.
För att återgå till kungen, så skulle han nog inte få mindre makt, utan snarare mer, om han slutade vara kung i statens tjänst. Kung skulle han betrakta sig som, och bli betraktad som, ändå. Det blir ju inga giljotiner på Stortorget, precis, utan hela kungahuset skulle vara kvar, fortsätta att uppvaktas av Svensk Damtidning och göra reklam för Sverige. Många av deras fina saker, inklusive deras modesta sommarstuga på Öland, är deras privata, och de kan säkert åberopa besittningsrätt på slotten de bor på. De skulle dessutom slippa ha en massa krav på politisk korrekthet på sig. Nåja, om de vill behålla sin popularitet kanske det är bäst att fortsätta hålla koll på vad folk vill höra.
Vad folk vill höra kan ju förändras. Förut var det ju rätt allmänt att kungen hade en viss frihet att göra bort sig, eftersom journalisterna visste att folk inte ville läsa om sånt, och därför inte skrev om det. Men det kanske har ändrats. "Den ofrivillige monarken" innehöll förmodligen inget sprängstoff alls, men det intressanta med den var att den verkade öppna för ett visst intresse för att leta efter kungliga skandaler. Kungens reaktion i jaktstugan verkade insiktsfull. Han svarade bra, men såg lite bekymrad ut. Det såg ut som att han tänkte "skit, nu får jag börja passa mig, som mina kolleger på kontinenten".
Jag har egentligen inga bra argument mot monarkin, förutom principen att det är ganska märkligt med att det högsta ämbetet i en modern demokratisk stat går i arv. Jag tycker det är litet ironiskt att kungen tycker att det är kortegerna med häst och vagn som är ganska märkliga. Undrar om han någonsin tänker så om sig själv också.
Årets första dopp
Så var det avklarat. Redan i går faktiskt! Den 19 april. Det är väl i rätt lagom tid, inte för tidigt, inte för sent, utan det var helt enkelt dags. Temperaturen i sjön har jag ingen aning om, men skulle gissa på något i storleksordningen 10 grader. Inte direkt så man simmar runt, men inte heller så man behöver en bastu att värma sig i efteråt. Och så pass varmt var det i luften att det kändes varmt i kroppen när man kom upp. Men väl hemma kändes en brasa inte helt fel.
Så idag var jag med om ytterligare en hälsobringande behandling: Massage. Hela kroppen knådades igenom under en timme, med väldoftande olja som smörjmedel för mina trötta muskler. När jag kände hur värmen spreds i kroppen tänkte jag att det är kanske sant det de säger, att cirkulationen kommer igång och kroppen rensas från slaggprodukter. Men egentligen struntar jag i om det stämmer eller ej. Massage må vara hur ovetenskapligt som helst, skönt är det i alla fall!
Föryngrande måste de i alla fall ha varit, de två kurerna, eftersom kassörskan i spritbutiken ett par timmar senare inte kunde avgöra om jag uppnått den aktningsvärda åldern av 25 år (och ännu mindre gissa att det var 15 år sedan jag gjorde det!) Hon avkrävde mig legitimation för att tilldela mig den vinflaska, som jag och maken skall smaka på så fort kvällens barnvaktsuppgift är avklarad.
Så idag var jag med om ytterligare en hälsobringande behandling: Massage. Hela kroppen knådades igenom under en timme, med väldoftande olja som smörjmedel för mina trötta muskler. När jag kände hur värmen spreds i kroppen tänkte jag att det är kanske sant det de säger, att cirkulationen kommer igång och kroppen rensas från slaggprodukter. Men egentligen struntar jag i om det stämmer eller ej. Massage må vara hur ovetenskapligt som helst, skönt är det i alla fall!
Föryngrande måste de i alla fall ha varit, de två kurerna, eftersom kassörskan i spritbutiken ett par timmar senare inte kunde avgöra om jag uppnått den aktningsvärda åldern av 25 år (och ännu mindre gissa att det var 15 år sedan jag gjorde det!) Hon avkrävde mig legitimation för att tilldela mig den vinflaska, som jag och maken skall smaka på så fort kvällens barnvaktsuppgift är avklarad.
