Den första dagen lät det som vanligt: Ett gäng högerextremister svartmålade islam, samtidigt som de slog sig för bröstet och gapade högt om hur "politiska inkorrekta" de var som kunde säga det så säkert redan. Vänster och liberaler å sin sida upprepade tålmodigt att de flesta muslimer inte är terrorister.
Sen greps förövaren. Och allt kom av sig. Få verkade veta hur de skulle resonera när de inte längre kunde kopiera tidigare kommentarer och blogginlägg. Vi har ju inga standardfraser på lager om en terrorist som inte är muslim. Dessutom skämdes nog många av oss litet, även bland oss som hade sagt oss inte vilja spekulera i gärningsmannens religiösa och politiska hemvist. För även om vi försökte trycka undan bilden som poppade upp i huvudet, så föreställde den en man med typiskt arabiska drag.
Det finns naturligtvis massor att säga och många chanser till analyser om vad som hände i Oslo och på Utöya, och varför. Tankar om vad en stark tro på något, vare sig det är islam, kristendom, nationalism eller teknikfientlighet, kan leda till. Tankar om hur många, från början ensamma, galningar kan forma terrornätverk tillsammans, eller inte.
Nu tycks folk ha sansat sig och vi börjar få ihop bilden av den blonde konservative terroristen. Några försöker fortfarande skilja honom från muslimska terrorister genom att hävda den ensamme galningen kontra terrornätverk, men det skall nog till en väldigt svartvit syn på verkligheten för att kunna inbilla sig någon skarp kontrast mellan Breivik å ena sidan och samtliga islamistiska terrorister å andra sidan.
Naturligtvis är alla terrorister olika. Det finns förmodligen inte två personer vars världsbild är exakt densamma. Den som ser skillnader mellan Breivik och en godtyckligt vald islamistisk självmordsbombare borde fundera på hur lika två godtyckliga islamister egentligen är.
Breivik ville också bli martyr. Dock inte som död i ett paradis fyllt av vackra läskedrycksserverande jungfrur, utan som försmäktande samvetsfånge i ett norskt fängelse, hyllningsbar av de likasinnade. Hur många de nu är.
Breivik har inget som helst stöd bland Sverigedemokrater och andra stockkonservativa element, utan de fördömer honom lika mycket som vi mer "politiskt korrekt" lagda. Islamistiska självmordsbombare har inte heller något stöd bland majoriteten av muslimerna, utan de fördömer dem lika mycket som vi ateister och kristna och buddhister och judar och hinduer och hedningar och shintoister och pastafarianer och vad helst vi kan tänkas vara.
Men det är kanske bra att anklaga Sverigedemokraterna litetgrann för att vara "indirekt ansvariga", så får de smaka sin egen medicin när de påstår att alla muslimer är indirekt ansvariga till självmordsattentaten.
Jag tror inte att någon specifik ideologi kan kopplas till våld. Den som vill bruka våld kan bara ta en valfri ideologi, plocka russinen ur kakan och tolka som han eller hon vill, sno ett maskingevär eller en dynamitladdning och gå ur och panga litet. Oftast väljer våldsverkarna en ideologi som anses litet spännande och icke-mainstream. Men en skicklig terrorist kan nog hitta stöd för sina handlingar i folkpartiets partiprogram med litet letande.
Det har ju t.ex. varit superpoppis att omvärdera Pinochet ett tag. Av en del kallas han liberal och alltså inte så dum ändå, medan dessas kritiker protesterar mot att han skulle vara liberal eftersom han var så dum. Men kombinera litet och man får en liberal OCH dum person, och jag tycker faktiskt inte att sådana egentligen är mer motsägelsefulla än våldsverkande muslimer.
Det homeopatiska självmordet
Jag känner att jag vill tycka litet om den nyligen uppblossade debatten om alternativmedicin. Det började med en repris av Kropp och själ i P1 från mars i år. Den handlade om "ilskan" som vetenskapen riktar emot alternativmedicinen. Det visar sig förstås att det mesta av den s.k. ilskan är ett påhitt av alternativförespråkarna, det gamla vanliga angreppet mot "samhället och etablissemanget" som "är emot mig och köpta av läkemedelsbolagen" o.s.v. som Christina Doctare ger ett utmärkt avskräckande exempel på. Ironiskt nog med just de fåniga härskartekniker som hon anklagar andra för.
Dessutom blir jag så vansinnigt trött på uppfattningen att forskare studerar traditionell medicin med en förutfattad mening och gör det för att bevisa att den inte är verksam. Då vet de inte hur forskning fungerar! På de konferenser i naturproduktskemi som jag har deltagit i och de otaliga artiklar som jag har läst är tonen helt tvärtom. Inom detta forskarsamhälle vill folk självklart inget hellre än att hitta nya verksamma substanser! Det ger ju både publikationer och pengar! Mycket mer än att bevisa att saker inte fungerar. Snarare borde forskare vara mer försiktiga än de är när de letar bland gamla traditionella mediciner.
Trots den smått föraktfulla tonen mot vetenskapen som kan antydas på sina ställen i programmet, så kommer det fram en bra poäng med att lära sig mera om alternativmedicin. Det är att det faktiskt finns folk som använder den och att det därför är viktigt för seriösa läkare att veta vad som finns. Dels för att kunna förklara mer kunnigt för patienterna vad skillnaden är, dels för att förstå hur människor tänker för att kunna hjälpa dem bättre.
