Jag häpnar nästan dagligen över vissa s.k. liberala politikers syn på ansvar. I extremindividualismens namn definierar de ansvar som en ren egotripp, vi skall ta ansvar för oss själva, men inte för andra. Sen plockar de ut en liten del verkligheten, nämligen vårt trygghetssystem, och lämnar till oss, medan de detaljstyr resten av våra liv.
Men nu har de väl ändå gått över gränsen. Barn skall ta ansvar för sin egen skolsituation, på samma sätt som vuxna tar ansvar för sin jobbsituation.
Hur kan de missa skillnaden? Det är skolplikt i Sverige. Det innebär att alla mellan 7 och 16 år måste gå till skolan. Däremot är det inte arbetsplikt, vilket innebär att vi själva ansvarar för att vi har ett jobb, och att vi sköter det, för att vi skall kunna få lön. Men hur kan barnen avkrävas ansvaret för att uppfylla den skolplikt som de inte har bestämt själva?
Att kräva av en vuxen att ta ansvar för sin livssituation kan vara svårt nog. Som många, men uppenbarligen inte alla, vet, så lever vi inte isolerade från omvärlden. Vi kan inte ta ansvar för oss själva om inte våra medmänniskor hjälper till. Att ansvarstagande skall vara individualistiskt är absolut inget självklart.
I Sverige bestämde vi oss för länge sen för att ta ansvar för varandra. Majoriteten av den svenska befolkningen vill ha ett väl fungerande socialt och ekonomiskt skyddsnät, fria skolor och billig sjukvård, och då är det upp till oss att bestämma att det skall vara så.
Vi bestämde det för att vi är fria individer som vet själva hur vi vill ha det, och vi har vilja och förmåga att ta ansvar för varandra såväl som för oss själva. Trots detta så jobbar nu politikerna hårt för att övertyga oss om att det är någon sorts absolut sanning att ansvar är det vi tar för oss själva, inte för andra. De basunerar ut totalt intetsägande slagord som "trygghetsnarkoman" så fort vi vill tänka på någon annan än oss själva, och i gengäld få hjälp när vi behöver det.
Men det är ju enkelt: Om jag får för låg pension, för höga elpriser eller för låg a-kassa så är det mitt fel att jag valde fel pensionssparande, fel elbolag och fel karriär. Och då kan jag inte klaga på dem som jag, mot en avgift på 30% av min inkomst, har anställt att ordna det för mitt bästa. Det är ungefär som att anställa en hemhjälp för flera tusen kronor i månaden och få höra att det inte blir städat, för jag valde fel golv som inte funkar till städföretagets rengöringsmedel.
Var är vår valfrihet? När får vi bestämma vilka val vi vill göra, vad vi vill hjälpa andra med och vad vi vill ha hjälp med själva? Vi blir ju bara ålagda att göra en massa val, enligt de alternativ som politikerna noga har styrt upp och valt ut åt oss.
Därför blir det så bedrövligt att se en politiker säga att ett barn skall ta ansvar för att uppfylla en plikt som har lagts på barnet för att vi vuxna tycker att det är bäst för dem. Det är vårt ansvar att tillhandahålla en bra skola för barnet, men om barnet ändå inte vill gå dit, så är det inte barnets fel!
Om vi serverar barnet ett antal valmöjligheter, som vi ålägger dem att välja mellan, men inget passar, så är det vi som har plockat fram fel alternativ. Och det är vårt ansvar att ändra på alternativen. Att inskränka på valmöjligheterna ytterligare är ingen lösning, det är bara ett bevis för hur trång dessa "liberalers" frihetssyn egentligen är.
Kryptosubmarinologi
Kryptozoologi heter ju den pseudovetenskap som handlar om sjöodjur och kvarlevande dinosaurier och andra djur som "vetenskapen inte har kunnat bevisa". Här är deras snygga hemsida, med alla de fina gamla argumenten om fördomsfulla forskare som sätter sig över alla och som motarbetar den lilla människan, utom Einstein förstås, som påstås ha stått på deras sida.
Nåväl, något liknande har väl hänt med ubåtar i Stockholms skärgård. Eftersom de inte är djur och de inte kan behandlas under rubriken kryptozoologi, föreslår jag namnet kryptosubmarinologi för undersökningar om deras existens.