Vad är det med de filosofisk-teologiska forskarna?
Knappt har man läst klart ett märkligt debattinlägg av två filosofer, förrän man hittar ett nästan lika märkligt inlägg av två religionsvetare.
De har som mål att framföra några viktiga poänger inom religionskritiken: Att det är möjligt att kritisera religion, och att en hel religion inte kan göras ansvarig för en enskild människas handlingar. Tyvärr pratar de bort båda poängerna när de i stället ägnar sig åt att smutskasta religionskritiker i största allmänhet.
Det är rätt ironiskt att de beskyller religionskritikerna för att betrakta religionen som ett "handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft", eftersom skillnaden mellan religiösa och icke-religiösa är just att icke-religiösa inte tror på handlande subjekt utanför människan, medan religiösa gör det.
Visst kan även religionskritiker ha svårt att skilja på sak och person, men det är de knappast ensamma om. Och om artikelförfattarna nu menar att man inte kan skilja religionen från den utövande människan, vilken religion menar de då att man får kritisera, om man inte vill göra en kollektiv attack på människorna som tillhör religionen?
Vidare, trots ovanstående, och trots resonemanget om att undvika att göra en livsåskådning skyldig till enskilda människors agerande, anklagar de "humanisterna" för att inte kunna skilja mellan islam och islamister. Det finns säkert enskilda humanister som inte kan det, men livsåskådningen blandar inte ihop sådana saker.
Trots att de påstår det, för artikelförfattarna inte fram någon åsikt om att religion kan kritiseras. De menar, i teorin, att man får kritisera enskilda anhängare, utan att kritisera religionen, men de klarar inte själva av detta i praktiken.
Förväxlingen av Sverigedemokraternas likriktning av samhället och humanisternas vilja att ge icke-religiösa alternativ till dem som vill ha det, är känd och väldebatterad. Om artikelförfattarna, till skillnad från många andra kritiker av humanisterna, hade bemödat sig om att läsa deras idéprogram, så hade de sluppit hålla sig till diffusa och känslomässigt grundade uppfattningar om dem. För de har, liksom kristendomen har i Bibeln, och islam i Koranen, ett skriftligt manifest för utövarna att hålla sig till. På så sätt är utövarna och utövningen inte det enda som formar livsåskådningen. Åtminstone inte inom kristendom och islam, där skrifterna är heliga och författarna, enligt mitt sätt att se det, sedan länge döda.
Jag är inte medlem i Humanisterna, och har inte för avsikt att bli. Men eftersom jag, enbart i egenskap av icke-troende, ofta får stå för samma missuppfattningar som de som finns om dem, så vill jag säga ett par ord om dessa missuppfattningar: Att inte tro på Gud är inte intolerant. Jag tror mig inte ha monopol på sanningen. Men självklart tror jag att jag har rätt! Om jag trodde att jag hade fel skulle jag ju byta åsikt! Det gäller alla människor i alla religioner och livsåskådningar, och innebär inte att man inte respekterar alla människor.
Man behöver inte respektera allas åsikter, och inte heller gilla alla religioner. Men i ett tolerant och demokratiskt samhälle skall man respektera alla människors rätt till sin åsikt och till sin religion. Lika mycket som alla har rätt att kritisera andras åsikter, och likaså deras religion.
De har som mål att framföra några viktiga poänger inom religionskritiken: Att det är möjligt att kritisera religion, och att en hel religion inte kan göras ansvarig för en enskild människas handlingar. Tyvärr pratar de bort båda poängerna när de i stället ägnar sig åt att smutskasta religionskritiker i största allmänhet.
Det är rätt ironiskt att de beskyller religionskritikerna för att betrakta religionen som ett "handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft", eftersom skillnaden mellan religiösa och icke-religiösa är just att icke-religiösa inte tror på handlande subjekt utanför människan, medan religiösa gör det.