Jag tänkte tycka litetgrann om debatten från det homeopatiska självmordsförsöket i Almedalen, där Christer Fuglesang och ett gäng andra skeptiker svalde sömnmedel i tiofald dos.
Homeopati är ungefär som religiös tro. Det råder inga tvivel om att religiösa upplevelser existerar, det är deras ursprung som det råder delade meningar om. Likaså tror jag fullt och fast på dem som har upplevt smärtlindring av homeopatiska läkemedel. Smärta är en upplevelse och inte en sjukdom i sig. Ursprunget till denna upplevelse är i normalfallet en kroppslig signal på en skada. Smärtlindring kan sättas in var som helst. I vissa fall lindrar man smärtan genom att läka skadan, men väldigt ofta lindrar man bara smärtupplevelsen och låter kroppen läka skadan själv.
Jag kommer ihåg ett gammalt avsnitt av "Lilla huset på prärien", där en pojke fick ont i magen och "botades" från smärtan genom förbön i kyrkan. Det gick bra tills blindtarmen sprack av en inflammation som redan på den tiden var relativt enkel att åtgärda om man upptäckte det i tid. Han trodde så fullt och fast på bönen att han inte märkte smärtan. Nu är det här en TV-serie och inte verklighet. Jag vet inte om det går att tränga bort just blindtarmsinflammationssmärta på det här dramatiska sättet. Men smärta med mer diffust ursprung kan lindras genom placeboeffekten.
När det gäller homeopatisk smärtlindring kan man tänka sig även andra mekanismer än placebo. Det homeopatiska medlet kanske har tillsatser eller kombineras med saker som faktiskt fungerar. Men homeopati som läketeori, d v s späda ut en tvivelaktig orsak till åkomman så mycket att det bara finns vatten kvar, för att låta vattnet "dra ut" åkomman, är otvivelaktigt verkningslöst.
Dessutom är det vansinne att argumentera för homeopati med samma argument som för alternativmedicin i största allmänhet. Alternativmedicin innehåller väldigt många olika behandlingsformer, och en hel del av dem har visat sig inte fungera. Men det finns även fortfarande massor av medicin som är alternativ bara för att den ännu inte har hunnit gå igenom de hårda tester som krävs för att kunna få den stora äran och bekräftelsen att kallas skolmedicin om den passerar. Homeopati är en liten del av alternativmedicinen. Just den delen har redan gått igenom testerna, och bevisats vara verkningslös.
Dessutom blir jag så vansinnigt trött på uppfattningen att forskare studerar traditionell medicin med en förutfattad mening och gör det för att bevisa att den inte är verksam. Då vet de inte hur forskning fungerar! På de konferenser i naturproduktskemi som jag har deltagit i och de otaliga artiklar som jag har läst är tonen helt tvärtom. Inom detta forskarsamhälle vill folk självklart inget hellre än att hitta nya verksamma substanser! Det ger ju både publikationer och pengar! Mycket mer än att bevisa att saker inte fungerar. Snarare borde forskare vara mer försiktiga än de är när de letar bland gamla traditionella mediciner.
Trots den smått föraktfulla tonen mot vetenskapen som kan antydas på sina ställen i programmet, så kommer det fram en bra poäng med att lära sig mera om alternativmedicin. Det är att det faktiskt finns folk som använder den och att det därför är viktigt för seriösa läkare att veta vad som finns. Dels för att kunna förklara mer kunnigt för patienterna vad skillnaden är, dels för att förstå hur människor tänker för att kunna hjälpa dem bättre.
Jag tänkte tycka litetgrann om debatten från det homeopatiska självmordsförsöket i Almedalen, där Christer Fuglesang och ett gäng andra skeptiker svalde sömnmedel i tiofald dos.
Homeopati är ungefär som religiös tro. Det råder inga tvivel om att religiösa upplevelser existerar, det är deras ursprung som det råder delade meningar om. Likaså tror jag fullt och fast på dem som har upplevt smärtlindring av homeopatiska läkemedel. Smärta är en upplevelse och inte en sjukdom i sig. Ursprunget till denna upplevelse är i normalfallet en kroppslig signal på en skada. Smärtlindring kan sättas in var som helst. I vissa fall lindrar man smärtan genom att läka skadan, men väldigt ofta lindrar man bara smärtupplevelsen och låter kroppen läka skadan själv.
Jag kommer ihåg ett gammalt avsnitt av "Lilla huset på prärien", där en pojke fick ont i magen och "botades" från smärtan genom förbön i kyrkan. Det gick bra tills blindtarmen sprack av en inflammation som redan på den tiden var relativt enkel att åtgärda om man upptäckte det i tid. Han trodde så fullt och fast på bönen att han inte märkte smärtan. Nu är det här en TV-serie och inte verklighet. Jag vet inte om det går att tränga bort just blindtarmsinflammationssmärta på det här dramatiska sättet. Men smärta med mer diffust ursprung kan lindras genom placeboeffekten.