Det är ju minst sagt väldigt likt. Folks förväntningar styr vad de upplever sig se, och det gäller lika för alla fenomen. Om någon slänger en stock i Erken skulle folk se en stock. Men om någon slänger den i Loch Ness så ser folk ett sjöodjur. Likaså om någon slänger ett avloppsrör i Baggensfjärden ser folk en ubåt, men gör någon samma sak i Fyrisån skulle folk se en vilsekommen forsrännare, eller en dumpad cykel.
Att segla uppför Fyrisån i Undervattensbåt, säg vore inte det nåt för en ryss?
Stackars försvaret, som måste slösa sina sista skälvande resurser på sånt här!
Nåväl, något liknande har väl hänt med ubåtar i Stockholms skärgård. Eftersom de inte är djur och de inte kan behandlas under rubriken kryptozoologi, föreslår jag namnet kryptosubmarinologi för undersökningar om deras existens.
Det är ju minst sagt väldigt likt. Folks förväntningar styr vad de upplever sig se, och det gäller lika för alla fenomen. Om någon slänger en stock i Erken skulle folk se en stock. Men om någon slänger den i Loch Ness så ser folk ett sjöodjur. Likaså om någon slänger ett avloppsrör i Baggensfjärden ser folk en ubåt, men gör någon samma sak i Fyrisån skulle folk se en vilsekommen forsrännare, eller en dumpad cykel.
Att segla uppför Fyrisån i Undervattensbåt, säg vore inte det nåt för en ryss?
Stackars försvaret, som måste slösa sina sista skälvande resurser på sånt här!
UDO spanar in ett korrupt Sverige
Tänk att jag för en gångs skull håller med Kungen! Jag delar hans totala ointresse för deckare.
Men bland de få jag har läst har det inte funnits någon så kuslig beskrivning av ett totalt korrupt samhälle, där konspirationerna har tagit makten fullt ut på alla samhällsnivåer, sådär så att ingen kan lita på någon, som i Stieg Larssons serie. Sjöwall-Wahlöö och Henning Mankell beskriver missförhållanden, men inte ett så fullständigt urspårat samhälle som Stieg Larsson.
Visst är det väl litet synd att det är just Stieg Larsson och inte något svenskare som har slagit utomlands. Men det är klart, folk vill väl ha överdrifter och vild fantasi, hopplöst korrumperande och konspirerande av gigantiska mått, snarare än mesiga svenska små orättvisor som inte är i närheten av att röra upp folk som bor i mer rättshavererade länder. Det är alltså på grund av att de inte förmedlar en rättvis bild av Sverige som de är poppis utomlands.
Fast nu har vi fått problem med UDOn i Stockholms skärgård igen. Efter att ha varit borta i nästan 30 år dyker ett Unidentified Diving Object upp, eller snarare ner, i en svensk fjärd. Och precis som att UFO alltid kommer att definieras som "flygande tefat från yttre rymden" kommer UDO alltid att definieras som "rysk ubåt", så vad ordet "Unidentified" gör i begreppet fattar jag inte. Det borde vara "Identified" istället": IFO, IDO, eftersom vi nu vet vad det är.
Fräckt är det att kränka ett land med så hög moral som vi! Vi skulle aldrig avrätta en terrorist planerat och kallblodigt, utan rättegång. Hos oss räknas även terrorister som människor, och skall respekteras därefter och dömas i en riktig domstol efter en ordentlig utredning med utbildade jurister. Som jag sa häromdagen: Det är dyrt med demokrati. Och omständligt. Det är det även med mänskliga rättigheter. Det är enklare att kunna tumma litet på det ibland.
Men vi har så hög moral att t o m en risk spiller över till något riskfritt, så det kommer att gälla även det. T.ex det här med att vara gravid och dricka vin. Det är ingen bra idé. Men varför skall man stanna där, när man kan fördöma även andra som dricker, bara för sakens skull? Att det här väcker sån debatt visar väl mest att vi inte har så mycket annat att bekymra oss om.
Är det trots allt ryssarna som spionerar runt våra kuster, så är det troligast att de kommer hit för att spana in vår goda moral och vår insiktsfulle kung.
Men bland de få jag har läst har det inte funnits någon så kuslig beskrivning av ett totalt korrupt samhälle, där konspirationerna har tagit makten fullt ut på alla samhällsnivåer, sådär så att ingen kan lita på någon, som i Stieg Larssons serie. Sjöwall-Wahlöö och Henning Mankell beskriver missförhållanden, men inte ett så fullständigt urspårat samhälle som Stieg Larsson.