Visst kan även religionskritiker ha svårt att skilja på sak och person, men det är de knappast ensamma om. Och om artikelförfattarna nu menar att man inte kan skilja religionen från den utövande människan, vilken religion menar de då att man får kritisera, om man inte vill göra en kollektiv attack på människorna som tillhör religionen?
Vidare, trots ovanstående, och trots resonemanget om att undvika att göra en livsåskådning skyldig till enskilda människors agerande, anklagar de "humanisterna" för att inte kunna skilja mellan islam och islamister. Det finns säkert enskilda humanister som inte kan det, men livsåskådningen blandar inte ihop sådana saker.
Trots att de påstår det, för artikelförfattarna inte fram någon åsikt om att religion kan kritiseras. De menar, i teorin, att man får kritisera enskilda anhängare, utan att kritisera religionen, men de klarar inte själva av detta i praktiken.
Förväxlingen av Sverigedemokraternas likriktning av samhället och humanisternas vilja att ge icke-religiösa alternativ till dem som vill ha det, är känd och väldebatterad. Om artikelförfattarna, till skillnad från många andra kritiker av humanisterna, hade bemödat sig om att läsa deras idéprogram, så hade de sluppit hålla sig till diffusa och känslomässigt grundade uppfattningar om dem. För de har, liksom kristendomen har i Bibeln, och islam i Koranen, ett skriftligt manifest för utövarna att hålla sig till. På så sätt är utövarna och utövningen inte det enda som formar livsåskådningen. Åtminstone inte inom kristendom och islam, där skrifterna är heliga och författarna, enligt mitt sätt att se det, sedan länge döda.
Jag är inte medlem i Humanisterna, och har inte för avsikt att bli. Men eftersom jag, enbart i egenskap av icke-troende, ofta får stå för samma missuppfattningar som de som finns om dem, så vill jag säga ett par ord om dessa missuppfattningar: Att inte tro på Gud är inte intolerant. Jag tror mig inte ha monopol på sanningen. Men självklart tror jag att jag har rätt! Om jag trodde att jag hade fel skulle jag ju byta åsikt! Det gäller alla människor i alla religioner och livsåskådningar, och innebär inte att man inte respekterar alla människor.
Man behöver inte respektera allas åsikter, och inte heller gilla alla religioner. Men i ett tolerant och demokratiskt samhälle skall man respektera alla människors rätt till sin åsikt och till sin religion. Lika mycket som alla har rätt att kritisera andras åsikter, och likaså deras religion.
Jag såg också felet! :-)
Tänk att en vanlig, medelmåttigt begåvad lekmannafilosof som jag genast såg felet i filosoferna Fil Dr Nicolas Espinozas och docent Martin Petersons resonemang om abort. Det såg mest ut som en skoluppgift från högstadiet: Kan du se felet i deras resonemang, för så lätt var det faktiskt.
Deras tes, som bland annat går ut på att abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda, illustreras med vår syn på ansvar för framtida generationer i klimatfrågan.
Fast jag vågar ju inte ifrågasätta två framstående filosofer som fått pengar från VR, så där utan vidare. Det var därför en lättnad att se att flera andra, både skribenter i Filosofisk tidskrift och icke-filosofer hade sett exakt samma sak som jag. Andra hade kommenterat den närliggande förväxlingen mellan kvantitet levande människor och livskvalitet för dem som lever.
De pratar om gråzoner mellan rätt och fel också. Gråzoner vet vi alla vad det är. Det är nog ingen, förutom fundamentalistiskt religiösa och personer med vissa psykiska störningar, som har en svartvit syn på vad som är rätt och fel. Jag har inte heller en svartvit syn på vad som är liv och icke-liv. Det är en viktig aspekt när man diskuterar vilken vecka det är okej att abortera ett foster.
Livet är något som fortgår hela tiden, medan en mänsklig individ har en början och ett slut på livet. Ett ägg är liv, en spermie likaså. När ägget befruktas börjar det utvecklas till en människa i en kontinuerlig process, där det befruktade ägget blir mer och mer människolikt. Det går inte att sätta en specifik tidpunkt för när det är en människa och skall tilldelas mänskliga rättigheter, så alla tidsgränser för aborter är godtyckliga.