När det gäller homeopatisk smärtlindring kan man tänka sig även andra mekanismer än placebo. Det homeopatiska medlet kanske har tillsatser eller kombineras med saker som faktiskt fungerar. Men homeopati som läketeori, d v s späda ut en tvivelaktig orsak till åkomman så mycket att det bara finns vatten kvar, för att låta vattnet "dra ut" åkomman, är otvivelaktigt verkningslöst.
Dessutom är det vansinne att argumentera för homeopati med samma argument som för alternativmedicin i största allmänhet. Alternativmedicin innehåller väldigt många olika behandlingsformer, och en hel del av dem har visat sig inte fungera. Men det finns även fortfarande massor av medicin som är alternativ bara för att den ännu inte har hunnit gå igenom de hårda tester som krävs för att kunna få den stora äran och bekräftelsen att kallas skolmedicin om den passerar. Homeopati är en liten del av alternativmedicinen. Just den delen har redan gått igenom testerna, och bevisats vara verkningslös.
Vem äger solen och luften?
Först när man tänker på det verkar det konstigt. Jorden vi går på, vattnet i sjöarna och träden i skogen, vem är människan att säga: Det här är mitt! Någon har en gång i historien gjort så. Fler har tagit efter. Sedan har de bestämt att deras barn ärver alltihopa och blir nya ägare när de dör. Och med tiden har det blivit en sådan självklarhet för alla, att ingen, trots det Gustaf Almkvist i SvD påstår, ifrågasätter att någon äger skogen de äter picknick i, ängen de plockar blommor på och klipporna de dyker i havet från.
Men sen när man fortsätter tänka är inte alls konstigt. Djur pinkar in revir som de försvarar med våld. Människor är djur. Ergo. Fast vi använder inte pink utan stängsel och skyltar som markörer. Och lägger ut våldet på entrepenad. Sett ur det perspektivet är det naturligtvis en myt att naturen är till för alla.
Däremot är allemansrätten långt ifrån en myt. Tysta överenskommelser mellan markägare och husbehovsbärplockare finns över hela jorden, men själva grejen med allemansrätten är ju att markägarna inte har något att säga till om. Argumentet att det skall vara förbjudet att utnyttja andras mark kommersiellt skulle jag visserligen kunna köpa. Men det verkar inte som att den begränsningen gäller för vissa debattörer, utan det skall kunna spilla över på husbehovsnyttjarna.
Människan har till skillnad från de flesta djur en tendens till att lägga på sig så stora revir att de inte kan klara av att sköta dem utan att köpa arbetskraft av andra människor. Det i kombination med överbefolkningen gör dessutom att det inte finns ens en enda liten otillgänglig stenhög i skogen kvar åt mig att hägna in och kalla min. Allt ägs av andra och måste köpas för pengar.
För att lösa detta problem har vi kompromissat fram allemansrätten som en lösning. Eftersom alla inte hann roffa åt sig ett eget revir medan tid var, så gavs alla rätten att utnyttja delar av andras. Så långt allt gott. Men nu börjar det tydligen, enligt vissa, bli för många som tar kompromissen som en självklarhet.
Att någon äger all mark är faktiskt så inrotat i våra medvetanden att vi inte ständigt behöver gå runt och påminna oss om det. Den enda gången jag har tänkt på vem som äger marken var när vi fortfarande ägde ett litet hallondignande skogsskifte i Dalarnas obygder. En dag när vi var ute och plockade hallon där hörde vi några damer en bit ifrån oss som högljutt beklagade sig över hur andra människor hade snott deras hallonställe. Då fnissade vi litet tyst, och åtminstone jag tänkte en kort obefogad tanke om vem som egentligen ägde marken hallonen växte på. Naturligtvis sa jag inget, de hade samma rätt till hallonen som vi.
Men nu vill några av makthavarna att vi ständigt skall gå omkring och tänka på vem som äger marken som vi går på, hallonen vi plockar och favoritgläntan i skogen. Och det lär bli lätt när det dyker upp taggtrådsstängsel med stora skyltar om hur privat och förbjudet det är att tillträda. Andra djur kan åtminstone vässa tänderna och gå in och slå ner ägaren för att själva ta reviret. Inte ens det kan vi.
Jo förresten, det kan vi. I flock. Och vinner vi så blir det lagligt, eftersom vinnaren skriver lagarna. Men vill vi ha det så?
Tillägg den 23/6: Några representanter för LRF tar idag upp att det inte ens nu tillhör allemansrätten att idka näringsverksamhet på annans mark. Det denna sedvanerätts belackare verkar vara ute efter är alltså att avskaffa den helt. Men det är klart, en lantbrukare som lever av sin jord seriöst tar ju betydligt mindre skada av besökare än en miljardär som bara vill visa sin pengastinnhet genom att kunna hindra andra från att vara ute i skogen.
Men sen när man fortsätter tänka är inte alls konstigt. Djur pinkar in revir som de försvarar med våld. Människor är djur. Ergo. Fast vi använder inte pink utan stängsel och skyltar som markörer. Och lägger ut våldet på entrepenad. Sett ur det perspektivet är det naturligtvis en myt att naturen är till för alla.