Visst är det väl litet synd att det är just Stieg Larsson och inte något svenskare som har slagit utomlands. Men det är klart, folk vill väl ha överdrifter och vild fantasi, hopplöst korrumperande och konspirerande av gigantiska mått, snarare än mesiga svenska små orättvisor som inte är i närheten av att röra upp folk som bor i mer rättshavererade länder. Det är alltså på grund av att de inte förmedlar en rättvis bild av Sverige som de är poppis utomlands.
Fast nu har vi fått problem med UDOn i Stockholms skärgård igen. Efter att ha varit borta i nästan 30 år dyker ett Unidentified Diving Object upp, eller snarare ner, i en svensk fjärd. Och precis som att UFO alltid kommer att definieras som "flygande tefat från yttre rymden" kommer UDO alltid att definieras som "rysk ubåt", så vad ordet "Unidentified" gör i begreppet fattar jag inte. Det borde vara "Identified" istället": IFO, IDO, eftersom vi nu vet vad det är.
Fräckt är det att kränka ett land med så hög moral som vi! Vi skulle aldrig avrätta en terrorist planerat och kallblodigt, utan rättegång. Hos oss räknas även terrorister som människor, och skall respekteras därefter och dömas i en riktig domstol efter en ordentlig utredning med utbildade jurister. Som jag sa häromdagen: Det är dyrt med demokrati. Och omständligt. Det är det även med mänskliga rättigheter. Det är enklare att kunna tumma litet på det ibland.
Men vi har så hög moral att t o m en risk spiller över till något riskfritt, så det kommer att gälla även det. T.ex det här med att vara gravid och dricka vin. Det är ingen bra idé. Men varför skall man stanna där, när man kan fördöma även andra som dricker, bara för sakens skull? Att det här väcker sån debatt visar väl mest att vi inte har så mycket annat att bekymra oss om.
Är det trots allt ryssarna som spionerar runt våra kuster, så är det troligast att de kommer hit för att spana in vår goda moral och vår insiktsfulle kung.
Monarkin orsak eller verkan
Kanske är jag en garderobsmonarkist skriver Henrik Berggren i DN i dag. I en glasgarderob utan dörrar och väggar, utställd mitt på torget och försedd med megafoner i alla riktningar, kanske?
Att peka på monarkins baksidor är faktiskt rätt så svårt. Att bemöta argumenten för den konstitutionella monarkin är däremot inte särskilt svårt. Argumenten från båda sidor är oftare känslomässiga än bra, och följdaktligen handlar motargumenten mest om argumentens giltighet. Hela debatten handlar mest om hur man tolkar betydelsen av vissa ord, och om nyanser i språket.
De flesta av rojalisternas argument bygger på "Det har alltid varit så"-retoriken. Allt från tusenårsargumentet till fostransargumentet har drag av det och måste analyseras utifrån det. Hur vi ser på dessa argument beror på hur vi betraktar förändring och stabilitet i ett land. Det beror också på hur väl vi vill att symbolerna för dessa skall samverka med det de representerar:
och
Hur man svarar på dessa frågor kanske avgör om man är republikan eller monarkist. Om jag svarar Ja, Ja, Nej, Nej och Nej, och definierar mig som republikan, hur tror vi att en som definierar sig som monarkist svarar? Skulle en monarkist förstå min definition av "demokrati"? Skulle han eller hon förstå min definition av det lilla enkla ordet "alla"?
Visst kan man som monarkist börja prata om att alla inte alls har lika värde och rättigheter. Det skiljer sig ändå p g a kön, socialgrupp, intelligens o s v. Men skulle den personen verkligen aktivt arbeta för att bevara den skillnaden även inom andra områden?
Huruvida man bör bevara traditioner eller ej kan aldrig bli något annat än ett rent värdeomdöme. Det går inte att argumentera om sådana, bara acceptera att vi tycker olika.
Huruvida stabiliteten i ett land tryggas av monarkin kan vi inte veta förrän vi har provat. Och det har provats i andra länder. När det gäller uppror har både kungar och presidenter avsatts när nya makthavare har velat ta över. Monarkin var tydligen inte någon garant för stabilitet i de länderna. Det finns undantag, men absolut ingen garanti.