Abort kostar samhället pengar, och det är egentligen den enda vettiga invändningen. Men avvägningen har nog gjorts att det ändå är bättre än en massa oönskade barn. Och att det inte går att dela in oönskat gravida kvinnor i en grupp som skall föda barnet, och en grupp som är slarviga nog att inte kunna ta hand om ett barn, som det gjordes tills för inte alltför länge sedan.
Annars kan abortmotstånd användas till att kontrollera kvinnors sexualitet, och fostra dem till att det är fel att ha sex av någon annan anledning än att avla barn åt sin make. För män är det viktigt med en sådan kontroll, eftersom brist på den i slutänden kan resultera i att de riskerar att hjälpa till att uppfostra barn som inte bär på deras gener.
Ännu i abortförespråkandets tid hänger den envisa föreställningen kvar att det i regel är psykiskt jobbigt att göra abort. Kvinnor förväntas må dåligt av det. Idén är förmodligen att abort skall vara svårt, så vi inte väljer det alternativet. Men det stämmer inte att det brukar vara så psykiskt jobbigt. Ändå vet jag många som har ställt in sig på att må dåligt efter en abort, och ifrågasatt om de är normala eller empatistörda när de inte känner någonting.
Men abort är inte mer dramatiskt än preventivmedel. Som teknik är det en sorts födelsekontroll, men skonsammare och säkrare än det naturliga sättet, som har tillämpats av både människor och andra djur i alla tider: Att döda barnet när det har fötts.
Deras tes, som bland annat går ut på att abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda, illustreras med vår syn på ansvar för framtida generationer i klimatfrågan.
Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets.Nej, tänkte jag, det här är fel. Det potentiella barnet är en individ som inte med nödvändighet kommer att existera. Framtida generationer däremot kommer att existera, oavsett vilka individer som kommer ingå i dem.
Fast jag vågar ju inte ifrågasätta två framstående filosofer som fått pengar från VR, så där utan vidare. Det var därför en lättnad att se att flera andra, både skribenter i Filosofisk tidskrift och icke-filosofer hade sett exakt samma sak som jag. Andra hade kommenterat den närliggande förväxlingen mellan kvantitet levande människor och livskvalitet för dem som lever.
De pratar om gråzoner mellan rätt och fel också. Gråzoner vet vi alla vad det är. Det är nog ingen, förutom fundamentalistiskt religiösa och personer med vissa psykiska störningar, som har en svartvit syn på vad som är rätt och fel. Jag har inte heller en svartvit syn på vad som är liv och icke-liv. Det är en viktig aspekt när man diskuterar vilken vecka det är okej att abortera ett foster.
Livet är något som fortgår hela tiden, medan en mänsklig individ har en början och ett slut på livet. Ett ägg är liv, en spermie likaså. När ägget befruktas börjar det utvecklas till en människa i en kontinuerlig process, där det befruktade ägget blir mer och mer människolikt. Det går inte att sätta en specifik tidpunkt för när det är en människa och skall tilldelas mänskliga rättigheter, så alla tidsgränser för aborter är godtyckliga.
Abort kostar samhället pengar, och det är egentligen den enda vettiga invändningen. Men avvägningen har nog gjorts att det ändå är bättre än en massa oönskade barn. Och att det inte går att dela in oönskat gravida kvinnor i en grupp som skall föda barnet, och en grupp som är slarviga nog att inte kunna ta hand om ett barn, som det gjordes tills för inte alltför länge sedan.
Annars kan abortmotstånd användas till att kontrollera kvinnors sexualitet, och fostra dem till att det är fel att ha sex av någon annan anledning än att avla barn åt sin make. För män är det viktigt med en sådan kontroll, eftersom brist på den i slutänden kan resultera i att de riskerar att hjälpa till att uppfostra barn som inte bär på deras gener.