Däremot är allemansrätten långt ifrån en myt. Tysta överenskommelser mellan markägare och husbehovsbärplockare finns över hela jorden, men själva grejen med allemansrätten är ju att markägarna inte har något att säga till om. Argumentet att det skall vara förbjudet att utnyttja andras mark kommersiellt skulle jag visserligen kunna köpa. Men det verkar inte som att den begränsningen gäller för vissa debattörer, utan det skall kunna spilla över på husbehovsnyttjarna.
Människan har till skillnad från de flesta djur en tendens till att lägga på sig så stora revir att de inte kan klara av att sköta dem utan att köpa arbetskraft av andra människor. Det i kombination med överbefolkningen gör dessutom att det inte finns ens en enda liten otillgänglig stenhög i skogen kvar åt mig att hägna in och kalla min. Allt ägs av andra och måste köpas för pengar.
För att lösa detta problem har vi kompromissat fram allemansrätten som en lösning. Eftersom alla inte hann roffa åt sig ett eget revir medan tid var, så gavs alla rätten att utnyttja delar av andras. Så långt allt gott. Men nu börjar det tydligen, enligt vissa, bli för många som tar kompromissen som en självklarhet.
Att någon äger all mark är faktiskt så inrotat i våra medvetanden att vi inte ständigt behöver gå runt och påminna oss om det. Den enda gången jag har tänkt på vem som äger marken var när vi fortfarande ägde ett litet hallondignande skogsskifte i Dalarnas obygder. En dag när vi var ute och plockade hallon där hörde vi några damer en bit ifrån oss som högljutt beklagade sig över hur andra människor hade snott deras hallonställe. Då fnissade vi litet tyst, och åtminstone jag tänkte en kort obefogad tanke om vem som egentligen ägde marken hallonen växte på. Naturligtvis sa jag inget, de hade samma rätt till hallonen som vi.
Men nu vill några av makthavarna att vi ständigt skall gå omkring och tänka på vem som äger marken som vi går på, hallonen vi plockar och favoritgläntan i skogen. Och det lär bli lätt när det dyker upp taggtrådsstängsel med stora skyltar om hur privat och förbjudet det är att tillträda. Andra djur kan åtminstone vässa tänderna och gå in och slå ner ägaren för att själva ta reviret. Inte ens det kan vi.
Jo förresten, det kan vi. I flock. Och vinner vi så blir det lagligt, eftersom vinnaren skriver lagarna. Men vill vi ha det så?
Tillägg den 23/6: Några representanter för LRF tar idag upp att det inte ens nu tillhör allemansrätten att idka näringsverksamhet på annans mark. Det denna sedvanerätts belackare verkar vara ute efter är alltså att avskaffa den helt. Men det är klart, en lantbrukare som lever av sin jord seriöst tar ju betydligt mindre skada av besökare än en miljardär som bara vill visa sin pengastinnhet genom att kunna hindra andra från att vara ute i skogen.
Hur man än vänder sig
I dag vänder det. Mörkare tider stundar fast sommaren knappt har börjat. Skolavslutningen har ägt rum efter den traditionella debatten om de skall hållas i kyrkan som de har gjorts i flera decennier, medan protesterna är ett rätt nytt fenomen med endast några tiotal år på nacken.
Det är svårt att vara mamma. Det börjar redan innan vi har fått barn, när vi skall välja var i den vida världen vi skall upprätta vårt familjeliv. Svenssonlivet består av tre ytterst viktiga huvudingredienser:
1) villa i förorten
2) kombibil och
3) högljudda protester och enträget raljerande mot 1) och 2).
Om man mot förmodan inte faller för landsbygdens lockande reklam, där kommunerna tävlar i desperation om den barnlängtande befolkningen så lär de flesta sitta där med förortsvillaångesten i halsgropen. Men var man än befinner sig så är gräset grönare där den mest miljöfarliga gräsklipparen finns.
När barnet väl är avlat gäller det att vända sig rätt. Både DN och svenskan informerar oss om att gravida skall sova på vänster sida. DN ger sig till och med på att hädva ett "starkt samband". Ett intressant resultat av den gamla goda, alltid lika roliga, viskleken.
The Daily post på Nya Zeeland har litet mer information, men påståendet är även här ett påstående. En antydan om försiktighet kan med god vilja tolkas in i rubriken: "Still birth less likely for pregnant women who sleep on left: Survey" genom att de förtydligar att deras artikel handlar om undersökningen och inte om något säkert resultat.
På Scoop health är de litet mer försiktiga när de smyger in ett "kan" i påståendet: "Mother’s Sleeping Position May Reduce Risk Of Stillbirth" Men i originalartikeln är det inget påstående utan en fråga: Should pregnant women sleep on their left?
Hur det än är, så är det här ju inget nytt sätt att skuldbelägga kvinnor som sovit fel, som vissa kommentatörer har velat ha de till. Forskning som leder till färre döda foster måste alltid välkomnas, sen får man väl själv som förälder ställa åtgärderna i proportion mot risken. Resultatet kan påverka stora populationer, men inte det enskilda fallet, statistiskt sett. Så fram för mer forskning och fram för mer förståelse för statistik!
Hur vi än vänder oss så är det i alla fall större chans att vi gör rätt än att vi gör fel. Hjärnan lär tydligen fungera så, att vi har en enorm förmåga att rationalisera beslut i efterhand, även om de inte var rationella från början. Tur det, så våra konstiga och felaktiga beslut inte behöver tynga oss livet igenom. Vi kan lugna oss med att det vi gjorde var det mest rätta då.