Vårt nordvästeuropeiska hörn av världen är bland det stabilaste och mest monarkirika. Men monarkin har inte orsakat stabiliteten, utan precis tvärtom: Stabiliteten har gjort att vi har monarkin kvar. Kungens makt har inte berövats honom med våld, utan bit för bit eliminerats genom riksdagsbeslut. Det krävs bara två riksdagsbeslut för att eliminera hela kungaämbetet, mer dramatiskt än så är det inte. Stabiliteten kommer att bestå, den vilar inte på kungaämbetet.
Men om man vill genomföra den lilla sista förändringen till fullt folkstyre eller ej handlar mest om rent tyckande.
Att peka på monarkins baksidor är faktiskt rätt så svårt. Att bemöta argumenten för den konstitutionella monarkin är däremot inte särskilt svårt. Argumenten från båda sidor är oftare känslomässiga än bra, och följdaktligen handlar motargumenten mest om argumentens giltighet. Hela debatten handlar mest om hur man tolkar betydelsen av vissa ord, och om nyanser i språket.
De flesta av rojalisternas argument bygger på "Det har alltid varit så"-retoriken. Allt från tusenårsargumentet till fostransargumentet har drag av det och måste analyseras utifrån det. Hur vi ser på dessa argument beror på hur vi betraktar förändring och stabilitet i ett land. Det beror också på hur väl vi vill att symbolerna för dessa skall samverka med det de representerar:
- Skall en mänsklig symbol för Sverige själv vara ett exempel på de ideal vi har om den sortens demokrati som bygger på allas lika värde och rättigheter?
- Skall denna symbol räknas in i de "alla" som skall ha lika värde och rättigheter?
- Eller kan den undantas från ovanstående krav och endast stödja dem utifrån?
- Är en person som har fostrats utanför gruppen "alla" i en nation mer lämpad att symbolisera den nationen än en som har fostrats som en del av den?
och
- Är bevarandet av det gamla något självändamål som skall tilldelas värde?
Hur man svarar på dessa frågor kanske avgör om man är republikan eller monarkist. Om jag svarar Ja, Ja, Nej, Nej och Nej, och definierar mig som republikan, hur tror vi att en som definierar sig som monarkist svarar? Skulle en monarkist förstå min definition av "demokrati"? Skulle han eller hon förstå min definition av det lilla enkla ordet "alla"?
Visst kan man som monarkist börja prata om att alla inte alls har lika värde och rättigheter. Det skiljer sig ändå p g a kön, socialgrupp, intelligens o s v. Men skulle den personen verkligen aktivt arbeta för att bevara den skillnaden även inom andra områden?
Huruvida man bör bevara traditioner eller ej kan aldrig bli något annat än ett rent värdeomdöme. Det går inte att argumentera om sådana, bara acceptera att vi tycker olika.
Huruvida stabiliteten i ett land tryggas av monarkin kan vi inte veta förrän vi har provat. Och det har provats i andra länder. När det gäller uppror har både kungar och presidenter avsatts när nya makthavare har velat ta över. Monarkin var tydligen inte någon garant för stabilitet i de länderna. Det finns undantag, men absolut ingen garanti.
Vårt nordvästeuropeiska hörn av världen är bland det stabilaste och mest monarkirika. Men monarkin har inte orsakat stabiliteten, utan precis tvärtom: Stabiliteten har gjort att vi har monarkin kvar. Kungens makt har inte berövats honom med våld, utan bit för bit eliminerats genom riksdagsbeslut. Det krävs bara två riksdagsbeslut för att eliminera hela kungaämbetet, mer dramatiskt än så är det inte. Stabiliteten kommer att bestå, den vilar inte på kungaämbetet.
Men om man vill genomföra den lilla sista förändringen till fullt folkstyre eller ej handlar mest om rent tyckande.
Ondskan
Hur ofta gläds vi åt att en människa är död? Jag har svårt att se Osama Bin Ladin som en människa. Jag ser honom inte som ett monster eller liknande, för att jag vet att han inte är artskild från mig. Men ändå ser jag mest hans symboliska betydelse som ondskan personifierad. Hur kommer det sig egentligen?
Jag minns den där dagen. Jag kom in i mitt arbetsrum, för jag skulle hämta mina saker och gå tidigare. Några arbetskamrater stod vid datorn och sa: "Något har hänt i USA." Det lät allvarligt, så när jag hade cyklat hem slog jag på TV:n. Det såg ut som en filminspelning. Det var så maffigt, litet kusligt vackert på något sätt. Planen som kom flygande, kraschade rakt in i skyskraporna, som sedan rasade i ett enormt moln av damm. Det tog en stund att ta till sig att det var på riktigt.