Ännu i abortförespråkandets tid hänger den envisa föreställningen kvar att det i regel är psykiskt jobbigt att göra abort. Kvinnor förväntas må dåligt av det. Idén är förmodligen att abort skall vara svårt, så vi inte väljer det alternativet. Men det stämmer inte att det brukar vara så psykiskt jobbigt. Ändå vet jag många som har ställt in sig på att må dåligt efter en abort, och ifrågasatt om de är normala eller empatistörda när de inte känner någonting.
Men abort är inte mer dramatiskt än preventivmedel. Som teknik är det en sorts födelsekontroll, men skonsammare och säkrare än det naturliga sättet, som har tillämpats av både människor och andra djur i alla tider: Att döda barnet när det har fötts.
Katastrofhjälp och asgamar
Nu är det rätt tid att vara på plats lyder en rubrik i SvD idag. Efter en katastrof är det mycket att återuppbygga. Då gäller det för svenska företag att vara på hugget och investera i Japan.
Rubriken låter värre än resten av texten. Den är torrt konstaterande, att situationen är svår, men nu börjar det se positivt ut. De svenska företagen som tror på Japans förmåga till återuppbyggnad är kloka. De är en stark ekonomi, och det finns stora möjligheter där på sikt.
Visst har Johan Myrsten rätt i sak. Och visst har både Japan och svenska företag att vinna på att någon vågar investera. Men jag kan inte låta bli att fundera över rubriksättningen, och den krassa optimismen i att beskriva en tragedi som en chans att utnyttja situationen för att ta marknadsandelar.
De som från början är negativa till kapitalismen, och ser affärsmän som asgamar som gärna gottar sig i andras olycka för att tjäna pengar kommer inte precis att ändra åsikt när de ser detta. De kommer nog snarare försöka få vatten på sin kvarn om hur ond kapitalismen är.
Japan är välbärgade, och katastrofen kommer inte att få lika allvarliga konsekvenser som de som sker i litet fattigare länder. Jag minns inte hur det var när t ex den förra tsunamin slog till i Indiska oceanen. Stod det likadant då, att det gällde att vara på hugget för att ta tillvara möjligheterna att investera i Indonesien efter katastrofen?
Visst investerar man även i Indonesien. Men syftet ser på beskrivningarna ut att vara delvis ett annat, att förutom att tjäna pengar även få fart på deras ekonomi.
Johan Myrsten kunde ha fått sin artikel att se mindre ondsint ut genom att bättre lyfta fram att även Japan kommer att vinna på utländska investeringar.
Rubriken låter värre än resten av texten. Den är torrt konstaterande, att situationen är svår, men nu börjar det se positivt ut. De svenska företagen som tror på Japans förmåga till återuppbyggnad är kloka. De är en stark ekonomi, och det finns stora möjligheter där på sikt.
Visst har Johan Myrsten rätt i sak. Och visst har både Japan och svenska företag att vinna på att någon vågar investera. Men jag kan inte låta bli att fundera över rubriksättningen, och den krassa optimismen i att beskriva en tragedi som en chans att utnyttja situationen för att ta marknadsandelar.
De som från början är negativa till kapitalismen, och ser affärsmän som asgamar som gärna gottar sig i andras olycka för att tjäna pengar kommer inte precis att ändra åsikt när de ser detta. De kommer nog snarare försöka få vatten på sin kvarn om hur ond kapitalismen är.
Japan är välbärgade, och katastrofen kommer inte att få lika allvarliga konsekvenser som de som sker i litet fattigare länder. Jag minns inte hur det var när t ex den förra tsunamin slog till i Indiska oceanen. Stod det likadant då, att det gällde att vara på hugget för att ta tillvara möjligheterna att investera i Indonesien efter katastrofen?
Visst investerar man även i Indonesien. Men syftet ser på beskrivningarna ut att vara delvis ett annat, att förutom att tjäna pengar även få fart på deras ekonomi.
Johan Myrsten kunde ha fått sin artikel att se mindre ondsint ut genom att bättre lyfta fram att även Japan kommer att vinna på utländska investeringar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)