Det är svårt att vara mamma. Det börjar redan innan vi har fått barn, när vi skall välja var i den vida världen vi skall upprätta vårt familjeliv. Svenssonlivet består av tre ytterst viktiga huvudingredienser:
1) villa i förorten
2) kombibil och
3) högljudda protester och enträget raljerande mot 1) och 2).
Om man mot förmodan inte faller för landsbygdens lockande reklam, där kommunerna tävlar i desperation om den barnlängtande befolkningen så lär de flesta sitta där med förortsvillaångesten i halsgropen. Men var man än befinner sig så är gräset grönare där den mest miljöfarliga gräsklipparen finns.
När barnet väl är avlat gäller det att vända sig rätt. Både DN och svenskan informerar oss om att gravida skall sova på vänster sida. DN ger sig till och med på att hädva ett "starkt samband". Ett intressant resultat av den gamla goda, alltid lika roliga, viskleken.
The Daily post på Nya Zeeland har litet mer information, men påståendet är även här ett påstående. En antydan om försiktighet kan med god vilja tolkas in i rubriken: "Still birth less likely for pregnant women who sleep on left: Survey" genom att de förtydligar att deras artikel handlar om undersökningen och inte om något säkert resultat.
På Scoop health är de litet mer försiktiga när de smyger in ett "kan" i påståendet: "Mother’s Sleeping Position May Reduce Risk Of Stillbirth" Men i originalartikeln är det inget påstående utan en fråga: Should pregnant women sleep on their left?
Hur det än är, så är det här ju inget nytt sätt att skuldbelägga kvinnor som sovit fel, som vissa kommentatörer har velat ha de till. Forskning som leder till färre döda foster måste alltid välkomnas, sen får man väl själv som förälder ställa åtgärderna i proportion mot risken. Resultatet kan påverka stora populationer, men inte det enskilda fallet, statistiskt sett. Så fram för mer forskning och fram för mer förståelse för statistik!
Hur vi än vänder oss så är det i alla fall större chans att vi gör rätt än att vi gör fel. Hjärnan lär tydligen fungera så, att vi har en enorm förmåga att rationalisera beslut i efterhand, även om de inte var rationella från början. Tur det, så våra konstiga och felaktiga beslut inte behöver tynga oss livet igenom. Vi kan lugna oss med att det vi gjorde var det mest rätta då.
Sjöng du nationalsången idag?
Själv sjöng jag den senast i måndags, med flaggviftande och firande, blågult tårtkalas och Eric Saade-konsert. Nuförtiden sjunger man ju den inte i skolan, p g a att det är helgdag på nationaldagen sedan några år tillbaka.
Det är litet svårt att hålla isär begreppen ibland. Ett minne av att ha stått på skolgården i början av juni och sjungit nationalsången, blir så lätt till att nationalsången sjöngs på skolavslutningen tills för några år sedan, om man vill man konstruera ett skräckexempel på hur invandrarna tar över vårt land. Och snart är myten skapad att staten/rektorn/kommunen har förbjudit det.
Det är förstås möjligt att en del skolor kan ha haft det som tradition, men jag har aldrig träffat någon, som inte vill använda det som argument mot invandringen, som kan dra sig till minnes att nationalsången någonsin har sjungits på skolavslutningen, utom de gånger då skolavslutningen har sammanfallit med nationaldagen och de har sjungit den därför. Alla står lika frågande inför påståendet: Va? Nationalsången på skolavslutningen? Nej, då sjunger man sommarsånger.
Precis som man sjunger julsånger på julavslutningen. För det finns ingen som tror sig minnas att de har stått i klassrummets stearinljussken och stämt upp nationalsången på julavslutningen.
I dag var allsångerna Idas sommarvisa och Den blomstertid. Traditionstyngda sånger, som jag nog, i likhet med en del föräldrar och lärare, men förmodligen inga barn, skulle sakna om de inte fanns med. Litet jobbigt är det ju att sjunga om Gud i andra versen på Den blomstertid. Vi borde sjunga bara första versen, för det är ju helt ok att stryka verser som inte passar, det gör alla.
Flaggviftande var det också. Några sjätteklassare hade fått i uppdrag att vara fanborgen. Det var seriöst. De bar rätt, höll rätt och bytte av rätt. Väl inövat. Svenska flaggan hör fortfarande hemma på skolavslutningen.
Prästen (kyrkoherde Lars-Ove Sjöstedt i Balingsta) höll ett bra och rätt så sekulariserat tal idag. Han pratade om att fånga dagen. Först föreställde han sig hur det skulle se ut om vi såg en dag flyga förbi, och tog fast den och försökte stoppa den i fickan eller i en burk och behålla den. Sen kom han fram till att det inte går. Om vi vill fånga dagen, så får vi lov att hålla fast i den och låta oss dras med, så att vi följer dagen och vad den har att erbjuda, istället för att hålla kvar en dag som snart nog tillhör det förflutna, eller oroa oss för mycket för en dag som inte har kommit än.