Chocken först. Sen diskussionerna om vad man skulle göra åt saken. USA:s attack på Afghanistan kändes litet luddigt missriktad vad jag minns. Men det fanns väl inget annat sätt? Gärningsmännen var ju redan döda. Då återstår deras ledare. Och kanske passa på att göra upp med litet orättvisor i ett odemokratiskt land, och det är väl i sig inget fel i det, om det nu var det de ville? Men det kändes som så väldigt mycket bomber för en enda person, som man inte ens visste var han fanns.
Och nu är han död. Jag är egentligen mot dödsstraff, hopplöst idealistisk nästan totalpacifist. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att det är litet skönt att han är död.
Undrar vilken betydelse det har för al-Quaida. Kommer de att komma av sig, kommer de att dyrka honom som martyr, eller kommer de bara att tillsätta en ny ledare? Jag vet så litet om hur terroristgrupper fungerar. Har de den sortens frälsarpersonsdyrkan som bara kan riktas mot en levande, aktiv människa? Eller är det den sortens andliga ledardyrkan som även kan riktas mot en död? Eller är det ingen dyrkan av någon specifik ledare alls?
Jag har nog själv faktiskt en litet frälsarpersonsk hållning i den här frågan. Jag ser Bin Ladin som en symbol för ondskan, men symbolen lever inte vidare. Med honom dog hans ondska.
Jag minns den där dagen. Jag kom in i mitt arbetsrum, för jag skulle hämta mina saker och gå tidigare. Några arbetskamrater stod vid datorn och sa: "Något har hänt i USA." Det lät allvarligt, så när jag hade cyklat hem slog jag på TV:n. Det såg ut som en filminspelning. Det var så maffigt, litet kusligt vackert på något sätt. Planen som kom flygande, kraschade rakt in i skyskraporna, som sedan rasade i ett enormt moln av damm. Det tog en stund att ta till sig att det var på riktigt.
Chocken först. Sen diskussionerna om vad man skulle göra åt saken. USA:s attack på Afghanistan kändes litet luddigt missriktad vad jag minns. Men det fanns väl inget annat sätt? Gärningsmännen var ju redan döda. Då återstår deras ledare. Och kanske passa på att göra upp med litet orättvisor i ett odemokratiskt land, och det är väl i sig inget fel i det, om det nu var det de ville? Men det kändes som så väldigt mycket bomber för en enda person, som man inte ens visste var han fanns.
Och nu är han död. Jag är egentligen mot dödsstraff, hopplöst idealistisk nästan totalpacifist. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att det är litet skönt att han är död.
Undrar vilken betydelse det har för al-Quaida. Kommer de att komma av sig, kommer de att dyrka honom som martyr, eller kommer de bara att tillsätta en ny ledare? Jag vet så litet om hur terroristgrupper fungerar. Har de den sortens frälsarpersonsdyrkan som bara kan riktas mot en levande, aktiv människa? Eller är det den sortens andliga ledardyrkan som även kan riktas mot en död? Eller är det ingen dyrkan av någon specifik ledare alls?
Jag har nog själv faktiskt en litet frälsarpersonsk hållning i den här frågan. Jag ser Bin Ladin som en symbol för ondskan, men symbolen lever inte vidare. Med honom dog hans ondska.
Kreativa tankar
Ibland går tankarna trögt hos populasen. Kreativitet verkar inte uppskattas alls. Här kommer Carin Jämtin och brainstormar friskt, och istället för att uppskatta hennes förmåga att tänka utanför ramarna, och förstå fördelen med att vissa människor gör så, så haglar det kommentarer om hur dum och korkad hon är i största allmänhet. Men det de glömmer är att det är avsevärt mycket bättre att våga tänka dumt än att göra som alltför många människor: inte tänka alls.
Människors mentala förmåga fungerar på olika sätt. Vissa människor är tankelekare, de slänger ur sig vilda idéer som kanske inte har så stor verklighetsförankring i det första stadiet. Andra människor måste ha tid på sig att smälta, begrunda och göra verklighet av tankelekarnas idéer. I ett första stadium kan det tyckas att idéerna är dumma, men slutar det alltid där så kommer aldrig något nytt att kunna hända.
Vissa av de kreativt tänkande människornas idéer är verkligen dumma. Men tänkarna är verkligen inte dumma. Det är de som för utvecklingen framåt. De seende hönorna må hitta fler korn. Men de blinda har större chans att hitta de riktiga guldkornen, eftersom de letar på ställen där de seende inte skulle få för sig att leta.
Och idén om muslimska helgdagar är ändå inte den vildaste idén jag har hört. Det är kul att olika slags svenska kulturer har börjat få uppmärksamhet. Numera vet alla om det är Ramadan eller ej. En utmaning (man skall ju inte använda ordet problem) är att muslimerna inte är den enda religiösa grupp som skulle behöva egna helgdagar.
Men tanken om att ha en helgdagspott att ta av låter märklig. Dels har vi redan en helgdagspott i form av semesterdagar, dels tycker jag (subjektivt eller ej) att det är bra med helgdagar som förenar människor. Om vi skall ha en helgdagspott bör vi försäkra alla människor om att de verkligen har lagstadgad rätt att ta ut dem under sina speciella religiösa högtider, i största möjliga mån. Och då följer genast fler utmaningar angående hur stor den månen skall vara.
Om vi såg över helgdagarna så finns det några som traditionellt betraktas som kristna som vi bör ha kvar, för de firas av de flesta "etniska svenskar": Juldagen och påskdagen. Annandagarna och långfredagen är mer tveksamma. Midsommardagen bör också vara kvar, för midsommar firas också, och även om den räknas till de kristna högtiderna så är den inte det. Nationaldagen är viktigast av alla: den ultimata enande dagen för alla boende i Sverige.
Men vem firar trettondag jul, av någon annan anledning än att ta strid mot "nya svenskar"? De som vill fira den dagen, Kristi Himmelsfärd och Första maj kan ju använda sina semesterdagar, eller helgdagspotten, om det blir någon lösning med ledighetsgaranti under vissa bestämda dagar.
Då har vi massor av dagar kvar att fördela på de andra stora religionernas stora högtider. Jag har inga problem med att vara ledig på Eid-al-Fitr istället för på trettondag jul. Den flyttar sig dessutom över året, så det blir litet omväxling i ledigheterna. Och just jag har ju också möjlighet att byta ut dagarna litet informellt p g a att jag har ett sånt jobb, och den möjligheten är jag inte ensam om.
Om helgdagarna skall fungera som enande för folket, vare sig de skall ena nationen, den etniska gruppen eller den religiösa gruppen, så kanske det inte är en dum idé att låta alla inom nationen vara med och bestämma. Det är inte säkert att muslimerna ens tycker att det är nödvändigt med en helgdag för att ena dem under Eid, men en viss öppenhet behövs.
Människors mentala förmåga fungerar på olika sätt. Vissa människor är tankelekare, de slänger ur sig vilda idéer som kanske inte har så stor verklighetsförankring i det första stadiet. Andra människor måste ha tid på sig att smälta, begrunda och göra verklighet av tankelekarnas idéer. I ett första stadium kan det tyckas att idéerna är dumma, men slutar det alltid där så kommer aldrig något nytt att kunna hända.
Vissa av de kreativt tänkande människornas idéer är verkligen dumma. Men tänkarna är verkligen inte dumma. Det är de som för utvecklingen framåt. De seende hönorna må hitta fler korn. Men de blinda har större chans att hitta de riktiga guldkornen, eftersom de letar på ställen där de seende inte skulle få för sig att leta.
Och idén om muslimska helgdagar är ändå inte den vildaste idén jag har hört. Det är kul att olika slags svenska kulturer har börjat få uppmärksamhet. Numera vet alla om det är Ramadan eller ej. En utmaning (man skall ju inte använda ordet problem) är att muslimerna inte är den enda religiösa grupp som skulle behöva egna helgdagar.
Men tanken om att ha en helgdagspott att ta av låter märklig. Dels har vi redan en helgdagspott i form av semesterdagar, dels tycker jag (subjektivt eller ej) att det är bra med helgdagar som förenar människor. Om vi skall ha en helgdagspott bör vi försäkra alla människor om att de verkligen har lagstadgad rätt att ta ut dem under sina speciella religiösa högtider, i största möjliga mån. Och då följer genast fler utmaningar angående hur stor den månen skall vara.