Sen smög han in en hänvisning till en psalm, Blott en dag, apropå det där med att ta en dag, ett ögonblick i sänder. Och vidare konstaterade han att nästa strof, att allting vilar i min faders händer, tänkte han sig som att det fanns en högre kraft som tar hand om dagarna i framtiden, och ser till att de blir helt ok även om vi lever i nuet. Men, konstaterade han, så tänker ju inte alla, men oavsett hur man tänker, så kan man låta sig följa med dagen som är nu och lita på att alla dagarna i framtiden blir ok. Ett erkännande av oss som inte tror på en högre kraft!
Skolavslutningen var alltså på skolgården med präst, men dagisavslutningen senare på dagen var i kyrkan, den enda tillräckligt stora samlingslokalen i närheten, fast utan präst. Och utan psalm. Vi sjöng Idas sommarvisa som avslutningsallsång innan tårtkalaset på dagisgården. Så nu är det sommarlov. Ja, inte för mig förstås, men för typ resten av släkten, för alla verkar vara lärare utom jag. Och nuförtiden vet jag att lärare är minst lika glada för sommarlovet som eleverna.
När jag var liten trodde jag att lärarna blev ledsna över att det blev sommarlov. Och det var konstigt, eftersom min pappa också var lärare och jag visste att han var jätteglad, men jag kopplade väl inte att han var en riktig lärare som de i min skola. Jag var bara med på festerna i hans skola, så jag trodde ett tag att de festade jämt.
Ändå har jag firat denna vackra dag med en hel massa dopp i vår nyinköpta budgetpool, som var och en nuförtiden kan införskaffa för att uppfylla sina rikemansdrömmar om en egen swimmingpool i villaträdgården. Så fick jag också inviga min nya atombaddräkt innan vi gick till sängs i det glittrande solsken som ännu lyste upp sovrummet.
Det är litet svårt att hålla isär begreppen ibland. Ett minne av att ha stått på skolgården i början av juni och sjungit nationalsången, blir så lätt till att nationalsången sjöngs på skolavslutningen tills för några år sedan, om man vill man konstruera ett skräckexempel på hur invandrarna tar över vårt land. Och snart är myten skapad att staten/rektorn/kommunen har förbjudit det.
Det är förstås möjligt att en del skolor kan ha haft det som tradition, men jag har aldrig träffat någon, som inte vill använda det som argument mot invandringen, som kan dra sig till minnes att nationalsången någonsin har sjungits på skolavslutningen, utom de gånger då skolavslutningen har sammanfallit med nationaldagen och de har sjungit den därför. Alla står lika frågande inför påståendet: Va? Nationalsången på skolavslutningen? Nej, då sjunger man sommarsånger.
Precis som man sjunger julsånger på julavslutningen. För det finns ingen som tror sig minnas att de har stått i klassrummets stearinljussken och stämt upp nationalsången på julavslutningen.
I dag var allsångerna Idas sommarvisa och Den blomstertid. Traditionstyngda sånger, som jag nog, i likhet med en del föräldrar och lärare, men förmodligen inga barn, skulle sakna om de inte fanns med. Litet jobbigt är det ju att sjunga om Gud i andra versen på Den blomstertid. Vi borde sjunga bara första versen, för det är ju helt ok att stryka verser som inte passar, det gör alla.
Flaggviftande var det också. Några sjätteklassare hade fått i uppdrag att vara fanborgen. Det var seriöst. De bar rätt, höll rätt och bytte av rätt. Väl inövat. Svenska flaggan hör fortfarande hemma på skolavslutningen.
Prästen (kyrkoherde Lars-Ove Sjöstedt i Balingsta) höll ett bra och rätt så sekulariserat tal idag. Han pratade om att fånga dagen. Först föreställde han sig hur det skulle se ut om vi såg en dag flyga förbi, och tog fast den och försökte stoppa den i fickan eller i en burk och behålla den. Sen kom han fram till att det inte går. Om vi vill fånga dagen, så får vi lov att hålla fast i den och låta oss dras med, så att vi följer dagen och vad den har att erbjuda, istället för att hålla kvar en dag som snart nog tillhör det förflutna, eller oroa oss för mycket för en dag som inte har kommit än.
Sen smög han in en hänvisning till en psalm, Blott en dag, apropå det där med att ta en dag, ett ögonblick i sänder. Och vidare konstaterade han att nästa strof, att allting vilar i min faders händer, tänkte han sig som att det fanns en högre kraft som tar hand om dagarna i framtiden, och ser till att de blir helt ok även om vi lever i nuet. Men, konstaterade han, så tänker ju inte alla, men oavsett hur man tänker, så kan man låta sig följa med dagen som är nu och lita på att alla dagarna i framtiden blir ok. Ett erkännande av oss som inte tror på en högre kraft!
Skolavslutningen var alltså på skolgården med präst, men dagisavslutningen senare på dagen var i kyrkan, den enda tillräckligt stora samlingslokalen i närheten, fast utan präst. Och utan psalm. Vi sjöng Idas sommarvisa som avslutningsallsång innan tårtkalaset på dagisgården. Så nu är det sommarlov. Ja, inte för mig förstås, men för typ resten av släkten, för alla verkar vara lärare utom jag. Och nuförtiden vet jag att lärare är minst lika glada för sommarlovet som eleverna.
När jag var liten trodde jag att lärarna blev ledsna över att det blev sommarlov. Och det var konstigt, eftersom min pappa också var lärare och jag visste att han var jätteglad, men jag kopplade väl inte att han var en riktig lärare som de i min skola. Jag var bara med på festerna i hans skola, så jag trodde ett tag att de festade jämt.
Ändå har jag firat denna vackra dag med en hel massa dopp i vår nyinköpta budgetpool, som var och en nuförtiden kan införskaffa för att uppfylla sina rikemansdrömmar om en egen swimmingpool i villaträdgården. Så fick jag också inviga min nya atombaddräkt innan vi gick till sängs i det glittrande solsken som ännu lyste upp sovrummet.
Jag har känslor för annat än mirakel
Att få barn är en fantastisk upplevelse. Precis som Marcos Birro har jag upplevt denna fullkomligt berusande lycka och kärlek som kanske bara kan orsakas av ett plus på en plaststicka. Men till skillnad mot Birro blev jag inte alls förvånad över min reaktion, utan jag var helt och hållet beredd på denna kraftfulla känslostorm. Till skillnad från honom har jag nämligen fostrats till att känslor är en del av den levande och vackra verkligheten, och inte bara kopplad till dammiga mirakel, som bara existerar i torra filosofiböcker och religiösa skrifter.
Jag är otroligt glad för att mina graviditeter har gått bättre än Birros. Ja, tre av dem i alla fall, de tre andra har avbrutits i vecka 6-8. Sånt som händer, inget jag lider av. Det måste vara betydligt värre att mista ett barn i vecka 20. Visst finns det de som sörjer ett missfall i vecka 8, men sorgen blir nog sällan lika stor.
Och varför är det så då? Är det för att ett barn i vecka 20 har blivit mer människoliknande än ett embryo i vecka 8? De flesta aborter sker runt vecka 8, och efter vecka 18 måste det finnas särskilda skäl, där fostrets människovärde helt klart vägs in i bedömningen. Så varför anspelar han på våra känslor för ett 20-veckors barn?
Eller är det för att vi har hunnit anknyta mer till barnet i vecka 20? Ja, vi vet ju att det sker många missfall innan vecka 12, och att de flesta av de graviditeterna gick fel från början, och därför är vi beredda på att det kan gå fel tills dess. När vi har passerat vecka 12 så ökar förvissningen om att det kommer att bli ett barn. Vi förväntar oss inte att barnet kan dö i vecka 20. Andras barn gör det ibland, men inte vårt.
Men vad har Marcos Birros inlägg i abortdebatten att göra? Han påstår sig vara för abort, men han pratar knappt om abort alls. Inlägget är en sörjande fars bearbetning av sorgen över sitt döda barn. Blandat med abortmotståndarnas nötta halmgubbar om "cellklumpar" och "livmoderinnehåll". Precis som de tycks han ha målat upp en bild av känslolösa abortförespråkare (till skillnad från honom, som är en känslosam abortförespråkare?) som tycker att fostret som genom ett mirakel förvandlas från "cellklump" till barn kl 12 på natten mellan vecka 22+6 och 23+0. Som om det vore vi som trodde på mirakel.
Men ett barn är inget mirakel. Ett barn lever, andas, älskas och älskar. Ett barn är på riktigt. Livet är inget mirakel. Det är verkligt, det är det som gör det så fantastiskt! Om man reducerar hela livet till ett mirakel, så är det kanske inte så konstigt att man inte känner starkare känslor för sina egna levande barn än för ett aborterat foster i vecka 8.
De oftast religiöst motiverade abortmotståndarna har kanske räknat ut att det bästa strategin att få oss empirister på fall är att anspela på våra känslor? För vi lever våra känslor, medan de religiösa extremisterna kväver alla känslor som inte godkänns av Gud. Känslor har vi för efterlängtade barn, men inte för resultatet av så känslosamt lustutövande, att kraften i kärleken till vår partner gjorde att vi brast i ömdöme.
Det är torr vetenskap att likställa önskade barn med oönskade, med den enda skillnaden att icketroende kallar dem "foster" och troende "människor". Och det är på den nivån vi måste föra abortdebatten. Känslor gör oss ologiska och omdömeslösa, men kan naturligvis inte helt elimineras från debatten. Däremot är det en fördel om den till en så stor del som möjligt såg till människokollektivets bästa, i en välbalanserad avvägning av livsdugliga fosters rätt att leva, de psykiska följderna av en oönskad graviditet och jordens redan svårartade överbefolkning.
Jag är otroligt glad för att mina graviditeter har gått bättre än Birros. Ja, tre av dem i alla fall, de tre andra har avbrutits i vecka 6-8. Sånt som händer, inget jag lider av. Det måste vara betydligt värre att mista ett barn i vecka 20. Visst finns det de som sörjer ett missfall i vecka 8, men sorgen blir nog sällan lika stor.
Och varför är det så då? Är det för att ett barn i vecka 20 har blivit mer människoliknande än ett embryo i vecka 8? De flesta aborter sker runt vecka 8, och efter vecka 18 måste det finnas särskilda skäl, där fostrets människovärde helt klart vägs in i bedömningen. Så varför anspelar han på våra känslor för ett 20-veckors barn?