Om vi såg över helgdagarna så finns det några som traditionellt betraktas som kristna som vi bör ha kvar, för de firas av de flesta "etniska svenskar": Juldagen och påskdagen. Annandagarna och långfredagen är mer tveksamma. Midsommardagen bör också vara kvar, för midsommar firas också, och även om den räknas till de kristna högtiderna så är den inte det. Nationaldagen är viktigast av alla: den ultimata enande dagen för alla boende i Sverige.
Men vem firar trettondag jul, av någon annan anledning än att ta strid mot "nya svenskar"? De som vill fira den dagen, Kristi Himmelsfärd och Första maj kan ju använda sina semesterdagar, eller helgdagspotten, om det blir någon lösning med ledighetsgaranti under vissa bestämda dagar.
Då har vi massor av dagar kvar att fördela på de andra stora religionernas stora högtider. Jag har inga problem med att vara ledig på Eid-al-Fitr istället för på trettondag jul. Den flyttar sig dessutom över året, så det blir litet omväxling i ledigheterna. Och just jag har ju också möjlighet att byta ut dagarna litet informellt p g a att jag har ett sånt jobb, och den möjligheten är jag inte ensam om.
Om helgdagarna skall fungera som enande för folket, vare sig de skall ena nationen, den etniska gruppen eller den religiösa gruppen, så kanske det inte är en dum idé att låta alla inom nationen vara med och bestämma. Det är inte säkert att muslimerna ens tycker att det är nödvändigt med en helgdag för att ena dem under Eid, men en viss öppenhet behövs.
En kunglig purpur av vårt bästa blod
Fjärde versen på Kungssången:
Titta vilka fina försvarstal de anför:
"Vi sjunger den inte längre." Nej, rojalisterna plockar russinen ur kakan på sina sånger precis som sossarna gör med Internationalen. Kungssången är visserligen skriven för länge sen, till en annan kung, men jag tolkar den som mer riktad till kungen som institution än till Oscar I som person. Och den institutionen finns kvar.
"Det betyder att kungen går i fronten och dör först" Och för "sina" män i döden. Vilket hjältemod! Kollektivt självmord.
"Det betyder att dö för sitt land!" Och för "sin" kung och "sitt" samhällssystem. Visst har vi ett bra land nuförtiden som det kanske kan vara värt att dö för, men då skulle det vara för att försvara demokratiska värderingar och inte landet som sådant av nationalistiska skäl. Det är därför versen inte passar i Kungssången. Möjligen skulle den passa i en hyllningssång till demokratin. Och tänk på Gedächtniskirche i Berlin, där de på en sorgsen skylt lovar att aldrig mer försöka lösa konflikter med krig. Det säger en del.
Jag säger bara, nu när konungens födelsedag har övergått i arbetarnas forna befrielsedag:
Och tag vår sista fana duNå, skrattar du eller känner du hur ditt hjärta börjar klappa hårdare för Sverige? Finns det något försvar för den sistnämnda gruppen? Jag trodde att folk i allmänhet sjöng versen av ironiska skäl, precis som de sjunger skatteversen i Internationalen för att förlöjliga sossarna. Men visste du att det finns folk som inte sjunger någon vers av Kungssången för att förlöjliga kungen och monarkin? Och att det finns tendenser till att vilja försvara även ovanstående vers?
och dristeliga för ännu
i döden dina män
ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god
och svepa dig i den
Titta vilka fina försvarstal de anför:
"Vi sjunger den inte längre." Nej, rojalisterna plockar russinen ur kakan på sina sånger precis som sossarna gör med Internationalen. Kungssången är visserligen skriven för länge sen, till en annan kung, men jag tolkar den som mer riktad till kungen som institution än till Oscar I som person. Och den institutionen finns kvar.
"Det betyder att kungen går i fronten och dör först" Och för "sina" män i döden. Vilket hjältemod! Kollektivt självmord.
"Det betyder att dö för sitt land!" Och för "sin" kung och "sitt" samhällssystem. Visst har vi ett bra land nuförtiden som det kanske kan vara värt att dö för, men då skulle det vara för att försvara demokratiska värderingar och inte landet som sådant av nationalistiska skäl. Det är därför versen inte passar i Kungssången. Möjligen skulle den passa i en hyllningssång till demokratin. Och tänk på Gedächtniskirche i Berlin, där de på en sorgsen skylt lovar att aldrig mer försöka lösa konflikter med krig. Det säger en del.
Jag säger bara, nu när konungens födelsedag har övergått i arbetarnas forna befrielsedag:
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits
Nu vill vi säkra evig fred
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra bröder än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)