Eller är det för att vi har hunnit anknyta mer till barnet i vecka 20? Ja, vi vet ju att det sker många missfall innan vecka 12, och att de flesta av de graviditeterna gick fel från början, och därför är vi beredda på att det kan gå fel tills dess. När vi har passerat vecka 12 så ökar förvissningen om att det kommer att bli ett barn. Vi förväntar oss inte att barnet kan dö i vecka 20. Andras barn gör det ibland, men inte vårt.
Men vad har Marcos Birros inlägg i abortdebatten att göra? Han påstår sig vara för abort, men han pratar knappt om abort alls. Inlägget är en sörjande fars bearbetning av sorgen över sitt döda barn. Blandat med abortmotståndarnas nötta halmgubbar om "cellklumpar" och "livmoderinnehåll". Precis som de tycks han ha målat upp en bild av känslolösa abortförespråkare (till skillnad från honom, som är en känslosam abortförespråkare?) som tycker att fostret som genom ett mirakel förvandlas från "cellklump" till barn kl 12 på natten mellan vecka 22+6 och 23+0. Som om det vore vi som trodde på mirakel.
Men ett barn är inget mirakel. Ett barn lever, andas, älskas och älskar. Ett barn är på riktigt. Livet är inget mirakel. Det är verkligt, det är det som gör det så fantastiskt! Om man reducerar hela livet till ett mirakel, så är det kanske inte så konstigt att man inte känner starkare känslor för sina egna levande barn än för ett aborterat foster i vecka 8.
De oftast religiöst motiverade abortmotståndarna har kanske räknat ut att det bästa strategin att få oss empirister på fall är att anspela på våra känslor? För vi lever våra känslor, medan de religiösa extremisterna kväver alla känslor som inte godkänns av Gud. Känslor har vi för efterlängtade barn, men inte för resultatet av så känslosamt lustutövande, att kraften i kärleken till vår partner gjorde att vi brast i ömdöme.
Det är torr vetenskap att likställa önskade barn med oönskade, med den enda skillnaden att icketroende kallar dem "foster" och troende "människor". Och det är på den nivån vi måste föra abortdebatten. Känslor gör oss ologiska och omdömeslösa, men kan naturligvis inte helt elimineras från debatten. Däremot är det en fördel om den till en så stor del som möjligt såg till människokollektivets bästa, i en välbalanserad avvägning av livsdugliga fosters rätt att leva, de psykiska följderna av en oönskad graviditet och jordens redan svårartade överbefolkning.
Dagens ungdom och deras gose-organismer
Jag är medelålders. Jag ser tillbaka på en tid då barn låg och kramade nallar i sängen. Eller möjligen hundar och katter, men sällan mer exotiska djur som grävlingar, bävrar och sälar. Visst har jag råkat ut för en och annan konstig gosegrej. Äldsta dottern har sovit kramandes bollar och böcker och mellandottern hade en grävskopa som sängsällskap ett tag.
Men det värsta är att de hederliga gosedjuren, eller mer exakt, eller skall man kanske säga mindre exakt, goseorganismerna, kommer från helt andra platser i det fylogenetiska trädet än vi däggdjur, som jag trodde skulle hålla ihop till tidens slut.
Det började med äldsta dotterns orm Elisabeth. Hon tillhörde vårt betryggande phylum chordata, men inte klassen mammalia, utan reptilia. Trots allt var hon en med människan närbesläktad organism i sammanhanget.
Sen blev det värre. Nästa djur kom från phylum anthropoda. Det var spindeln Marcus, som hade nästlat sig in i familjegemenskapen.
Jag trodde det skulle stanna där, men att barn nuförtiden inte begränsar sig till djur, inte ens till eukaryoter, utan vidgar vyerna till att innefatta alla sorters levande organismer, insåg jag när jag häromdagen, förutom min son, delade säng med en - bakterie!?
Bakterier har inga namn, därför heter bakterien ingenting. Sonen kallar den bara för bakterien. Vi har i försökt att artbestämma den, och med lättnad kommit fram till att det nog inte är en EHEC (Enterohemorragisk Escherichia coli)-bakterie, utan snarare en helt vanlig Helicobacter pylori. Fast en snäll?!
Men det värsta är att de hederliga gosedjuren, eller mer exakt, eller skall man kanske säga mindre exakt, goseorganismerna, kommer från helt andra platser i det fylogenetiska trädet än vi däggdjur, som jag trodde skulle hålla ihop till tidens slut.
Det började med äldsta dotterns orm Elisabeth. Hon tillhörde vårt betryggande phylum chordata, men inte klassen mammalia, utan reptilia. Trots allt var hon en med människan närbesläktad organism i sammanhanget.
Jag trodde det skulle stanna där, men att barn nuförtiden inte begränsar sig till djur, inte ens till eukaryoter, utan vidgar vyerna till att innefatta alla sorters levande organismer, insåg jag när jag häromdagen, förutom min son, delade säng med en - bakterie!?
Bakterier har inga namn, därför heter bakterien ingenting. Sonen kallar den bara för bakterien. Vi har i försökt att artbestämma den, och med lättnad kommit fram till att det nog inte är en EHEC (Enterohemorragisk Escherichia coli)-bakterie, utan snarare en helt vanlig Helicobacter pylori. Fast en snäll?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)